Vilt UTU dluUulad VEU vaka MUuvlUlle ee UC
träffar, att så länge 1824 års kungörelse an-
gående enskilta kanker och diskonter, långt
ifrån att blifva upphäfven, tvärtom expressit
verbis är vorden upplifvad i hittills utfärdade
oktrojer och författningar rörande bank-
inrättningar, dess verkan ej heller bör anses
rubbad eller annullerad genom 1848 års lag
angående aktiebolag, som i öfrigt, efter den
kännedom man eger om anledningarne dertill
och grunderna derför, alldeles icke angick bo-
lag för bedrifvande af bankrörelse, i hvilket
hänseende författ:s häraf vitsord icke torde
kunna så helt och hållet jäfvas, då han vårit
den, som, i sin egenskap af riksdagsman, först
väckt motion i detta ämne, hvilken lyckades
att vinna både lagutskottets och alla fyra riks-
ståndens bifall, utan att det hvarken då eller
veterligen sedermera vid riksdagarne satts i
fråga, att berörde aktiebolags-lagstiftning skulle
upphäfva eller förändra der förut stadgade
vilkor för enskilta bankbolag, hvilka, såsom
orden lyda i 1824 års kungörelse, hafva till
föremål att åt enskilta utlåna penningar, så-
ledes utan afseende på om de röra sig med
egna sedlar eller sakna denna rättighet.
Ingen skulle hellre än jag önska att af
högsta domstolens skäl finna mig öfvertygad
om riktigheten af en motsatt åsigt. Det är
således icke af rätthafveri som jag försva-
rar min, utan endast emedan jag icke kan
inse öfvervigten af dessa skäl och ej heller
förena med min uppriktighet att säga annat
än jag tänker.
Men äfven om man kunde antaga, att i
afseende på aktiebankers befrielse från den
solidariska ansvarigheten, högsta domstolens
yttrande vore att anse så bestämdt, som ve-
dersakaren förmenar, och något hinder såle-
des ur denna synpunkt icke mötte för stad-
fästelse å de för nämde bank föreslagna bo-
lagsreglor, så återstår alltid att tillse, huru-
vida det andra väsentliga vilkoret är i dessa
bolagsreglor uppfyldt, hvilket högsta dom-
stolen i sitt utlåtande förutsätter, nemligen
att bolagets organisation jemväl i öfrigt skall
öfverensstämma med föreskrifterna i lagen om
aktiebolag.
Denna högst vigtiga fråga har likväl aktie-
bankens försvarare noga aktat sig attens vid-
röra, oaktadt flerfaldiga anmärkningar i denna
riktning blifvit framstälda. Också är det in-
gen hemlighet för dem, som i denna fråga
velat inhämta meningarne hos upplysta juri-
ster, att samma ledamöter i högsta domsto-
len, hvilka ansett saknaden af solidarisk an-
svarighet icke utgöra lagligt hinder för med-
delande af Kongl. Maj:ts sanktion, likväl i
öfrigt ansett förslaget behäftadt med så vä-
sentliga brister och vara så uppenbart stri-
dande mot hittills af både konung och rikets
ständer gillade grunder för bankinrättningar,
att dessa ledamöter säkerligen icke skulle hafva
tvekat att, derest de haft plikten att yttra sig
såsom konungens rådgifvare, afstyrka stad-
fästelsen, ehuru pluraliteten i högsta domsto-
len icke ansåg det tillkomma denna auktoritet
att härom afgifva något embetsutlåtande.
Jag öfvergår nu till den af aktiebankens
kämpe till min stora förvåning fullföljda frå-
gan, huruvida rikets ständer, eller, såsom
det heter i den till Kongl. Maj:t af de oktroj-
sökande ingifne skrift, sista riksdagen otve-
tydigt gifvit tillkänna den åsigt, att icke-
sedelutgifvande enskilta banker lämpligen kunna
såsom aktiebolag organiseras.
Jag tror mig i Aftonbladet för den 13 sistl.
Februari förut hafva till komplett evidens be-
visat det uppenbara misstaget — för att ej
begagna ett hårdare uttryck — i denna upp-
gift, och det är mig således ganska obehagligt
att nu nödgas åter upptaga detta ämne, till
följd af den simpla advokatyr, som blifvit
använd för ett försök till vederläggning af
detta påstående.
Jag upprepar således, hvad man ej heller
ens försökt bestrida, att sedan finanskomitens
förslag till lag för enskilta banker, hvilket i
13 S innehåller, att då enskilta banker, som ej
ega utgifva egna kreditsedlar, vunnit Kongl.
Maj:ts tillstånd att såsom aktiebolag bedrifva
sin rörelse, dem skulle tilkomma samma för-
måner af ränteafdrag och straffränta som se-
delutgifvande banker, vid förra riksdagen blif-
vit hänvisadt till banko- och lagutskottens be-
handling, dessa utskott enhälligt afstyrkte an-
tagandet af detta finanskomitens förslag, hvar-
emot af 48 ledamöter 44 tillstyrkte, jemte
upphäfvandet af kongl. förordningen angå-
ende enskilta banker och diskonter den 14
Januari 1824, införandet i dess ställe uti la-
gen för enskilta banker, som utgifva egna
kreditsedlar, af en 25 med följande lydelse:
I afseende på andra enskilta bolag, som bedrifva
bankrörelse, gälle hvad i 18 af denna lag om del-
egarnes ansvarighet stadgadt är. (Anm. Denna 18
3 innehåller, att delegare i enskilt bank skola svara
en för alla och alla för en för uppfyllandet af ban-
kens alla förbindelser.)
Det är sannt, att vid pröfningen hos rikets
ständer af detta utskottens förslag nämde 25
g blef af trenne riksstånd eller adels-, preste-
och borgarestånden ur lagen utesluten; men
då dessa stånds protokoll, på sätt inhämtas af
nyss åberopade artikel för den 13 sistl. Fe-
bruari, ovedersägligen vitsorda, att detta ute-
slutande icke skedde af annat skäl än det,
att. ett tillägg angående icke-sedelutgifvande
banker var oegentligt och öfverflödigt i ett
törslag till författning, som handlade endast
om sådana enskilta bankbolag, som utgifva
egna sedlar, och då dessutom ingen enda röst
vid riksdagen veterligen yttrade sig för den
åsigt att icke-sedelutgifvande enskilta banker
skulle kunna oktrojeras såsom aktiebolag utan
solidarisk ansvarighet, så gränsar detisanning
till något, som vi icke vilja utsäga med dess
rätta namn, att med anledning af en så nega-
tiv åtgärd som uteslutandet ur en lag, som
handlade om sedelutgifvande banker, af ett
föreslaget tillägg rörande de fcke-sedelutgif-
vande, framkomma till Kongl. Maj:t med den
positiva uppgift, att sista riksdagen otvety-
digt gifvit tillkänna den åsigt, att icke-sedel-
utgifvande banker lämpligen kunna såsom
aktiebolag organiseras.
TFT EJFURFEL 4 SC ARR SIDE Lå