ibland Europas otriga moderna stater nn-
ner man i Spanien, enligt dess senaste kon-
handa förhållande ru
nad, att senaten der väljes endast för viss tid,
och af folket. I Belgien har representanter-
nas kammare åklägaremakten; afdömandet
tillhör kassationsrätten (högsta domstolen),
men enligt särskilt ansvarighetslag. I NMNeder-
länderna tillgår på ungefär Samma sätt ; doms-
rätten ligger hös högsta domstolen (shöga rå-
det),. som är permanent, tillsatt af konungen
efter förslag af andra kammaren, hvilken se-
nare åklagaremakten tillkommer. I Tyska
Staterna är domaremakten i dylika mål an-
förtrodd åt en särskilt juridisk kår, än sta-
digvarande, än för tillfället tillsatt. I Schweiz
saknas härom bestämda föreskrifter i författ-
ningen; förbundsstyrelsen (Bundesrath) måste
likväl redovisa inför förbundsförsamlingen och
kontrolleras af densamma. Sardinien har i
det närmaste följt 1830 år franska karta.
I den nyaste af alla fria författningar, Dan-
marks grundlag af den 5 Juni 1849, stadgas,
att ministrarne kunna anklagas för deras Em-
bedsförelse,, och derom heter det, att Folke-
thinget anklager, Rigsretten dömer, Och
detta ansvar för Embedsförelsen betraktas
såsom ett ansvar för Regjeringens Förelsen,
hvarigenom sålunda ett verkligt parlamen-
tariskt styrelsesätt är infördt i Danmark,
och ett vidtomfattande begrepp är gifvet åt
irinisteransvarigheten, såsom icke, likasom i
Sverge, gällande blott ministrarnes råd, utan
framför allt regermgens beslut. Den kollek-
tiva ansvarigheten är icke, såsom i Sverge, in-
skränkt genom någon reservationsrätt, hvilken
icke ens är tillåten. Om protokoller föras i
Statsraadet eller icke, är till och med för
representationen likgiltigt. De behöfvas icke
för ansvarighetens skull; beslutet är kändt,
. mera behöfves ej. — I den nyligen antagna
helstatsförfattningen är ministeransvarigheten
organiserad efter samma grunder som för ko-
nungariket, dock med den skilnad, att riks-
rätten är i vissa delar bildad på annat sätt.
Det juridiska elementet utgör här tvåtredje-
delar af riksrätten, medan det i konungariket
blott utgör hälften. Rigsraadet (represen-
tationen), som väljer den återstående tredje-
delen, är dessutom en församling af vida
mindre demokratisk karakterän konungarikets
riksdag. Högre valcensus är stadgad för de
folkvalda ombuden o. s. Vv.
I Norge bildas riksrätten genom en förening
emellan Höiestereto och Lagthinget. Ansva-
righeten tillämpas här icke blott för öfverträ-
delse af juridisk lag, utan äfven för politiska
mått och steg. Odelsthinget kan nemligen
anklaga statsrådet både för sådant, som stri-
der emot Statsformen eller Rigets Love,, och
äfven för sådant, som öiensynligen er ska-
deligt for Rigets. Lagthingets ledamöter ut-
göra ett större antal i riksrätten än ledamö-
terna från Höiesteret, hvarigenom en betydlig
öfvervigt är lemnad åt det politiska elemen-
tet öfver det juridiska, hvilket förhållande
likväl mildras genom de anklagades rätt att
forskyde ända till en tredjedel af riksrättens
medlemmar. Deremot är konungens benåd-
ningsrätt inskränkt till efterskänkande af döds-
straffet. Föröfrigt är, likasom i Sverge, an-
svarigheten inskränkt af reservationsrätten och
derigenom, att den blott gäller rådslagen,
hvarföre ock äfven protokollernas granskning
är föreskrifven.
I Sverges äldre samhällsskick voro inga
kontroller genom lag bestämda; men då Gu-
staf Wasa inför folket redovisade för sina
handlingar, innebar väl sådant det tydligaste
erkännande af folkets kontrollerande makt och
styrelsens. ansvarighet inför dess mening. Rå-
det var i gämla tider en sjelfständig institu-
tion, först genom Carl XI fick det karakteren
af ett embetsmannakollegium, hvilket egde
råda men ej regera. 1634 års regeringsform
handlar egentligen endast om statsförvaltnin-
gen. Genom juridiska kontroller och redo-
visningsskyldighet bundos de lägre embets
männen inför de högre; men de högsta, de
fem riksembetenas innehafvare, voro endast
ansvariga inför konungen, och då denne ej
sjelf regerade (hvilket just var fallet, då denna
regeringsform stiftades), endast inför hvaran-
dra. En slags konstitutionell ansvarighet igen-
finner man emellertid i nämde regeringsforms
I:de 8, der en extra domstol omtalås för de
fall om någon försåge sig af så hög condi-
tion i riket, eller ett så högt ärende, att det
konungens och kronans majestät anginge, och
icke beqvämligen annars än förmedelst stän-
dernas sammankallelse ransakas och åtskiljas
måtten. Processen emot Carl XI:s förmyn-
dare och rikets råd inför ständernas kommis-:
sion utgör, väl ock ett exempel på konstitu-:
tionell ansvarighet.. Men frågan om en dylik
ansvarighet .— utom inför regenten — för-Å.
blef sedermera och alltintill Carl XII:s död
hvilande. Under frihetstiden voro ständerna,
som bekant är, både anklagande och döman-
de; rådet endast deras fullmäktige, hvilka en-
ligt praxis, ehuru ej enligt regeringsformens
stadgande, till- och afsattes — licentierades som
det hette. I 1772 års regeringsform finnes
intet. spår af konstitutionell ansvarighet; det
var stärfderna bestämdt förnekadt att granska
rådets protokoller. Än mindre blef fråga om
någon sådan i den statsförfattning, som va
gällande ifrån 1789 till 1809. Genom den
regeringsform, som utfärdades sistnämde år.
blef rådet hvarken, såsom i äldre tider, en
sjelfständig makt, ställd emellan konung och
folk, ej heller såsom under karolinska och
den senare gustavianska tiden en konselj,
hvars tankar kunde af konungen efter behag
inhämtas, än mindre såsom under frihetstiden
ett kollegium, som af ständerna godtyckligt
kunde till- och afsättas, utan ett statsråd,
hvars råd konungen måste inhämta om ock
ej följa.
Efter den historiska återblick, hvaraf vi här
endast återgifvit hufvuddragen, upptager för-
fattaren till behandling åtskilliga vigtiga prin-
cipfrågor i Sverges nu gällande statsrätt, och