händelser; sedan det åter blifvit begynnt 1851, följde de sista 8 banden raskt på hvarandra. Texten är omsorgsfullt behandlad och utstyrseln praktfull. Blick tillhaka Freden. — Weale i Svenska Tidningen. — Karolinska institutet. — Baron K. Bonde. Napoleon tror sig kanhända hafva gjort nog för sin dynasti; men tror .sig Frankrike hafva gjort nog för sin ära? Huru länge skall detta sköna land fortfarande böja sig under en despotism, som begärt och fått så mycket blod, men endast gifvit några droppar vatten? Ett stort folk kan någon gång underkasta sig despotismen; det kan, utan att deraf känna sig förnedradt, höra en Ludvig XIV utropa: Letat cest moil, Hvarföre? Jo derföre att despotismen, tagen i sin sannaste betydelse, icke är annat än koncentreringen af den nationella styrkan i maktens enhet, i en enda hand. Det är en falsk föreställning af det allmänna intresset, som föder denna koncentrering. Men om maktens enhet visar sig förmögen af någon kraftfull handling, som anslår nationalstoltheten och nationaläran, då kan nationen för någon tid böja sig under den enda handen, emedan hon deruti tycker sig finna ett uttryck af sin egen vilja, sin egen kraft. Röjer deremot denna koncentrering endast förakt för det allmänna intresset, äflas hon att föreviga gig på grund af, gud vete hvad slags legitim eller ss k. gudomlig rätt, — då är hon icke mera despotismen; hon är något mycket värre: hon är tyranniet, hon förkunnar blott träldomen. Men mot en sådan styrelse skola uppresa sig allt det förstånd som bekämpar träldomen och all den känsla som lågar för friheten. Frankrike skulle nu mera icke med tålamod lyssna till samma ord, som Ludvig XV:s guvernör, när han såg folkhopen utanför Louverns fönster, sade till sin konung: Sire, ce pceuple est å vous. Sällan har väl det allmänna intresset blifvit så gäckadt som genom denna fred. — Men medan hela verlden har fred, så har jag, stackars Widar, krig. Någon, som i Svenska Tidningen utgifver sig för min broder Wale, ansätter mig för det jag kallat Sophokles det oböjliga ödets tolk, då jag i stället bordt anföra Äschylos. I ett afseende kan han ha rätt, nemligen att hos den senare det oböjliga ödet alltid förekommer. Men hvar finnes -detta öde starkare markeradt än i Oedip af Sophokles, detta den gamla tragediens mästerstycke? Är det kanske icke ödet som, af oraklet i Delphi redan på förhand förkuänadt, . oemotståndligt drifver Oedip till de rysliga brott, dem han af all makt söker undfly, men omöjligen mäktar undvika? MWale vill bli upplyst om hvar Marmontel jemfört Shakespeare med Rafael. Jag eger icke mera Marmontels arbeten, dem jag först i Paris tog kännedom af. Men på. det Wale, som, efter hvad jag förmodar, står närmare kongl. biblioteket än jag, må sjelf skaffa sig denna upplysning, får jag härunder på originalspråket ur Marmontel anföra följande, som jag då, jemte mycket annat, anteknade mig till minnes: Ce qui lui (Shakespeare) manque, cest le choin. ois, en lisant ses piices, on est suspris de la sude ce vaste genie, mais il ne laisse pas subsister VPadmiration, A des portraits ou regnent toute Velivation el toute la noblesse de Raphaöl, succedent de miserables tableaux, dignes de peintres de taverne.n Wale tillåter sig derjemte en mängd hätska maktspråk och personliga anspelningar, med hvilkas bemötande jag ej vill trötta läsarens tålamod; men om Wale förmår att i skådespelet Läkarem uppl:ta det pöbelord, som han påbördat detsamma, så lofvar Rika morbrors gullgosse,, för att begagna hans egna talesätt, att gifva honom värdet af svenska akademiens. stora pris. Men han skall ej vinna priset. Fy Wale, sådan broder du är! Med anledning at det välsignade barnbördshuset, har jag fått en ny läkare, på halsen, men hvilken icke är farlig, åtminstone för den som är frisk. Han förklarar visserligen Widars förslag om ett barnbördshus på Ladugårdslandet förtjena uppmärksamhet; men visar och styrker på samma gång, att sjukhusen på Kungsholmen icke äro några planeter och att karolinska institutet icke är någon sol. Medgifves utan svårighet. Min motståndare åter synes mig såsom en rrande komet, deruti likväl olik de verkliga kometerna, att när dessa hafva en svans, så ir han deremot sjelf helt och hållet en sådan. Baron Bönde har lemnat Kongl. teatern. Ingen lärer kunna förneka, att han för maerielens iståndsöttande uträttat mera än många hans företrädare tillsammans, samt att han ör teaterpersonalen varit en god och ömmande chef. Från det ögonblick han icke nera finnes, skall han saknas. Hvem skall blifva hans efterträdare? Att vara öfversteprest vid kongl. svenska ånggudinnornas altare är ungefär detsamma om att, lik Mucius Scevola, lägga handen i Iden. Widar. E 3 RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER.