den re:xga alliansen, det konservativa Europas
båls:rk på ett varaktigt sätt försäkradt.
Det ansåg Preussens uppgift vara att för Ryssland
hålla öppet sambandet med det europeiska statssy-
stemet, och derigenom bereda Preussen sjelf en af-
görande ställning i denna förveckling emellan ve-
stern och östern. Men om våra motståndare beröm-
ma sig af deras rådslägs lyckliga framgång, hvar
äro i verkligheten resultaterna af deras sträfvanden?
Det konservativa systemet, som i Ryssland skulle ha
kommit till sin högsta blomma, har visat sig såsom
någonting förruttnadt, ohållbart: utåt ett sken för
att bedraga Enropa angående denna makts intres-
sen och önskningar, i det inre ett sken af glän-
sande ordning och regering, på ytan skimmer, i
grunden förruttnelse,. Det oöfvervinnerliga Ryssland
har allestädes blifvit besegradt af sina europeiska
motståndare, och har efter ett kort krig, under tyng-
den af förfärliga offer och förluster, måst söka fred:
Det är den napoleoniska imperialismen, för hvil-
ken, enligt motståndarnes eget medgifvande, det oöf-
vervinnerliga Ryssland böjer sig, och för hvilken det
i Frankrikes hufvudstad strör rökelse, det är Napo-
leon, som af kriget drager den största, den totala
fördelen. Och emot Napoleonidens makt sönderfal-
ler midtför våra motståndares ögon det gamla kon-
servativa Europa till en tom dröm, den på Rysslands
och Preussens vänskap grundade tillförsigten viker
för det uppskakande minnet af dagarne efter freden
i Tilsit, och äfven på motpartliets fantastiske ledares
läppar dör hvarje ord om den heliga alliansen, ja
sjelfva detta namn, inför verkliga makter och sakför-
hållanden. Han och hans parti ha nödgats stillati-
gande vid freden bära den heliga alliansen till graf-
ven, sedan de under kriget icke nog kunnat tala om
densamma.
Är nu detta det sammanhang mellan Ryssland och
Europa, hvars upprätthållande motpartiet ansåg för
ett så äkta preussiskt intresse; hvadan då denna
bleka fruktan för ett ännu likväl ganska luftigt
spöke? Och har Preussen verkligen detta samman-
hållande med Ryssland, sådant det af motpartiet
blifvit tillrådt, att tacka för en ställning sådan man
hade hoppats? Vi söka förgäfves efter ett bestäm-
m nde inflytande — vi ha för ingen del sett Preus-
sen fatta något positift beslut till de europeiska för-
hållandenas ordnande och varaktiga fastställande,
vi ha endast sett det antaga och godkänna resulta-
tet af andra stormakters beslut. Och om Preussen
fått deltaga i det europeiska fredsfördraget, så var
det Napoleonidens intresse, som bestämde denna ställ-
ning, honom för hvilken det har densamma att tacka.
På hälleberget trodde sig våra motståndares parti
bygga sin politik — men det var ej annat än lös
sand, halm och strå, och nu stå de rådlösa vid flo-
den, som i sitt snabba lopp rycker med sig alla de-
ras stöd, och veta ej hvart de skola taga vägen;
blott en sak tyckas de begripa, nemligen att en ny
epok börjat för de europeiska förhållandena. Dessa
visa, hvilka förmenade sig kunna på det säkraste sätt
stödja den gamla ordningen, ha mest af alla bidra-
git, att den skakades och gick i qvaf. Utan af-
und unna vi motpartiet hela äran af detta resultat,
så ofta af dem förkunnadt såsom en seger för deras
politik och grundsatser — vi vilja ej ha den ringa-
ste andel deruti. Och vore denna deras politik, så-
som våra motståndares parti ganska naivt påstår, orsa-
ken till den seger, hvilken de äfven i det inre tillkäm-
pat sig — så skulle vi verkligen hellre vilja lida ännu
tjugu sådana nederlag i det inre än att uppgifvå vår
bestämda opposition emot detta partis politik, hvilken
vi i går likasom i dag, och i dag likasom i morgon
förklara vara opreussisk och för fäderneslandet för-
derflig.
Den bekanta i Augsburg utgifna AÅllge-
meine-Zeitung har uti en ledande artikel den
2 dennes anställt öfver fredsslutet åtskilliga
betraktelser, hvarutur vi meddela det väsent-
liga. Efter att ha beklagcat att Tysklands
båda stormakter ej förr blifvit ense om pro-
grammet, yttrar bladet:
Det kan väl smickra det specifikt österrikiska
medvetandet att ha vunnit ett så obestridligt erkän-
nande af sin makt; men den tyska patriotismen måste
djupt sörja öfver denna isolering. Detta utgör ett
nytt bevis på huru flertalet af de tyska staterna
städse endast är färdigt till en sak — nemligen att
ingenting göra. Såsom tyskar måste vi trösta oss
dermed, att Österrikes diplomati åtminstone visat sig
öfverlägsen alla de öfriga stormakternas (?), samt att
det nya Österrike nu äfven genom de yttre förhål-
landenas tvång är nödsakadt att med alla krafter
arbeta på sin inre utveckling och enhet, för att äf-
ven under freden kunna bibehålla den ställning det
under kriget vunnit. Hvem vet, huru nära det ögon-
blick kan vara, då det på nytt måste samla sina kraf-
ter, ty kriget har väl företagits i den europeiska
jemvigtens intresse; men denna är ingalunda der-
igenom försäkrad eller återställd. Striden har för-
blifvit oafgjord, åtminstone enligt hufvudmotståndar-
nes åsigt.
Den stat, som skenbart mest förlorat, Ryssland,
har efter vår öfvertygelse i sjelfva verket mest vun-
nit, mest genom öfvertygelsen om hvilken patriotism
lefver i dess befolkning, hvilken kraft i dess armåe.
Underkufvandet af Kaukasus synes oss böra blifva det
första naturliga föremål för den åter disponibla ryska
armåns verksamhet. De kaukasiska folken hafva af-
böjt hvarje anslutande till vestmakterna och ingen-
städes gifvit dem förtroende af sina tankar emot
ryssarne; ett geäkert tecken, att den punkten ej är
afligsen, der man kan kufva dem med godo eller
ondo. En der vunnen seger, de på Transkaukasiens
utveckling använda omsorger, skola hastigare än nå-
got annat medel åter befästa Rysslands skakade makt
i Orienten. På någon direkt eller indirekt offensiv
emot engelsmännen i Indien tro vi derföre icke.
Liksom Ryssland i detta krig visat en inre svag-
het, hvars upphörande måste bli dess närmaste upp-
gift, så har England ådagalagt en betänklig yttre
svaghet, och ingalunda visat sig vuxet kampen med
en stor europeisk landtmakt. Retadt genom den un-
derordnade rol det utfört i Orienten, skall det sä-
kert, för sin mer än någonsin utvecklade makt till
sjös, söka sig ett föremål, hvarpå det kan utgjuta
sin harm och bevisa sin styrka. Frankrike harå sin
sida endast vunnit en moralisk seger. Den morali
ska vinst, som det härigenom kan erhålla, ligger i
ett större anseende på Medelhafvet och uti dess se-
gertillförsigt. Man talar redan om en stor expedi-
tion emot kabylerna, om en eröfringsplan i afseende
på Madagaskar. I stället för fred emotse vi sålunda
endast nya ansträngningar af de tre europeiska stor-
makterna att återvinna förloradt anseende eller lägga
ny glans till det redan vunna.
En bekant korrespondent från Paris till
den österrikiska tidningen Ostdeutsche Post,
hr Kuranda, sammanfattar på följande sätt
den ryska politikens nyaste syften: Förbund
med Frankrike till hvarje pris; ett skyndsamt
uppdragande af stra militäriska jernbans-
linier i det inre af det ryska riket; bearbet-