barar sig på mångahanda sätt och vinner stöd
och näring, i samma mån som statsråden icke
fatta sin ställning såsom konungens sjelfstän-
dige rådgifvare, hvilka hafva både rätt och
plikt att oförstäldt yttra sina meningar i alla
regeringsärenden. För vår del äro vi också
öfvertygade, att om detta alltid skedde med
vederbörlig kraft och understödt af de insigter
och den förmåga att gifva skäl, som aldrig borde
saknas i konungens råd, detsvenska regerings-
sättet skulle kunnat blifva fullkomligt konsti-
tutionelt och konungens rådgifvare hafva till-
vunnit sig det anseende, som behöfves för att
göra sina råd gällande i strid mot sidoinfly-
telser eller hugskott. Nu deremot synes det
hafva öfvergått till ett slags religion inom
konseljen, att hvarje allvarligt motstånd emot
dessa vore obehörigt och skulle betraktas så-
som brist på undersåtlig vördnad och trohet,
och det till den grad, att det knapt anses löna
mödan att ens bilda sig en egen öfvertygelse
och försvara densamma.
Ett sådant förhållande skulle likväl icke
kunna inträffa, såvida till konungens rådgif-
vare blifvit kallade män med de öfverlägsna
egenskaper, den karaktersfasthet och den
enighet i hufvudåsigter, som på dessa platser
erfordras. Det skulle då icke kunna hända,
hvad som nu icke sällan är fallet, att depar-
tementschefen anser sig snart sagdt förnärma
konungamakten genom att till ett högre och
vigtigare så kalladt förtroendeembete ens före-
slå någon person, för hvilken han eger för-
troende och som han skulle anse dertill före-
trädesvis skicklig. Det lärer nu i sjelfva proto-
kollet heta, att Kongl. Maj:t behagade utnämna
N. N. till landshöfding eller något dylikt högt
embete, utan att statsrådets yttrande blifvit
inhämtadt, ja, efter hvad man berättat oss,
någon gång utan att statsrådet förrän i det
ögonblick utnämningen egt rum haft ringaste
aning om hvad som ske skulle. Sådant tyckes
väl bevisa, att det ömsesidiga förtroendet äf-
ven emellan konungen och hans rådgifvare
saknas.
Befordringarne till embeten och tjenster
äro likväl af den högsta vigt för styrelsens
gång och landets belåtenhet, och klagan öf-
ver embetsmän, som icke förstå att fullgöra
sina åligganden eller som äro despotiska, eller
gervila, eller slappa och karakterslösa, är en
ibland de mest verkande orsakerna till miss-
nöjet med regeringen — ett missnöje, som en-
ligt grundlagen måste i första rummet drabba
rådgifvarne. Det är således icke blott en
plikt för rådgifvarne sjelfva, utan äfven deras
egen fördel att noga vaka öfver befordrings
väsendet och att icke låta detta bero af hem-
liga inflytelser eller hofsympatier. Om denna
plikt hade blifvit noggrant iakttagen, kan man
nästan vara förvissad, att åtskilliga af de nu
mest klandrade befordringarne uteblifvit, ehuru
man på samma gång måste beklaga, att mi-
nisterens egna medlemmar i de flesta depar-
tementen äro så skilda från beröring med ären-
denas behandling på andra ställen än inom
deras egna afdelningar af kansliet, att äfven
de troligen ofta skulle råka i förlägenhet att
föreslå lämpliga personer.
En egen och anmärkningsvärd företeelse är
i öfrigt, att någon öfverensstämmelse ens i
hufvudåsigter af flera vigtiga frågor emellan
de personer, som konungen kallat till sina
rådgifvare, enligt hvad allmänt bekant är, all-
deles icke finnes. En följd häraf är, att vissa
angelägna frågor aldrig blifva upptagna till
behandling, och att andra åter, såsom t. ex.
skolfrågan, synas vara dömda att aldrig kunna
förhjelpas till afgörande, ehuru man idkeli-
gen hör omtalas, hurusom den ene föredra-
ganden efter den andre äflats dermed och äf-
ven till och med skall hafva varit alldeles
färdig med förslag till nya författningar. Icke
mindre anmärkningsvärdt är å andra sidan,
att från ministrar, som hylla strängt konser-
vativa åsigter, stundom utgått propositioner
och författningar, hvilkas liberala riktning va-
rit i fullkoml;g strid med deras egen kända
öfvertygelse om rikets sannskyldiga nytta. Så
har t. ex. justitiestatsministern grefve Sparre,
som kanske är den mest gammalkonservative in-
om hela konseljen, både tillstyrkt och kon-
trasignerat en kunglig proposition om stånds-
örfattningens upphäfvande, och finansmini-
stern friherre Palmstjerna, som vid riksdagen
så ifrigt försvarade förbudssystemet, har seder-
mera under sin ansvarighet utgifvit den ena
författningen efter den andra, 1 strid med de
af honom förfäktade åsigter om det rätta och
rådliga, från och med den senaste tulltaxan
samt upphäfvandet af förbudet mot in- och
utförsel af tackjern, till den i dessa dagar ut.
komna om fortfarande tullfri införsel af span-
mål och andra lefnadsförnödenheter. Andra
ministrar åter, hvilka såsom representanter
angifvit sig såsom de mest frisinnade och
hvilka torde fått inträde i konseljen just eme-
dan man trott sig för tillfället behöfva smeka
de liberala, såsom t. ex. hr Gripenstedt, har
man sett, jemte sina samtlige kolleger, in-
stämma uti de i politiskt hänseende mest re-
aktionära och vådliga propositioner, som från
regeringen utgått allt sedan 1809, och hvilka
nu hvila till antagande eller förkastande vid
nästa riksdag, nemligen om hela tryckfrihets-
förordningens uteslutande från antalet af ri-
kets grundlagar och inrättandet af ett slags
amb atorisk regering emellan de kungliga
prinsarne, då konungen sjelf är hindrad att
föra riksstyrelsen. Så har vidare inrikesmini-
stern hr Fåhreus, hvilken, efter hvad bekant
är, eljest alliid hyllat de liberala grundsat-
serna i handels- och tullfrågor, icke deraf fun-
nit ig förhindrad attvid förra riksdagen del-
taga i förslaget angående tillägg till 61 re-
veringsformen. hvarigenom rikets ständer