STOCKHOLM, den 24 April.
Frågan om en utvidgad skandinavisk union
börjar mer och mer blifva föremål för den
utländska pressens behandling. Vi anförde
nyligen en artikel ur den demokratiska fran-
ska tidningen Le Sigcle, hvari angelägenheten
af Skandinaviens stärkande och förökandet af
dess motståndskraft emot Ryssland genom en
närmare förening med Danmark framhölls.
Såsom ett prof på den synpunkt, ur hvilken
denna fråga i allmänhet betraktas äfven af det
liberala partiet : Tyskland, meddela vi här
det hufvudsakliga innehillet af en annan ar-
ikel i samma ämne, hvilken vi finna uti det
senast hitkomna häftet af den tyska tidskrif-
ten Die Grenzboten.
Denna i Leipzig utkommande tidskrift, hvar-
af ett häfte utgifves hvarje vecka, redigeras
af tvenne bland Tysklands utmärktare skrift-
ställare, Gustav Freytag och Julian Schmidt,
har i Tyskland en vidsträckt utbredning
samt både politiskt och litterärt anseende
och förtjenar äfven detta anseende genon
det upplysta och frisinnade sätt, hvarpå den
i allmänhet behandlar sina ämnen, Vi säga
i allmänhet, ty vi hafva beklagligen funnit ett
undantag från detta förhållande uti de artik-
lar och meddelanden, som förekommit i denna
tidskrift rörande Schleswig-Holstein och som
alltför ofta förrådt den bos tyska publicister
vanliga ensidigheten och orättvisan emot dan-
skarne. En tysk ensidighet förnekar sig väl
icke heller helt och hället uti följande arti-
kel, men den uppfattar dock på det hela de:
danskt-skandinaviska frågan ur en synpunkt.
som äfven i vårt land kräfver en större
uppmärksamhet, än hittills i allmänhet blifvit
egnad deråt.
Artikeln har till öfverskrift Den skandinz
viska unionen emellan Sverge, Norge och Dan
mark och är af följande innehåll:
Decemberfördraget emellan vestmakterna
och Sverge har åter riktat Europas blickar p.
de skandinaviska konungarikena. Sedan för-
lusten af Finland och föreningen med Norge har
Sverge icke blott förlorat sin fordna politiska
ställning och sin betydelse för norra Europa
utan det hade äfven antagit ett politiskt sy-
stem, hvarigenom det likasom Danmark a
Ryssland fördes i släptåg.
Sedan Bernadottes val till svensk tronföl
jare år 1810 och kriget mellan Frankrike och
Ryssland 1812 har det senare i Stockholm
vunnit ett afgörande inflytande, som ända till!
senaste tiden gjort sig mörkbart och gifvit
svenska kabinettets politik den riktning, som
den hittills följt.
Fördraget med vestmakterna har gjort ett
slut på denna politik, och man bör för Euro-
pas fördel hoppas, att Sverge återigen skall
bemöda sig att intaga den politiska ställning.
som det hade under förflutna århundraden.
nemligen att vara en stark, oberoende makt ef
andra rangen, som genom sin geografiska be-
lägenhet företrädesvis tyckes vara egnad att
upprätthålla jemvigten mellan östern och ve-
stern i norra Europa. Också tro vi oss icke
misstaga oss, om vi påstå, att de tre skandina-
viska konungarikena Sverge, Norge och Dan-
mark äro bestämda att i en icke aflägsen fram-
tid förenas till en skandinavisk union under
den nuvarande svenska dynastiens spira.
Detta påstående kan, synnerligen för dem,
som äro obekanta med Danmarks nuvarande
ställningar och förhållanden, synas besynner-
ligt, sedan protokollet i London för så få år
sedan blifvit undertecknadt och den så kallade
danska helstaten bildades. Men vi tro, att just
i dessa ställningar och förhållanden ligger den
säkraste garantien för vårt påstående och det
af följande skäl:
Protokollet i London var ett försök, som
stormakterna gjorde på föranstaltande af Ryss-
land för att förhindra de tyska hertigdömenas
skiljande från Danmark och Danmarks före-
ning med Sverge och Norge till en Skandi-
navisk Union, hvilket senare vid utbrottet ai
revolutionen 1 Köpenhamn i mars 1848 låg i
dervarande skandinaviska partis planer. Stri-
den med hertigdömena gällde då blott hertig-
dömet Slesvig, som skandinaviska partiet ville
medföra såsom morgongåfva, till unionen.
Från de tyska förbundshertigdömena Holstein
och Lauenburg ville deremot partiet göra sig
fritt; derföre var det äfven villigt att gå in
på en af England föreslagen delning af Sles-
vig, hvilket förslag emellertid strandade på
kortsyntheten hos den dåvarande provisoriska
regeringen i hertigdömena och blef fullkom-
ligt begrafvet, då danska marsministeren på
Rysslands begäran måste i november 1848
lemna plats för en annan minister.
Man trodde sig vid londonerprotokollets
undertecknande kunna förebygga danska mo-
narkiens naturliga förfall derigenom, att man
för monarkiens tyska och danska del skapa-
de en ny tronföljd och för alla monarkiens
särskilta delar en gemensam författning, bred-
vid hvilken hvarje del äfven erhöll sin egna
författning. Utan afseende på de olika na-
tionaliteterna, förhållandena, privilegierna,
lagarna och folkkaraktererna i de enskilta
delarne af denna nybildade helstat, trodde
man sig i London kunna genom ett makt-
språk, skrifvet på papper, undanrödja alla
svårigheter, hvartill striden mellan Dan-
mark och de tyska hertigdömena gifvit an-
ledning, och man hoppades derigenom vara fri
från en förlägenhet. hvilken redan länge tryckt
som en mara på den europeiska diplomatien.
Ingen, utom Ryssland, men minst England
insåg då, hvilka följder londonerprotokollet
skulle hafva för den nybildade helstaten.
Ingen tyckes hafva insett, att en monarki med
-knapt två millioner menniskor, till hälften
skandinaver, till hälften tyskar, bildad af ett