BLANDADZ ÄMNEN. Lappen och renen. Len till sundhetskollegium från hr d:r Ellmin inkommen skrifvelse förekommer bland annat följande: Lapparne förete uti sitt sätt, sina rörelser och anBigtsuttryck en nedslående likhet med apan. Deras afstånd från den allmänt upphinneliga skönhetslinien är betydligt längre än dennas från den ideella. Nackbenets intryckning eller afhuggna, lodräta form antyder lilla hjernans förkrymplingande, med derifrån utgående snilleredskap. Det spikraka, i knippen eller ljusvekar hoptalgade brunsvarta håret, det glesa, korta, på blekgul grundfärg med växtlighet arbetande skägget, den i allmänhet låga pannan, de utstående kindbenen, den i spetsig vinkel slipade hakan, den ofvanifrån neråt öfverläppen koniskt stympade näsan, de åf röken i kåtan städse sura, rinnande, listiga ögonen, hvilkas klot ej sällan genom föregångne inflammationer, betingade af eldsken och solsken mot bländande snö och kristallglänsande is — allt detta förvisar forskarens omdöme ganska långt ner på profvaren af de menskliga förmögenheterna och häntyder på ett asiatiskt slägte, som, nu döende, dock troligen är äldre än höglandsbarnen från Himalajas stjernbekrönta ljusrymder; men röjer ingen slägtskap med den vestliga verldens rödskinn, Oaktadt hos lappen tankens gymnastik med 2 språk är vidsträcktare än hos den öfriga befolkningen, är dock hos fjellmannen det andliga väsendet lika dvergartadt som hans gestalt. Listig är han som sagans dvergar, men hans böjelser äro hetsiga som de lägre djurens, och han tillfredsställer sina begär med gåsnaturens fåniga ovarsamhet. Isynnerhet besinningslös är lappen, då fråga är om starka varor. För ett jumfrumått eller så bjuder han väl en specieriksdaler och, i trångmål, äfven en hel ren. Fjellmannen behöfver således företrädesvis ett förmynderskap uti de styrande och desse hafva också nu på ett hederligt. vis verkligen lyckats, ty nu finnas hvarken flaskor, kaggar eller fat af godsaker. Det århundraden igenom vidhållna bruket att endast emottaga guldoch silfvermynt har nu vikit och lemnat inträde åt svenska bankens förbindelser. Lappen är icke angenäm affärsman, borgar obesväradt, betalar trögt; är nu särdeles dyr på siaa varor. Näst svagheten för starka drycker kommer fåfängan. Begäret är starkt efter barnsligt glitter, bjerta färger, silfver i bringan, mångfärgad, klutig utstyrsel på Rankje, Ackjarenen, som det djuret kallas, hvilket drager Kjärstann. Lappen vill gerna lyfta sig upp bland stormänsklassen. Han säger: finninga och storinga the äro pröther: Kråpen (gråbon, vargen) och Kråpon the äro ock pröther. Lappen smyger sig gerna till ett namn, som han tycker och tror vara kungligt eller åtminstone adligt t. ex. Renfeldt, Scheidenman, Fieldhausen eller så, hvilket lappen vill hafva infördt i längderne. Nu kunna likväl de skalkaktige embetsmännen aldrig förmås att skrifva så som de skola, utan det blir i stället Rönn-felt, Skiden-man, Fjell-lusen eller något dylikt, så att hela begreppet dimper ner i smetet och den vackra klangen går alldeles förlorad, Genom Kristendomen har hos Herjeådalens lappar vidskepelsen i det yttre måst vika, ehuru den i föreställningen väl är lifslefvande. Lapptrumman synes åtminstone icke mera. Renarmen eger sannolikt för uppmärksamheten den starkaste dragningskraften, då den under vägen från ort till annan efter en halt och rast bryter upp och sätter i gång. I en af dessa ändlösa dalar böljar-sig en här af flere tusende renar. När ordningen kommer till uppbrott, låter man en flygelren med bjällra rycka upp i spetsen. Skidlöparne oeh hundarne bringa armåen i tågordning. Dalens rörliga innehåll går, ehuru uppför branten, som strömmen i en nyligen öppnad kanal, hvilken i en hast uttömmer djupens innehåll, hvilket här hopkrymper vid uppbrottsstället och slutligen försvinner. Kastar man nu ögat på strömmen uppför dalvägen, så förvånas man öfver huru det ena djuret rycker upp utmed det andra, ordnar sig i den antagna marschtakten utan att falla ur ledet. Renens vackra hållning med stolt lyftadt och bakåt draget hufvud, som med sin greniga elastiskt gungande krona följer det smärta djurets lätta gång, samt den rythmiskt ordnade rörelsen hela rentrafven utefter, ända till synkretsens yttersta gräns, är en högst behaglig anblick. I sina hemseder på snöfjellen är renen lekande glad och odygdig som geten. När färdmannen hindras af snöfal! i fjelltrakten, så måste han anlita fjellmannen att bana väg med rentrafven. Härvid brista lapparna aldrig i nit — att taga betaldt. En mindre omtyckt körsven eller närgående person hämnas eiver sip, svulaom bracka penev. wmKenel tamjes icke lätt. Fjellmannen verkställer det med våld och stryk af en käpp, som han städse har med sig i kärstan. Den under tämjningen pryglade renen söker freda sig med slående, sparkning oeh stångning. När han tröttnat består tämjaren ett nytt käpprus. Som renen har endast en draglina, gående från kärstan mellan benen fram under bringan till lokorne, och då körsvennen icke har mer än en enkel rem till öm, som, efter behof, svänges än åt högra, än åt renstra sidan; så har renen mera ledighet än våra lragare. Deraf händer att rankje, rätt ofta besväad af att lyda, vänder sig om och ser helt frimoligt den åkande kamraten i ansigtet, hållande en orts Ofverläggning ända till dess denna afbrytes geom körsvennens jernskodda afbasningsmaschin, en käpp, försedd med pik i ändan och begagnas att tyra ackjan upprätt. Så väl sittande som gående aknar fjellmannen, särdeles ner i de saftigare daarne; till sin ofärd, hvad deremot hvarje uppbördsnan anser som en stor olycka att ega, nemligen alanee. Rankje lemnar icke obemärkt huruledes len fulla lappkäringen stjelper och rullar ur kärstan. Ian stadnar då, vänder sig om och ser på sin kullande kappsäck med ett så illmarigt uttryck att det äl kunde taga i anspråk ett par volymer uti en bok. (Jemtlands Tidning.)