pe UvBa DCI I UC 5SjUullge UVIURLLIUA UL 1 UVIUTI
att många växter, hufvudsakligen de i vatten och på
sumpiga lokaler förekommande, finnas i nu vidt åt-
skilda trakter. Och det vill häraf synas som vore
de växter, hvilka ega en stor area för sin förekomst,
äldre än de, hvilka finnas på blott få och inskränkta
platser. — Då man jemför de successiva geologiska for-
mationerna, förefaller det som hade de första växterna
varit arter af en enkel organisation och närvarande
i ett jemförelsevis ringa antal; att gradvis mera kom-
plicerade arter kommo att öka de förut befintliga
eller ersätta de redan förgångne, och att de nuva-
rande arterna troligen funnos till innan kontinen-
terna erhöllo det utseende de nu ega. Då nu bland
dessa våra arter de enklare tyckas ha en större ut-
spridning och deremot de mera sammansatta ega en
inskränktare förekomstareal, så ligger den slutled-
ningen nära, att de förra äro äldre och de senare
yngre. Till de äldre räknar De Candolle flertalet af
vattenväxterna och de flesta af våra tempererade län-
ders hängblomstrige och barrträd, och till de yngre
sådane arter, som företrädesvis nu äro tropiska och
tillhöra de högre utvecklade familjerna, såsom Com-
posite, Dipsacex, Apocynee m.fl. Sedan nu en gång
flertalet af våra arter uppstått, har det dock kunnat
hända, att vissa racer hafva bildats och fortplantats,
och att vi nu taga dem för verkliga arter, särdeles
om de bebo afskilda trakter och om de genom geo-
logiska händelser eller tillfälliga orsaker allt mera
afvikit från hvarandra.
Dessa åsigter om den nuvarande växtverldens hi-
storia har De Candolle utvecklat genom anförande
af en mängd fakta af växtgeografiskt intresse. Göp-
pert har deremot nästan samtidigt i ett arbete: Die
tertiäre Flora von Schossnitz in Schlesiens från en an-
nan synpunkt behandlat frågan om en kontinuitet
mellan försvunna tiders växtarter och de nu lefvande
och låtit de yngsta epokerna i fornverldens flora
lemna bidrag till denna frågas besvarande. Tertiär-
floran har väl ännu ieke blifvit undersökt på flera
än 140 särskilta ställen (hvaraf blott tvenne, nemli-
gen öarne Java och Antigua, utom Europa), men dock
redan lemnat oss bekantskap med 2216 växtarter, af
hvilka 993 förekomma i Eocen-, 925 i Miocen- och
298i Pliocen-perioden. Den första, eller Eocenfloran,
visar sig vara fullkomligt tropisk eller subtropisk och
karakteriseras af palmer, Musacee, Rubiacer, Mal-
vacee, Malpighiacex och Papilionacee samtisynner-
het af dessa 47 Proteacee, hvilka äro lika med Nya
Hollands eller det yttersta Sydafrikas växttyper.
Den 2:a, eller Miocenfloran, utmärkes af sina öf-
vervägande barrträd och de tempererade trakter-
nas löfträd, medan här ännu finnes hafsalger, tro-
piska ormbunkformer, Proteacere, Bitneriaceax, Ster-
culiacee och andra de varmare ländernas produkter.
I den 3:e, eller Päiocenfloran slutligen, som genom Göp-
perts undersökningar af bernstenstrakterna och nu sed-
nast af växtaftrycken vid Schossnitz blifvit oss när-
mare bekant, ser man äfvenledes en blandning af
växtformer från vidt skilda länder och zoner. Här fö-
rekommo talrika Taxodier och denna Libocedrites
salicornioides, som börjar redan i Eocenperioden och
ännu representeras af om den ej är fullt identisk
med Libocedrus från Chile och som sålunda måste
vara en af jordens allra äldsta växtarter; här funnos
derjemte de alltid gröna ekarne, de med bok, alm,
poppel, lönn och björk beslägtade löfträden; men här
felades, ehuru klimatet härstädes tydligen var var-
mare än nu, alla representanter af sikta tropiska och
oceaniska familjer och slägten, likason palmer och
Dapbnogener, under det att man anträffar en mängd
Plataner, talrika Kryptogamer, enskilta ljungväxter,
Crassulacex och Verbasca, hvilka alldeles öfverens-
ämma med de i den nuvarande Floran befintlige och
således sätta utom allt tvifvel, att ett icke ringa an-
tal arter af enklare byggnad bibehållit sig genom
diluvialformationen ända in i den nuvarande skapelse-
perioden.
Få frågor hafva inom växtkunskapen i senare ti-
der varit föremål för så många strider som den om
fröets uppkomst. Allt sedan Schleiden uppträdde med
sin påstådda upptäckt, att det är sjelfva frömjölet,
som uti spetsen af sin förlängning utbildar embryo,
ha talrika undersökningar offentliggjorts, än till styrka
för, än till vederlänggning af denna åsigt. Nyligen
har Schacht bekantgjort, att det nu blifvit satt utom
allt tvifvel, att Schleidens uppgifter äro ovederlägg-
liga sanningar. Det skall nemligen hafva lyckats
Deecke att hos Pedicularis silvatica utpreparera ett
sådant pollenrör, inom hvilket embryo uppstod. Icke
destomindre bafva Hofmeister och Mohl skyndat sig
förklara, att det ifrågavarande preparatet och afbild-
ningarne af detsamma ingalunda aro tillförlitliga, att
de, tydda utan förutfattade meningar, ingenting be-
visa för den påstådda upptäckten, och framför allt,
att det egentligen vigtiga i frågan ingalunda af
Deecke eller Schacht vunnit någon upplysande be-
kräftelse. — Ehuru således man ännu icke vet något
med bestämdhet om växtlifvets allraförsta och vigti-
gaste fenomener, vill det dock synas som hade den
af Hofmeister och Mohl framställda, alldeles motsatta
mening i senare tider vunnit allt flera anhängare.
Ibland de botaniska arbeten, hvilka under
det förflutna året inom fäderneslandet utkom-
mit, nämdes i första rummet hr C. F. Ny-
mans Sylloge Flore Europem.
Vidare omtalades Monographia Lactariorum
Svecize, af mag. M. A. Lindblad; Monogra:
phiae Andreearum Scandinavie tentamen, af
mag. J. E. Zetterstedt; en botanisk afhand-
ling i den Upsaliensiska Vetenskapssocietens
handlingar af hr J. E. Areschoug, hvari förf.
beskrifver fera nya alger, hufvudsakligast från
Nya Holland och Sydafrikas kuster, samt med-
delar vigtiga morphologiska anmärkningar om
åtskilliga slägten och arter; äfvensom en upp-
sats i Vetenskapsakademiens Handlingar för
1853 af talaren sjelf, )Om Galopagos-öarnes
vegetation, stödd på de upptäckter, hvartill
fregatten Eugenies besök derstädes i Maj 1852
lemnat tillfälle; samt slutligen åtskilliga delsi
akademiens förhandlingar, dels i den af hr
Thedeniuvs utgifna tidskriften Botaniska Noti-
ser meddelade botaniska uppsatser af åtskil-
lige svenske författare.
Professor Loven föredrog berättelsen om
framstegen i zoologi.
Sedan han uppdragit en skillnad mellan de olika
arbetssätten i zoologi på Linnes tid och nu, samt vi-
sat, huru genom en innerligare förening af systematik,
anatomi och morphologi, hvarje år visat sig rikare
in det förflutna på vigtiga upplysningar, öfvergick
han till en redogörelse för Johannes Möllers ypper-
liga undersökningar öfver Echinodermernas utveck-
ing. De hufvudsakligaste formerna af denna stora
slass af hafvets stråldjur äro allmänt bekanta: sjö-
borrarne med det klotrunda eller äggformiga, af
kalkplåtar sammanfogade skalet besatt med taggar,
mellan hvilka de utsträcka talrika, långa trådlika
fötter; sjöstjernorna; sjöliljorna, som till större anta-
let arter äro utdöda och endast finnas förstenade,
med kroppen oftast fästad på en ledad stjelk; och
holothurierna, med valsformig kropp och huden böj-
lig, men oftast besatt med kalkskifvor. Ett mycket
stort antal arter af dessa grupper var beskrifvet och
systematiskt ordnadt, utan att vi egde ens en aning
om deras utvecklingshistoria; endast Sars hade för
ång tid sedan lyckats att iakttaga den tidigaste ål-
lern af en sjöstjerna. Då egnade sig Joh. Möller åt
lecta ämne och har nu slutligen, efter nära tio års
studier, för det mesta vid Medelhafvets för natur-
orskaren så rika stränder, skänkt vetenskapen ett af
ste arbeten som pågonsin blifvit ut-
rna, det vill här säga de tidigaste for-)
af echinodermerna, äro icke allenast mikro- å
em VR
sm HA ss mm AA As