steriskt vagsvall har under denna ud eg
rum i luften, hvilket flyttat sig öfver de a
stormen hemsökta trakter, och att storm råd
på de orter, der vågdalarne för tillfället be
funnits, men lugn under vågryggarne. Vic
samma tid t. ex., som orkanen rasade som
värst öfver Svarta hafvet och dess kuster.
herrskade fullkomligt lugn inom ett flera gra-
der bredt bälte, som började vid Sverges
östliga och Finlands vestliga kust, genomgick
Tyskland och sträckte sig söderut öfver Adria-
tiska viken. Stormen åter skred småningom
från vester till öster; den var i Gibraltar den
10 November, på Malta den i1, på Korfu
den 125; den 13 fortgick den mot öster, den
14 var den ändtligen i Svarta hafvet. Sam-
ma dag, den 14, då barometerns fall vi-
sade att vågdalen var, jemte stormen, öfver
Krim, sjönk barometern åter i Paris, men steg
i Wien, der man då fick fullkomlig vind-
stilla. Denna successiva höjning och sänk-
ning i lufthvarfven, med successiv storm och
vindstilla, visade sig oberoende af vindens
lokala riktningar. Till förklaring af hela detta
fenomen förslå likväl ej de samlade iaktta-
gelserna; såframt man icke Kan hemta en
aning derom från den omständigheten, att
luftvärmen var under dessa dagar hela 15?
högre i midten af Europa, än i det vestliga.
Årsberättelsen i Geologien afgafs af profes-
sor Mosander. Det hufvudsakligaste deraf var
ett särdeles märkvärdigt omdöme, som i Eng-
land framställts när årsberättelsen afgafs i der-
varande Geologiska sällskap, af dess dåvaran-
de president Hamilton, och hvaraf slutresulta-
tet var, att i samma mån framstegen i kun-
skapen om de geologiska bildningarne ökas,
i samma mån tilltaga äfven tvifvelsmålen, i
vissa fall. I den mån geologerna sträckt sina
forskningar i mera vidt åtskilda länder och
lemnat upplysning om dessas geognostiska be-
skafrenhet, I samma mån hafva nya och, som
det i början tycktes, anomala förhållanden
trädt i dagen. Förut antagna gränsor emel-
lan olika bildningar hafva stundom funnits otill-
förlitliga. Förut anmärkta olikheter i lager-
förhållanden och paleontologiska data och
gränsmärken hafva i andra länder antingen
alldeles försvunnit eller undergått betydliga
förändringar. Slutsatsen af hela denna afvi-
kelse ifrån det såsom utgångspunkter och rå-
märken antagna, synes vara, att de icke tillhöra
naturen, och att man snart nog torde finna
att sådana vägledningar blott äro lokala: — att
det hela en småningom skeende öfvergång
egt rum, ifrån de aldraäldsta till dejaldranyaste
afsättningarne — och att, ifrån de äldsta fos-
silförande lager till de yngsta så kallade post-
pliocena bildningar, en oafbruten följd af la-
gerbildningar finnes, endast afbruten af lo-
kala rubbningar och röjande en gradvisskedd
förändring af organiskt lif, såsom följd af de
inträffade olika vilkoren för dess tillvaro.
Bou har meddelat resultaterna af sina un-
dersökningar till utrönande af de fordna haf-
vens djup och de äldre bergens höjd. Slut-
resultatet häraf är, att hafven fordom voro
mycket mera grunda och bergen mycket lä-
gre än nu. Dä hafven nu kunna antagas ega
ett medeldjup af 12- till 18000 metrer, så
var det under tertiärperioden endast 10- till
16 000, under kritperioden 8000 och under
äldre perioder blott 909 till 33500 metrer.
Fastlandets medelhöjd, då bergen icke med-
tagas i räkningen, kan för närvarande upp-
skattas till 300 metrer, men var under den
Permiska och äldre perioden ej mer än 60
metrer eller omkring 190 fot.
Meyn har lemnat en kronologisk framställ-
ning om Heklas utbrott, hvaraf inhemtas att
från och med år 1104 till och med år 1845
hafva 18 utbrott inträffat, således i medeltal
ett hvart 41:e år. Kortaste tiden emellan
två på hvarannan följande var 16 år.
Mellan jordbäfningar och månskiften hafva
7000 observationer blifvit beräknade af Perrey
för de första 50 åren af innevarande århun-
drade; han har häraf kommit till den slut-
följden att jordbäfningar inträffat mycket of-
tare under ny- och fullmåne än vid qvadra-
turerna, oftare då månen varit närmast än då
han varit fjärmast, oftare vid månens gång
genom meridianen än på andra tider, och att
månen alltså visar sitt inflytande vid jordbäf-
ningar likasom vid ebb och flod.
Schmid och Schleiden hafva närmare gran-
skat sådana försteningar af trä, som förekom-
ma under namn af hornsten, holzopal, half-
opal m. m., och sökt förklara huru förstenin-
gen försiggått. Hufvudmassan har funnits
bestå af kiselsyra, och förvandlingen synes
hafva skett i svafvelsyrehaltigt vatten, hvaraf
träet småningom och i allmänhet långsamt
förstörts och lemnat plats åt kiselafsättnin-
en.
Talaren omförmälde de mer eller mindre
lyckade försöken att hitta guld, som anställts
i åtskilliga länder och verldsdelar med
anledning af de rika gulåfynden i Kalifor-
nien och Australien.
Han meddelade sedan resultaterna af den
kemiskt-geognostiska undersökning, som an-
ställts af Kierulf öfver Christianias Silur-
bäcken. En hel geologisk kronologi öfverl.
de många förändringar som denna trakt un-
dergått förnams vara resultatet af dennå un-
dersökning, och säkerheten i slutledningarne
afsticker särdeles bjert emot de förut anförda
Hamiltonska tvifvelsmålen.
Bland utkomna större geologiska arbeten
nämdes Ehrenbergs praktfulla Mikrologi,
framställande infusoricbildningar från nästan
alla jordens trakter, från polen till eqvatorn,
och tillhörande bergarter af alla geologiska
bildningar. Vigtigaste resultatet af Ehren-
bergs forskningar är att dessa mikroskopiska
former icke bekräfta de lagar man funnit gäl-
lande för större fossila organismer; han har
funnit samma slägten och stundom samma ar-
ter ända ned till stenkolsbildningen. Såsom
ett curiosum anfördes att efter Ehrenbergs beräk-
ningar vore infusoriernas förökningsförmåga så .
ofantlig att ett enda kiselinfusorium skulle, al-
lenast genom tillvext. och med förutsättnino I.