STOCKHOLE, den 1 April Det vore utan tvifvel förmätet att tilltro sig kunna med någon säkerhet beräkna följderna för Europa af det fredsslut, hvarom budskapet för närvarande på telegraftrådarne ilar kring verlden. Frågan hvilar dock i detta ögonblick på så mönga millioners läppar, och är framför allt så naturlig för hvarje svensk, att hon icke får afvisas. Ehuru fredsvilkoren icke ännu äro fullständigt och med visshet kända, har man sig likväl, uti hvad redan förut genom preliminäzerna eller om fredskonferensens förhandlingar förljudits, så mycket deraf bekant, att man väl må med en viss grad af tillfredsställelse ikunna anse Ryssland hafva blifvit förödmjuikadt,men likväl måste med bedröfvelse och hart erkänna, att denna förödmjukelse ingaJunda är förenad med ett sådant försvagande af Rysslands makt; som vännerne af Europas frihet och framtid haft ,sköl att vänta såsom en frukt af detta krig Svarta hafvets neutralisering, förbud atf åter uppbygga det förstörda Sebastopol och Bomarsund, Nikolajeffs örvandlande från krigshamn till handelshamn, afsägelse af Rysslands skyddsherravälde öfver Donaufurstendömena och afträdande af en liten del af Bessarabien för gränsornas ändamilsenligare reglering, försäkrande af sjöfarfens frihet på Donau, samt slutligen inskränkandet af Rysslands så källade beskydd öfver do kristna i Turkiet till delaktighet deri tillika Med de öfriga europeiska stormakterna, sådana synas de egentliga hufvudgrunderna för fredsslutet vara. Historien kommer väl småningom och kanske snart nog att uppdaga, hvilka de bevekelsegrunder varit, som förmått vestmakterna att med sådan brådska afsluta denna för dem efter så stora ansträngningar ingalunda ärorika fred, och det just vid en tidpunkt, då de sjelfve stodo bättre och fullständigare rustade än någonsin, men fienden deremot redan blifwit till ytterlig grad försvagad. Redan nu frågar man sig med djupt misstroende till de styrande på mer än ett håll Har ett hemligt förstånd egt rum emellan Louis Napoleon och de båda andra kejsarehofven, i ändartnål att den förre skulle få sin tillämnade dynasti erkänd af de senare och sålunda äfven stämplad med prägeln af en slags legitimitet ?Har man med afsigt och genom nesligt förräderi emot den svagare bundsförvandt, som man dock just föregaf sig vilja försvara, låtit en af hans vigtigaste fästningar falla, icke så mycket för fiendens vapen, som mera för hunger och hjelplöshet, och det för att bereda sjelfva fienden en tvetydig tillstymmelse till den krigsära, som han ju också sade sig behöfva, för att kunna sluta en ärofull fred ?Y Har det aristokratiska engelska kabinettet lånat sig till verktyg för utförandet af ett så ovärdigt och upprörande svek? Har man till en början i Frankrikes lättsinniga hufvudstad satt fredsutsigterna i omlopp endast för att spela på fondernas dervid ofelbara stigande och, sedan detta lyckats, drifvits vidare framåt af snikenheten, ända till dess det omsider befunnits, att man icke mera utan äfventyr kunde låta de fredsförhoppningar åter komma på skam, som man nu en gång hade uppväckt hos den af spelets raseri besatta pariserbefolkningen? Eller har, såsom äfven en af våra enskilta korrespondenter försäkrar oss, Napobr otklisan för si ölj 1vid fordrat Frankrikes vidgade föja kr såsom lön och vilkor, hvilket England å sin sida icke velat medgifva, förrän då detredan var — för sent?... Vi våga icke besvara dessa frågor. Men att de redan äro uppkastade inom många bröst på båda sidorna om Kanalen, är lika visst, som att förtroendet till de styrande i båda länderna kommer att genom detta fredsslut på ett känbart sätt skakas, och sannolikt att skakas djupare, i samma mån som man börjar att nogare granska det sätt, hvarpå kriget blifvit fördt, och att jemföra de frukter det medfört med de uppoffringar och det blod det kostat. Vi äro icke fallne för utt lättsinnigt betrakta kriget och de fasor det medför. Vi uppskatta fastmera dessa i all deras förfärliga vidd och egna dem hela vår afsky. Vi akta icke heller freden och dess välsignelser ringa. Men just derföre att bådadera äro så stora, har Europa haft rätt till den väntan, att sedan ett krig emellan dess tvenne hälfter en gång utbrutit, detta måtte omsider leda till en sådan fred, som gåfve någon utsigt för sin egen varaktighet och, om icke för allo, åtminstone för en längre tid, befriade folken ifrån krigets tryckande bördor. . Huru föga detta blir förhållandet med det nu uppgjorda fredsslutet, tyckes man äfven vid den yktigaste blick på de krigförande makternas sannolikt blifvande ställning under den så kallade freden kunna sluta. Turkiet, utarmadt genom kriget och sökande förgäfves att genom inre reformer med hvarandra sammansmälta och försona sina olikartade beståndsdelar, besatt af minst 20 till 30,000 man franska och engelska trupper, dessa bundstörvandter, som endast synas hafva skänkt det en tvetydig hjelp! Donaufurstendömena förmodligen fortfarande besatta af ett ungefär lika antal österrikiska trupper. Frankrike, jäsande i sitt inre, bearbetadt af hemliga sällskap och en verksam demokratisk emigration, ängsligt bevakadt af en ofantlig polis och af den krigshär, som nu hemföres från Krim, men under allt detta begärligt fikande att få inlägga ny krigareära, helst vid sina egna gränsor för att om möjligt utvidga dessa, Så snart tillfälle dertill erbjudes. England, Il I oo a sm