rande ansåge sig befogad, dristade han ej göra nå-
got sådant gällande. Under ransakningen förekom
föröfrigt intet, som gaf någon sannolikhet åt Alsings
uppgifter, hvilka senare nu åter i ett och annat än-
drades. Förut hade han t. ex. uppgifvit, att han,
efter den i det djupa, trånga, våta och smutsiga di-
ket utkämpade förtviflade striden, gått på landsvägen
till Grissle; — men då nu anmärktes att öfverklä-
derna voro rena, sade han sig.hafva gått i diket
och ville göra troligt att han genom tillfällig skubb-
ning mot den närstående gärdesgården rengjort klä-
derna. Åt de obetydliga blessyrerna försökte han
gifva mycken betydenhet. Så t. ex. påstod han, att
det enkla skärsåret å hjessan — hvilket, äfven om
hufvudskålen blifvit derigenom blottad, ej kunnat
hafva !y; toms djup — varit mycket djupt. Tillstä-
desvarande gode männen i Alsingska konkursen ytt-
råde slutligen på förekommen anledning, att de an-
sett brottet tvifvelaktigt, och att de uppmanat Al-
sing att sjelf begära undersökning, om han visste
sig vara oskyldig; men attiannat fall derifrån afstå.
— Den 26 sistlidne Mars förevar ransakning vid
Gefle rådhusrätt angående för stöld häktade minder-
årige Johan Erik Löfstrand, hvilken redan förut blif-
vit för stöld med ris agad, både i Upsala, Hedemora
och i Gefle. Löfstrand, liten till vexten, med ett
vackert, öppet ansigte och lifliga blå ögon, hör till
de olyckliges antal, hvilka, utan föräldravård så långt
de minnas tillbaka, strukit omkring landet, utan nå-
gon bestämd bostad, samt utan vilja att på annat
sitt försörja sig. än medelst tiggeri och stölder.
Läsa har Löfstrand först börjat inhemta under det
han vistats i fängelserna, och lärer han nu åtmin-
stone känna bokstäfverna. Ett värdigare fästnings-
ämne än Löfstrand kan näppeligen tänkas; ty, utan
att låta förbättra sig genom de bestraffningar Löf-
strand. undergått, blifver han snarare för hvarje gång
mer och mer förhärdad. Såsom ett bevis derpå kan
anföras, att då Löfstrand senast undergick risaga i
Gefle, hade straffet knappt blifvit verkstäldt, förr
än Löfstrand börjat håna och utfara i otidigheter
emot den närvarande polisbetjeningen. Löfstrand,
hvilken jemväl nu dömdes att, såsom under femton
år, med ris agas, förklarade sig med utslaget belå-
ten, samt hade, oaktadt de allvarsamma ord rättens
ordförande ställde till honom med afseende å den
framtid, som förestode, derest icke Löfstrand bättra-
de sig, knappt vändt ryggen åt domstolen förrän han
utfor i hån och löje. — I en tid så rik på försök,
som den närvarande, är det underligt att ingen kom-
mer på den iden att göra folk, af Löfstrand, hvil-
ket försök otvifvelaktigt skulle vara af intresse, samt,
om det lyckades, medföra den tillfredsställelsen att
hafva undanryckt fängelserna åtminstone ett offer.