steriskt vagsvall har under denna ud eg rum i luften, hvilket flyttat sig öfver de a stormen hemsökta trakter, och att storm råd på de orter, der vågdalarne för tillfället be funnits, men lugn under vågryggarne. Vic samma tid t. ex., som orkanen rasade som värst öfver Svarta hafvet och dess kuster. herrskade fullkomligt lugn inom ett flera grader bredt bälte, som började vid Sverges östliga och Finlands vestliga kust, genomgick Tyskland och sträckte sig söderut öfver Adriatiska viken. Stormen åter skred småningom från vester till öster; den var i Gibraltar den 10 November, på Malta den i1, på Korfu den 125; den 13 fortgick den mot öster, den 14 var den ändtligen i Svarta hafvet. Samma dag, den 14, då barometerns fall visade att vågdalen var, jemte stormen, öfver Krim, sjönk barometern åter i Paris, men steg i Wien, der man då fick fullkomlig vindstilla. Denna successiva höjning och sänkning i lufthvarfven, med successiv storm och vindstilla, visade sig oberoende af vindens lokala riktningar. Till förklaring af hela detta fenomen förslå likväl ej de samlade iakttagelserna; såframt man icke Kan hemta en aning derom från den omständigheten, att luftvärmen var under dessa dagar hela 15? högre i midten af Europa, än i det vestliga. Årsberättelsen i Geologien afgafs af professor Mosander. Det hufvudsakligaste deraf var ett särdeles märkvärdigt omdöme, som i England framställts när årsberättelsen afgafs i dervarande Geologiska sällskap, af dess dåvarande president Hamilton, och hvaraf slutresultatet var, att i samma mån framstegen i kunskapen om de geologiska bildningarne ökas, i samma mån tilltaga äfven tvifvelsmålen, i vissa fall. I den mån geologerna sträckt sina forskningar i mera vidt åtskilda länder och lemnat upplysning om dessas geognostiska beskafrenhet, I samma mån hafva nya och, som det i början tycktes, anomala förhållanden trädt i dagen. Förut antagna gränsor emellan olika bildningar hafva stundom funnits otillförlitliga. Förut anmärkta olikheter i lagerförhållanden och paleontologiska data och gränsmärken hafva i andra länder antingen alldeles försvunnit eller undergått betydliga förändringar. Slutsatsen af hela denna afvikelse ifrån det såsom utgångspunkter och råmärken antagna, synes vara, att de icke tillhöra naturen, och att man snart nog torde finna att sådana vägledningar blott äro lokala: — att det hela en småningom skeende öfvergång egt rum, ifrån de aldraäldsta till dejaldranyaste afsättningarne — och att, ifrån de äldsta fossilförande lager till de yngsta så kallade postpliocena bildningar, en oafbruten följd af lagerbildningar finnes, endast afbruten af lokala rubbningar och röjande en gradvisskedd förändring af organiskt lif, såsom följd af de inträffade olika vilkoren för dess tillvaro. Bou har meddelat resultaterna af sina undersökningar till utrönande af de fordna hafvens djup och de äldre bergens höjd. Slutresultatet häraf är, att hafven fordom voro mycket mera grunda och bergen mycket lägre än nu. Dä hafven nu kunna antagas ega ett medeldjup af 12till 18000 metrer, så var det under tertiärperioden endast 10till 16 000, under kritperioden 8000 och under äldre perioder blott 909 till 33500 metrer. Fastlandets medelhöjd, då bergen icke medtagas i räkningen, kan för närvarande uppskattas till 300 metrer, men var under den Permiska och äldre perioden ej mer än 60 metrer eller omkring 190 fot. Meyn har lemnat en kronologisk framställning om Heklas utbrott, hvaraf inhemtas att från och med år 1104 till och med år 1845 hafva 18 utbrott inträffat, således i medeltal ett hvart 41:e år. Kortaste tiden emellan två på hvarannan följande var 16 år. Mellan jordbäfningar och månskiften hafva 7000 observationer blifvit beräknade af Perrey för de första 50 åren af innevarande århundrade; han har häraf kommit till den slutföljden att jordbäfningar inträffat mycket oftare under nyoch fullmåne än vid qvadraturerna, oftare då månen varit närmast än då han varit fjärmast, oftare vid månens gång genom meridianen än på andra tider, och att månen alltså visar sitt inflytande vid jordbäfningar likasom vid ebb och flod. Schmid och Schleiden hafva närmare granskat sådana försteningar af trä, som förekomma under namn af hornsten, holzopal, halfopal m. m., och sökt förklara huru försteningen försiggått. Hufvudmassan har funnits bestå af kiselsyra, och förvandlingen synes hafva skett i svafvelsyrehaltigt vatten, hvaraf träet småningom och i allmänhet långsamt förstörts och lemnat plats åt kiselafsättninen. Talaren omförmälde de mer eller mindre lyckade försöken att hitta guld, som anställts i åtskilliga länder och verldsdelar med anledning af de rika gulåfynden i Kalifornien och Australien. Han meddelade sedan resultaterna af den kemiskt-geognostiska undersökning, som anställts af Kierulf öfver Christianias Silurbäcken. En hel geologisk kronologi öfverl. de många förändringar som denna trakt undergått förnams vara resultatet af dennå undersökning, och säkerheten i slutledningarne afsticker särdeles bjert emot de förut anförda Hamiltonska tvifvelsmålen. Bland utkomna större geologiska arbeten nämdes Ehrenbergs praktfulla Mikrologi, framställande infusoricbildningar från nästan alla jordens trakter, från polen till eqvatorn, och tillhörande bergarter af alla geologiska bildningar. Vigtigaste resultatet af Ehrenbergs forskningar är att dessa mikroskopiska former icke bekräfta de lagar man funnit gällande för större fossila organismer; han har funnit samma slägten och stundom samma arter ända ned till stenkolsbildningen. Såsom ett curiosum anfördes att efter Ehrenbergs beräkningar vore infusoriernas förökningsförmåga så . ofantlig att ett enda kiselinfusorium skulle, allenast genom tillvext. och med förutsättnino I.