rande ansåge sig befogad, dristade han ej göra något sådant gällande. Under ransakningen förekom föröfrigt intet, som gaf någon sannolikhet åt Alsings uppgifter, hvilka senare nu åter i ett och annat ändrades. Förut hade han t. ex. uppgifvit, att han, efter den i det djupa, trånga, våta och smutsiga diket utkämpade förtviflade striden, gått på landsvägen till Grissle; — men då nu anmärktes att öfverkläderna voro rena, sade han sig.hafva gått i diket och ville göra troligt att han genom tillfällig skubbning mot den närstående gärdesgården rengjort kläderna. Åt de obetydliga blessyrerna försökte han gifva mycken betydenhet. Så t. ex. påstod han, att det enkla skärsåret å hjessan — hvilket, äfven om hufvudskålen blifvit derigenom blottad, ej kunnat hafva !y; toms djup — varit mycket djupt. Tillstädesvarande gode männen i Alsingska konkursen yttråde slutligen på förekommen anledning, att de ansett brottet tvifvelaktigt, och att de uppmanat Alsing att sjelf begära undersökning, om han visste sig vara oskyldig; men attiannat fall derifrån afstå. — Den 26 sistlidne Mars förevar ransakning vid Gefle rådhusrätt angående för stöld häktade minderårige Johan Erik Löfstrand, hvilken redan förut blifvit för stöld med ris agad, både i Upsala, Hedemora och i Gefle. Löfstrand, liten till vexten, med ett vackert, öppet ansigte och lifliga blå ögon, hör till de olyckliges antal, hvilka, utan föräldravård så långt de minnas tillbaka, strukit omkring landet, utan någon bestämd bostad, samt utan vilja att på annat sitt försörja sig. än medelst tiggeri och stölder. Läsa har Löfstrand först börjat inhemta under det han vistats i fängelserna, och lärer han nu åtminstone känna bokstäfverna. Ett värdigare fästningsämne än Löfstrand kan näppeligen tänkas; ty, utan att låta förbättra sig genom de bestraffningar Löfstrand. undergått, blifver han snarare för hvarje gång mer och mer förhärdad. Såsom ett bevis derpå kan anföras, att då Löfstrand senast undergick risaga i Gefle, hade straffet knappt blifvit verkstäldt, förr än Löfstrand börjat håna och utfara i otidigheter emot den närvarande polisbetjeningen. Löfstrand, hvilken jemväl nu dömdes att, såsom under femton år, med ris agas, förklarade sig med utslaget belåten, samt hade, oaktadt de allvarsamma ord rättens ordförande ställde till honom med afseende å den framtid, som förestode, derest icke Löfstrand bättrade sig, knappt vändt ryggen åt domstolen förrän han utfor i hån och löje. — I en tid så rik på försök, som den närvarande, är det underligt att ingen kommer på den iden att göra folk, af Löfstrand, hvilket försök otvifvelaktigt skulle vara af intresse, samt, om det lyckades, medföra den tillfredsställelsen att hafva undanryckt fängelserna åtminstone ett offer.