händelser; sedan det åter blifvit begynnt 1851, följde
de sista 8 banden raskt på hvarandra. Texten är om-
sorgsfullt behandlad och utstyrseln praktfull.
Blick tillhaka
Freden. — Weale i Svenska Tidningen. — Karolinska
institutet. — Baron K. Bonde.
Napoleon tror sig kanhända hafva gjort nog
för sin dynasti; men tror .sig Frankrike hafva
gjort nog för sin ära? Huru länge skall detta
sköna land fortfarande böja sig under en de-
spotism, som begärt och fått så mycket blod,
men endast gifvit några droppar vatten?
Ett stort folk kan någon gång underkasta
sig despotismen; det kan, utan att deraf känna
sig förnedradt, höra en Ludvig XIV utropa:
Letat cest moil, Hvarföre?
Jo derföre att despotismen, tagen i sin san-
naste betydelse, icke är annat än koncentre-
ringen af den nationella styrkan i maktens
enhet, i en enda hand. Det är en falsk fö-
reställning af det allmänna intresset, som fö-
der denna koncentrering.
Men om maktens enhet visar sig förmögen
af någon kraftfull handling, som anslår na-
tionalstoltheten och nationaläran, då kan na-
tionen för någon tid böja sig under den enda
handen, emedan hon deruti tycker sig finna
ett uttryck af sin egen vilja, sin egen kraft.
Röjer deremot denna koncentrering endast
förakt för det allmänna intresset, äflas hon att
föreviga gig på grund af, gud vete hvad
slags legitim eller ss k. gudomlig rätt, — då
är hon icke mera despotismen; hon är något
mycket värre: hon är tyranniet, hon förkun-
nar blott träldomen.
Men mot en sådan styrelse skola uppresa
sig allt det förstånd som bekämpar träldomen
och all den känsla som lågar för friheten.
Frankrike skulle nu mera icke med tålamod
lyssna till samma ord, som Ludvig XV:s gu-
vernör, när han såg folkhopen utanför Lou-
verns fönster, sade till sin konung: Sire, ce
pceuple est å vous.
Sällan har väl det allmänna intresset blifvit
så gäckadt som genom denna fred. —
Men medan hela verlden har fred, så har
jag, stackars Widar, krig. Någon, som i
Svenska Tidningen utgifver sig för min bro-
der Wale, ansätter mig för det jag kallat
Sophokles det oböjliga ödets tolk, då jag i
stället bordt anföra Äschylos. I ett afseende
kan han ha rätt, nemligen att hos den senare
det oböjliga ödet alltid förekommer. Men
hvar finnes -detta öde starkare markeradt än
i Oedip af Sophokles, detta den gamla trage-
diens mästerstycke? Är det kanske icke ödet
som, af oraklet i Delphi redan på förhand
förkuänadt, . oemotståndligt drifver Oedip till
de rysliga brott, dem han af all makt söker
undfly, men omöjligen mäktar undvika?
MWale vill bli upplyst om hvar Marmontel
jemfört Shakespeare med Rafael.
Jag eger icke mera Marmontels arbeten,
dem jag först i Paris tog kännedom af. Men
på. det Wale, som, efter hvad jag förmodar,
står närmare kongl. biblioteket än jag, må
sjelf skaffa sig denna upplysning, får jag här-
under på originalspråket ur Marmontel anföra
följande, som jag då, jemte mycket annat,
anteknade mig till minnes:
Ce qui lui (Shakespeare) manque, cest le choin.
ois, en lisant ses piices, on est suspris de la su-
de ce vaste genie, mais il ne laisse pas subsister
VPadmiration, A des portraits ou regnent toute Velivation
el toute la noblesse de Raphaöl, succedent de miserables
tableaux, dignes de peintres de taverne.n
Wale tillåter sig derjemte en mängd hätska
maktspråk och personliga anspelningar, med
hvilkas bemötande jag ej vill trötta läsarens
tålamod; men om Wale förmår att i skåde-
spelet Läkarem uppl:ta det pöbelord, som
han påbördat detsamma, så lofvar Rika mor-
brors gullgosse,, för att begagna hans egna
talesätt, att gifva honom värdet af svenska
akademiens. stora pris. Men han skall ej
vinna priset. Fy Wale, sådan broder du är!
Med anledning at det välsignade barnbörds-
huset, har jag fått en ny läkare, på halsen,
men hvilken icke är farlig, åtminstone för den
som är frisk. Han förklarar visserligen Wi-
dars förslag om ett barnbördshus på Ladu-
gårdslandet förtjena uppmärksamhet; men vi-
sar och styrker på samma gång, att sjukhusen
på Kungsholmen icke äro några planeter och
att karolinska institutet icke är någon sol.
Medgifves utan svårighet.
Min motståndare åter synes mig såsom en
rrande komet, deruti likväl olik de verkliga
kometerna, att när dessa hafva en svans, så
ir han deremot sjelf helt och hållet en sådan.
Baron Bönde har lemnat Kongl. teatern.
Ingen lärer kunna förneka, att han för ma-
erielens iståndsöttande uträttat mera än många
hans företrädare tillsammans, samt att han
ör teaterpersonalen varit en god och öm-
mande chef. Från det ögonblick han icke
nera finnes, skall han saknas.
Hvem skall blifva hans efterträdare?
Att vara öfversteprest vid kongl. svenska
ånggudinnornas altare är ungefär detsamma
om att, lik Mucius Scevola, lägga handen i
Iden. Widar.
E
3
RÄTTEGÅNGS- ocH POLISSAKER.