— NN STOCKHOLMS FRUNTIMMERSFÖRENING FÖR BARNAVÅRD. Vi hafva redan berättat, att denna välgörande förening hade sin årssammankomst sistlidne fredag, och vi återkomma efter löfte till en närmare redogörelse för de underrättelser om dess verksamhet, som vid detta tillfälle lemnades. Vi skatta oss lycklige att härvid vara i tillfälle att kunna meddela det hufvudsakliga innehållet af sjelfva den berättelse, som föreningens ordförande mll Fredrika Bremer 8 centralkomitens vägnar i detta afseende afaf. 3 MIl Bremer öppnade sammankomsten med följande varma helsning till de närvarande ledamöterna af föreningen: Det finnes en glädje, som äfven de bästa, de ädlaste af menniskor, som lefva i söderns rika, i evig sommar blomstrande länder, aldrig kunna känna såsom vi, barn af den kalla, jemförelsevis fattiga norden; det är glädjen öfver vårens ankomst. De första varma dagarne, den första lärksången, de första blåsipporna, ja den första nässlan, de små dangande böljorna i floder och fjärdar, den för bvar dag stigande solen, utsigterna till sommaren, hvilka upplifvande känslor väcka de ej efter den långa vintern, dessa löftesrika bud, som säga oss: Våren kommer! Det gifves också en glädje, som äfven den rikast begåfvade, som frossar endast i lifvets maklighet eller i jordiska välluster aldrig kan smaka, kan förstå; det är — glädjen öfver mödans lön, arbetets framgång och frukt. Men båda -dessa fröjder äro våra i dag; våren är sommen till vårt land, våra marker och fjärar; vi ha säkert redan alla gladt oss åt ess ankomst. Men den är äfven kommen