barar sig på mångahanda sätt och vinner stöd och näring, i samma mån som statsråden icke fatta sin ställning såsom konungens sjelfständige rådgifvare, hvilka hafva både rätt och plikt att oförstäldt yttra sina meningar i alla regeringsärenden. För vår del äro vi också öfvertygade, att om detta alltid skedde med vederbörlig kraft och understödt af de insigter och den förmåga att gifva skäl, som aldrig borde saknas i konungens råd, detsvenska regeringssättet skulle kunnat blifva fullkomligt konstitutionelt och konungens rådgifvare hafva tillvunnit sig det anseende, som behöfves för att göra sina råd gällande i strid mot sidoinflytelser eller hugskott. Nu deremot synes det hafva öfvergått till ett slags religion inom konseljen, att hvarje allvarligt motstånd emot dessa vore obehörigt och skulle betraktas såsom brist på undersåtlig vördnad och trohet, och det till den grad, att det knapt anses löna mödan att ens bilda sig en egen öfvertygelse och försvara densamma. Ett sådant förhållande skulle likväl icke kunna inträffa, såvida till konungens rådgifvare blifvit kallade män med de öfverlägsna egenskaper, den karaktersfasthet och den enighet i hufvudåsigter, som på dessa platser erfordras. Det skulle då icke kunna hända, hvad som nu icke sällan är fallet, att departementschefen anser sig snart sagdt förnärma konungamakten genom att till ett högre och vigtigare så kalladt förtroendeembete ens föreslå någon person, för hvilken han eger förtroende och som han skulle anse dertill företrädesvis skicklig. Det lärer nu i sjelfva protokollet heta, att Kongl. Maj:t behagade utnämna N. N. till landshöfding eller något dylikt högt embete, utan att statsrådets yttrande blifvit inhämtadt, ja, efter hvad man berättat oss, någon gång utan att statsrådet förrän i det ögonblick utnämningen egt rum haft ringaste aning om hvad som ske skulle. Sådant tyckes väl bevisa, att det ömsesidiga förtroendet äfven emellan konungen och hans rådgifvare saknas. Befordringarne till embeten och tjenster äro likväl af den högsta vigt för styrelsens gång och landets belåtenhet, och klagan öfver embetsmän, som icke förstå att fullgöra sina åligganden eller som äro despotiska, eller gervila, eller slappa och karakterslösa, är en ibland de mest verkande orsakerna till missnöjet med regeringen — ett missnöje, som enligt grundlagen måste i första rummet drabba rådgifvarne. Det är således icke blott en plikt för rådgifvarne sjelfva, utan äfven deras egen fördel att noga vaka öfver befordrings väsendet och att icke låta detta bero af hemliga inflytelser eller hofsympatier. Om denna plikt hade blifvit noggrant iakttagen, kan man nästan vara förvissad, att åtskilliga af de nu mest klandrade befordringarne uteblifvit, ehuru man på samma gång måste beklaga, att ministerens egna medlemmar i de flesta departementen äro så skilda från beröring med ärendenas behandling på andra ställen än inom deras egna afdelningar af kansliet, att äfven de troligen ofta skulle råka i förlägenhet att föreslå lämpliga personer. En egen och anmärkningsvärd företeelse är i öfrigt, att någon öfverensstämmelse ens i hufvudåsigter af flera vigtiga frågor emellan de personer, som konungen kallat till sina rådgifvare, enligt hvad allmänt bekant är, alldeles icke finnes. En följd häraf är, att vissa angelägna frågor aldrig blifva upptagna till behandling, och att andra åter, såsom t. ex. skolfrågan, synas vara dömda att aldrig kunna förhjelpas till afgörande, ehuru man idkeligen hör omtalas, hurusom den ene föredraganden efter den andre äflats dermed och äfven till och med skall hafva varit alldeles färdig med förslag till nya författningar. Icke mindre anmärkningsvärdt är å andra sidan, att från ministrar, som hylla strängt konservativa åsigter, stundom utgått propositioner och författningar, hvilkas liberala riktning varit i fullkoml;g strid med deras egen kända öfvertygelse om rikets sannskyldiga nytta. Så har t. ex. justitiestatsministern grefve Sparre, som kanske är den mest gammalkonservative inom hela konseljen, både tillstyrkt och kontrasignerat en kunglig proposition om ståndsörfattningens upphäfvande, och finansministern friherre Palmstjerna, som vid riksdagen så ifrigt försvarade förbudssystemet, har sedermera under sin ansvarighet utgifvit den ena författningen efter den andra, 1 strid med de af honom förfäktade åsigter om det rätta och rådliga, från och med den senaste tulltaxan samt upphäfvandet af förbudet mot inoch utförsel af tackjern, till den i dessa dagar ut. komna om fortfarande tullfri införsel af spanmål och andra lefnadsförnödenheter. Andra ministrar åter, hvilka såsom representanter angifvit sig såsom de mest frisinnade och hvilka torde fått inträde i konseljen just emedan man trott sig för tillfället behöfva smeka de liberala, såsom t. ex. hr Gripenstedt, har man sett, jemte sina samtlige kolleger, instämma uti de i politiskt hänseende mest reaktionära och vådliga propositioner, som från regeringen utgått allt sedan 1809, och hvilka nu hvila till antagande eller förkastande vid nästa riksdag, nemligen om hela tryckfrihetsförordningens uteslutande från antalet af rikets grundlagar och inrättandet af ett slags amb atorisk regering emellan de kungliga prinsarne, då konungen sjelf är hindrad att föra riksstyrelsen. Så har vidare inrikesministern hr Fåhreus, hvilken, efter hvad bekant är, eljest alliid hyllat de liberala grundsatserna i handelsoch tullfrågor, icke deraf funnit ig förhindrad attvid förra riksdagen deltaga i förslaget angående tillägg till 61 reveringsformen. hvarigenom rikets ständer