pe UvBa DCI I UC 5SjUullge UVIURLLIUA UL 1 UVIUTI att många växter, hufvudsakligen de i vatten och på sumpiga lokaler förekommande, finnas i nu vidt åtskilda trakter. Och det vill häraf synas som vore de växter, hvilka ega en stor area för sin förekomst, äldre än de, hvilka finnas på blott få och inskränkta platser. — Då man jemför de successiva geologiska formationerna, förefaller det som hade de första växterna varit arter af en enkel organisation och närvarande i ett jemförelsevis ringa antal; att gradvis mera komplicerade arter kommo att öka de förut befintliga eller ersätta de redan förgångne, och att de nuvarande arterna troligen funnos till innan kontinenterna erhöllo det utseende de nu ega. Då nu bland dessa våra arter de enklare tyckas ha en större utspridning och deremot de mera sammansatta ega en inskränktare förekomstareal, så ligger den slutledningen nära, att de förra äro äldre och de senare yngre. Till de äldre räknar De Candolle flertalet af vattenväxterna och de flesta af våra tempererade länders hängblomstrige och barrträd, och till de yngre sådane arter, som företrädesvis nu äro tropiska och tillhöra de högre utvecklade familjerna, såsom Composite, Dipsacex, Apocynee m.fl. Sedan nu en gång flertalet af våra arter uppstått, har det dock kunnat hända, att vissa racer hafva bildats och fortplantats, och att vi nu taga dem för verkliga arter, särdeles om de bebo afskilda trakter och om de genom geologiska händelser eller tillfälliga orsaker allt mera afvikit från hvarandra. Dessa åsigter om den nuvarande växtverldens historia har De Candolle utvecklat genom anförande af en mängd fakta af växtgeografiskt intresse. Göppert har deremot nästan samtidigt i ett arbete: Die tertiäre Flora von Schossnitz in Schlesiens från en annan synpunkt behandlat frågan om en kontinuitet mellan försvunna tiders växtarter och de nu lefvande och låtit de yngsta epokerna i fornverldens flora lemna bidrag till denna frågas besvarande. Tertiärfloran har väl ännu ieke blifvit undersökt på flera än 140 särskilta ställen (hvaraf blott tvenne, nemligen öarne Java och Antigua, utom Europa), men dock redan lemnat oss bekantskap med 2216 växtarter, af hvilka 993 förekomma i Eocen-, 925 i Miocenoch 298i Pliocen-perioden. Den första, eller Eocenfloran, visar sig vara fullkomligt tropisk eller subtropisk och karakteriseras af palmer, Musacee, Rubiacer, Malvacee, Malpighiacex och Papilionacee samtisynnerhet af dessa 47 Proteacee, hvilka äro lika med Nya Hollands eller det yttersta Sydafrikas växttyper. Den 2:a, eller Miocenfloran, utmärkes af sina öfvervägande barrträd och de tempererade trakternas löfträd, medan här ännu finnes hafsalger, tropiska ormbunkformer, Proteacere, Bitneriaceax, Sterculiacee och andra de varmare ländernas produkter. I den 3:e, eller Päiocenfloran slutligen, som genom Göpperts undersökningar af bernstenstrakterna och nu sednast af växtaftrycken vid Schossnitz blifvit oss närmare bekant, ser man äfvenledes en blandning af växtformer från vidt skilda länder och zoner. Här förekommo talrika Taxodier och denna Libocedrites salicornioides, som börjar redan i Eocenperioden och ännu representeras af om den ej är fullt identisk med Libocedrus från Chile och som sålunda måste vara en af jordens allra äldsta växtarter; här funnos derjemte de alltid gröna ekarne, de med bok, alm, poppel, lönn och björk beslägtade löfträden; men här felades, ehuru klimatet härstädes tydligen var varmare än nu, alla representanter af sikta tropiska och oceaniska familjer och slägten, likason palmer och Dapbnogener, under det att man anträffar en mängd Plataner, talrika Kryptogamer, enskilta ljungväxter, Crassulacex och Verbasca, hvilka alldeles öfverensämma med de i den nuvarande Floran befintlige och således sätta utom allt tvifvel, att ett icke ringa antal arter af enklare byggnad bibehållit sig genom diluvialformationen ända in i den nuvarande skapelseperioden. Få frågor hafva inom växtkunskapen i senare tider varit föremål för så många strider som den om fröets uppkomst. Allt sedan Schleiden uppträdde med sin påstådda upptäckt, att det är sjelfva frömjölet, som uti spetsen af sin förlängning utbildar embryo, ha talrika undersökningar offentliggjorts, än till styrka för, än till vederlänggning af denna åsigt. Nyligen har Schacht bekantgjort, att det nu blifvit satt utom allt tvifvel, att Schleidens uppgifter äro ovederläggliga sanningar. Det skall nemligen hafva lyckats Deecke att hos Pedicularis silvatica utpreparera ett sådant pollenrör, inom hvilket embryo uppstod. Icke destomindre bafva Hofmeister och Mohl skyndat sig förklara, att det ifrågavarande preparatet och afbildningarne af detsamma ingalunda aro tillförlitliga, att de, tydda utan förutfattade meningar, ingenting bevisa för den påstådda upptäckten, och framför allt, att det egentligen vigtiga i frågan ingalunda af Deecke eller Schacht vunnit någon upplysande bekräftelse. — Ehuru således man ännu icke vet något med bestämdhet om växtlifvets allraförsta och vigtigaste fenomener, vill det dock synas som hade den af Hofmeister och Mohl framställda, alldeles motsatta mening i senare tider vunnit allt flera anhängare. Ibland de botaniska arbeten, hvilka under det förflutna året inom fäderneslandet utkommit, nämdes i första rummet hr C. F. Nymans Sylloge Flore Europem. Vidare omtalades Monographia Lactariorum Svecize, af mag. M. A. Lindblad; Monogra: phiae Andreearum Scandinavie tentamen, af mag. J. E. Zetterstedt; en botanisk afhandling i den Upsaliensiska Vetenskapssocietens handlingar af hr J. E. Areschoug, hvari förf. beskrifver fera nya alger, hufvudsakligast från Nya Holland och Sydafrikas kuster, samt meddelar vigtiga morphologiska anmärkningar om åtskilliga slägten och arter; äfvensom en uppsats i Vetenskapsakademiens Handlingar för 1853 af talaren sjelf, )Om Galopagos-öarnes vegetation, stödd på de upptäckter, hvartill fregatten Eugenies besök derstädes i Maj 1852 lemnat tillfälle; samt slutligen åtskilliga delsi akademiens förhandlingar, dels i den af hr Thedeniuvs utgifna tidskriften Botaniska Notiser meddelade botaniska uppsatser af åtskillige svenske författare. Professor Loven föredrog berättelsen om framstegen i zoologi. Sedan han uppdragit en skillnad mellan de olika arbetssätten i zoologi på Linnes tid och nu, samt visat, huru genom en innerligare förening af systematik, anatomi och morphologi, hvarje år visat sig rikare in det förflutna på vigtiga upplysningar, öfvergick han till en redogörelse för Johannes Möllers ypperliga undersökningar öfver Echinodermernas utvecking. De hufvudsakligaste formerna af denna stora slass af hafvets stråldjur äro allmänt bekanta: sjöborrarne med det klotrunda eller äggformiga, af kalkplåtar sammanfogade skalet besatt med taggar, mellan hvilka de utsträcka talrika, långa trådlika fötter; sjöstjernorna; sjöliljorna, som till större antalet arter äro utdöda och endast finnas förstenade, med kroppen oftast fästad på en ledad stjelk; och holothurierna, med valsformig kropp och huden böjlig, men oftast besatt med kalkskifvor. Ett mycket stort antal arter af dessa grupper var beskrifvet och systematiskt ordnadt, utan att vi egde ens en aning om deras utvecklingshistoria; endast Sars hade för ång tid sedan lyckats att iakttaga den tidigaste ållern af en sjöstjerna. Då egnade sig Joh. Möller åt lecta ämne och har nu slutligen, efter nära tio års studier, för det mesta vid Medelhafvets för naturorskaren så rika stränder, skänkt vetenskapen ett af ste arbeten som pågonsin blifvit utrna, det vill här säga de tidigaste for-) af echinodermerna, äro icke allenast mikroå em VR sm HA ss mm AA As