BLANDADZ ÄMNEN.
Lappen och renen. Len till sundhetskolle-
gium från hr d:r Ellmin inkommen skrifvelse före-
kommer bland annat följande:
Lapparne förete uti sitt sätt, sina rörelser och an-
Bigtsuttryck en nedslående likhet med apan. Deras
afstånd från den allmänt upphinneliga skönhetslinien
är betydligt längre än dennas från den ideella. Nack-
benets intryckning eller afhuggna, lodräta form an-
tyder lilla hjernans förkrymplingande, med derifrån
utgående snilleredskap. Det spikraka, i knippen eller
ljusvekar hoptalgade brunsvarta håret, det glesa, korta,
på blekgul grundfärg med växtlighet arbetande skäg-
get, den i allmänhet låga pannan, de utstående kind-
benen, den i spetsig vinkel slipade hakan, den ofvan-
ifrån neråt öfverläppen koniskt stympade näsan, de
åf röken i kåtan städse sura, rinnande, listiga ögo-
nen, hvilkas klot ej sällan genom föregångne inflam-
mationer, betingade af eldsken och solsken mot blän-
dande snö och kristallglänsande is — allt detta för-
visar forskarens omdöme ganska långt ner på prof-
varen af de menskliga förmögenheterna och häntyder
på ett asiatiskt slägte, som, nu döende, dock troligen
är äldre än höglandsbarnen från Himalajas stjern-
bekrönta ljusrymder; men röjer ingen slägtskap med
den vestliga verldens rödskinn, Oaktadt hos lappen
tankens gymnastik med 2 språk är vidsträcktare än
hos den öfriga befolkningen, är dock hos fjellman-
nen det andliga väsendet lika dvergartadt som hans
gestalt. Listig är han som sagans dvergar, men
hans böjelser äro hetsiga som de lägre djurens, och
han tillfredsställer sina begär med gåsnaturens fåni-
ga ovarsamhet. Isynnerhet besinningslös är lappen,
då fråga är om starka varor. För ett jumfrumått
eller så bjuder han väl en specieriksdaler och, i trång-
mål, äfven en hel ren. Fjellmannen behöfver såle-
des företrädesvis ett förmynderskap uti de styrande
och desse hafva också nu på ett hederligt. vis verk-
ligen lyckats, ty nu finnas hvarken flaskor, kaggar
eller fat af godsaker. Det århundraden igenom vid-
hållna bruket att endast emottaga guld- och silfver-
mynt har nu vikit och lemnat inträde åt svenska
bankens förbindelser. Lappen är icke angenäm af-
färsman, borgar obesväradt, betalar trögt; är nu sär-
deles dyr på siaa varor. Näst svagheten för starka
drycker kommer fåfängan. Begäret är starkt efter
barnsligt glitter, bjerta färger, silfver i bringan,
mångfärgad, klutig utstyrsel på Rankje, Ackjarenen,
som det djuret kallas, hvilket drager Kjärstann.
Lappen vill gerna lyfta sig upp bland stormänsklas-
sen. Han säger: finninga och storinga the äro prö-
ther: Kråpen (gråbon, vargen) och Kråpon the äro
ock pröther. Lappen smyger sig gerna till ett namn,
som han tycker och tror vara kungligt eller åtmin-
stone adligt t. ex. Renfeldt, Scheidenman, Fieldhau-
sen eller så, hvilket lappen vill hafva infördt i läng-
derne. Nu kunna likväl de skalkaktige embetsmän-
nen aldrig förmås att skrifva så som de skola, utan
det blir i stället Rönn-felt, Skiden-man, Fjell-lusen
eller något dylikt, så att hela begreppet dimper ner
i smetet och den vackra klangen går alldeles för-
lorad, Genom Kristendomen har hos Herjeådalens
lappar vidskepelsen i det yttre måst vika, ehuru den
i föreställningen väl är lifslefvande. Lapptrumman
synes åtminstone icke mera.
Renarmen eger sannolikt för uppmärksamheten
den starkaste dragningskraften, då den under vägen
från ort till annan efter en halt och rast bryter upp
och sätter i gång. I en af dessa ändlösa dalar böl-
jar-sig en här af flere tusende renar. När ordningen
kommer till uppbrott, låter man en flygelren med
bjällra rycka upp i spetsen. Skidlöparne oeh hun-
darne bringa armåen i tågordning. Dalens rörliga
innehåll går, ehuru uppför branten, som strömmen i
en nyligen öppnad kanal, hvilken i en hast uttöm-
mer djupens innehåll, hvilket här hopkrymper vid
uppbrottsstället och slutligen försvinner. Kastar man
nu ögat på strömmen uppför dalvägen, så förvånas
man öfver huru det ena djuret rycker upp utmed
det andra, ordnar sig i den antagna marschtakten
utan att falla ur ledet. Renens vackra hållning med
stolt lyftadt och bakåt draget hufvud, som med sin
greniga elastiskt gungande krona följer det smärta
djurets lätta gång, samt den rythmiskt ordnade rö-
relsen hela rentrafven utefter, ända till synkretsens
yttersta gräns, är en högst behaglig anblick. I sina
hemseder på snöfjellen är renen lekande glad och
odygdig som geten. När färdmannen hindras af
snöfal! i fjelltrakten, så måste han anlita fjellman-
nen att bana väg med rentrafven. Härvid brista
lapparna aldrig i nit — att taga betaldt. En min-
dre omtyckt körsven eller närgående person hämnas
eiver sip, svulaom bracka penev. wmKenel tamjes icke
lätt. Fjellmannen verkställer det med våld och stryk
af en käpp, som han städse har med sig i kärstan.
Den under tämjningen pryglade renen söker freda
sig med slående, sparkning oeh stångning. När han
tröttnat består tämjaren ett nytt käpprus. Som re-
nen har endast en draglina, gående från kärstan
mellan benen fram under bringan till lokorne, och
då körsvennen icke har mer än en enkel rem till
öm, som, efter behof, svänges än åt högra, än åt
renstra sidan; så har renen mera ledighet än våra
lragare. Deraf händer att rankje, rätt ofta besvä-
ad af att lyda, vänder sig om och ser helt frimo-
ligt den åkande kamraten i ansigtet, hållande en
orts Ofverläggning ända till dess denna afbrytes ge-
om körsvennens jernskodda afbasningsmaschin, en
käpp, försedd med pik i ändan och begagnas att
tyra ackjan upprätt. Så väl sittande som gående
aknar fjellmannen, särdeles ner i de saftigare da-
arne; till sin ofärd, hvad deremot hvarje uppbörds-
nan anser som en stor olycka att ega, nemligen
alanee. Rankje lemnar icke obemärkt huruledes
len fulla lappkäringen stjelper och rullar ur kärstan.
Ian stadnar då, vänder sig om och ser på sin kull-
ande kappsäck med ett så illmarigt uttryck att det
äl kunde taga i anspråk ett par volymer uti en bok.
(Jemtlands Tidning.)