Den svenska landsortspressen har på det
sednaste tiotalet af år ansenligt tillvuxit i om-
fång och betydenhet. Detta är ett glädjande
och lö:tesrikt tecken på ett alltmera tillvexande
iatresse för allmänna angelägenheter, och det är
simycket mera betydelsefullt, som den största
och för hela vår frihet och utveckling vigti-
gaste konstitutionella rättighet vi ega, näst
efter eller vid sidan af ständernas beskatt-
ningsrätt, är den fria yttranderätt, genom hvil-
ken både regering och representation äro ställda
under den allmänna opinionens kontroll.
Den liberala och oafhängiga landsortspres-
sen har i sitt nuvarande skick verkat mycket
godt, men den skulle kunna uträtta långt mera
för det verkliga framåtskridandets sak, om
den 1 allmänhet ville klart uppfatta sin ställ-
ning. Då en del af landsortstidningarne nä-
stan icke sysselsätta sig med annat än att
postdagligen skicka oss en hop råd, hålla
mycket minutiös räkning med hvad vi skrif-
vit och hvad vi icke skrifvit, ja till och med
vilja föreskrifva oss termometergraden af den
värma och häftighet, hvarmed polemik bör
föras o. 8. v., så torde de icke finna det all-
deles olämpligt, om vi, i enlighet med sat-
sen genom gäfvor och gengåfvor varar vän-
skapen längst, äfven i vår ordning sjelfman
och opåkalladt uppvakta dem med nägra smärre
råd och anvisningar.
Först och främst syres det som borde man
göra någorlunda klart för sig, hvari landsorts-
pressens mycket omordade sjelfständighet rätte-
ligen kan ock bör bestå. Flera af de lands-
ortstidningar, som mest fört detta ord till
torgs, synas föreställa sig att sjelfständighe-
ten uteslutande ligger deri, att man i fråga
om intryck och uppfattning är oberoende af
eller åtminstone ohöflig, trumpen och bitter
emot Stockholmspressen, på samma gång man
ä sitt eget närmaste område lemnar åsido de
vigtigaste frågor och endast då och då kom-
mer fram med en väfnad af allmänna satser
och fraser, som i sjelfva verket endast inne-
bär en ytterst torftig axplockning på den po-
litiska diskussionens fält. En dylik uppfatt-
ning af sjelfständigheten är efwer vårt sätt
att se alldeles falsk. Andra tidningar, som
mindre ordat om sjelfständigheten, ha ofta
; många hänseenden långt bättre realiserat
densamma.
on småaktig lust att hacka på Afto. bladet
är alls icke något nytt sjelfständighetssymptom ;
det egde rum under hr Hjertas tid och under de
sistförflutna åren i lika och ännu högre grad
än nu.
Det är ungefär samma slags sjelfständig-
betskänsla, samma lättretliga granntyckthet,
som — sans comparaison för öfrigt — uti en,
såsom vi hoppas numera förgången tid en el-
ler annan mindre bildad norrman eller norsk
tidning visade mot Sverge och svenskarne,
genom att vid minsta skymt af anledning och
äfven ofta utan den ringaste tillstymmelse
till en sådan uppträda med häftiga åtbörder
och utgjutelser, hvilkas innehåll isjelfva ver-
ket ofta skulle kunnat reduceras till utropen:
;Troer De, at jeg er provincialistisk? Bilder
De Dem maskee ind, at jeg er spidsborgerlig
og borneert? hvilket naturligtvis alltid må-
ste, väcka den misstanken, att det icke vore
så alldeles helt i den vägen.
säMan må icke missförstå oss eller misstyda
vår mening. Vi äro så långt ifrån att fordra,
let de liberala landsortstidningarne skulle
;svärja på en annans ord och mottaga sin
edning och sina impulser uteslutande från
nufvudstaden, att vi tvärtom önska motsat-
en och föreställa oss att de skulle kunna
ångt mera sjelfständigt in som nu är fallet
verka i många hänseendea och i flera saker
gripa till initiativet på ett för den liberala
aken och för det allmänna gagneligt sätt.
Vi måste emellertid anse den der lusten,
tt i tid och otid proklamera sitt oberoende
f hufvudstadens press såsom någonting allt-
ör negatift och föreställa oss att en verklig
jelfständighet hos landsortstidningarne skulle
ppenbara sig genom tveggehanda verksamhet.