STOCEHOLE, den 27 Mars.:
Ut
rikes Horrespondens.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
London d. 21 Mars.
Innan ni erhåller detta bref, har måhända :
telegrafen redan underrättat er att freden är
afslutad och de vilkor i densamma, hvilkal
egna sig för offentligheten. Äfven engelska
publiken har redan genom Times blifvit för-
beredd på freden och att den är ganska ma-
ger. Om Times och en utförlig artikel i
Economist, en veckotidning som tillhör skatt-
kammarsekreteraren Wilson, hafva rätt, hvil-)
ket man i detta fall troligen ken antaga, så
består bela vinsten af kriget deruti att södral
Sebastopol och Bomarsund icke få återupp-
byggas, att antalet af ryska och turkiska ör-
logsfartyg på Svarta hafvet genom fördraget
inskränkes, och ryska gränsen flyttas litet från
Donau, hvilket allt icke vill säga särdeles myc-
ket — samt slutligen, att de kristnas rättig-
heter ställas under europeisk garantiv —
hvilket vill säga ofantligt mycket mera.
Det blir tidigt nog när vi känna ordalydel-
sen att yttra sig om första punkten: Men
den sista deremot, hvars saniia betydelse
tyvärr alltför länge af europeiska pressen blif-
vit försummad, om icke misskänd, kan icke
tidigt nog blifva belyst. Det är säkert, att .e
mest förvända föreställningar voro spridda om
turkiska rikets hela författning och synnerli-
gen i fråga om de kristnas belägenhet, och
att dessa föreställnivgar blifvit födda af ordet
despotism, som europeiska skriftställare funnit
för godt att använda på Turkiet, närda genom
de agenter, som Ryssland bar inom alla län-
ders press, och icke sällan kolorerade genom
erinringar ur Tusen och En Natt. I England
var det icke underligt, ty ingenstädes är mas-
san af folket så litet underrättad om de ut-
ländska angelägenheterna. Men äfven de tyska
lärda med sin grundlighet och sitt opraktiska
väsen läste lång tid ganska lugnt de mest
vanställande skildringar i tidningarne, innan
de funno huru vigtigt det var att upplysa sa-
ken. Just nu, men nu är det för sent, hafva
flere verk utkommit, i hvilka det visas att i
Turkiet lagen står öfver sultanen, den politi-
ska kommunen är identisk med den religiösa.
och att den senare är fullkomligt fri, således
äfven den första, att den utskrikna koppskat-
ten (mantalspenningar) för rajahs ingalunda
är en hårdhet utan en välgerning, emedan
den befriar från krigstjenst, att det utskrikna
slafveriet ingår såsom ett element i alla öster-
ländska länders husliga lif och äktenskap, att
så kallade slafvar blifva storvizirer, och mycket
annat som för tre år sedan förkastades af all-
männa meningen, men som nu erhåller närmare
belysning. Nu är tärningen kastad, den turkiska
staten, som våra ministeriella tidningar öppet
förklara, förstörd, som det uppgifves till för-
mån för de kristna. Nu äro kristna liksom
muselmän missnöjda med nyheterna; nu måste
således, som Times tillkännagifver, Turkiet
hållas besatt af de allierade, ehuru i allians-
fördraget landets utrymmande inom 40 dagar
utfästes. Nu hafva de allierade gjort för Ryss-
land hvad det icke ensamt kunde genomdrif-
va; ty att Ryssland skall hafva största förde-
len af de nya förhållandena, huru de än må
utveckla sig, är klart. För öfrigt hafva alla
engelska statsmän börjat kriget med den för-
väntar, och den afsigt att det skulle så sluta.
Att ru äfven de andra makterna förstå Tur-
kiets integritet så, som lucus deriveras från
nen lucendo, bevisar den omständigheten att
man utelemnat garantien för integriteten ur de
ffem punkterna och vill revidera eller som
Morning Post säger upphäfva fördraget at
den 13 Juli 1841.
Med detta fördrag är det på ett alldeles
eget sätt beskaffadt. Då det var afslutadt
sade Palmerston och Thiers, och verlden
trodde det följaktligen, att det innehölle en
garanti af de fem makterna för Turkiets in-
tegritet. Äfven franska regeringen uppfat-
tade det i början af 1853 på sådant sätt, för-
klarade sig redo att uppfylla de pligter, som
genom detsamma blifvit henne pålagda, och
uppfordrade Eogland att göra sammalunda
(Drouyn de Lhuys depesch till Castelbajac at
d. 21 Mars 1853, aftryckt i Monitören). Ja,
ännu i den:eirktiärdepesch, hvarmed hon be-
svarade Nesselrodes berömda och beryktade
not af d. 41 Juni 1853, innehålles det yt-
trande, att Turkiet står under de fem mak-
ternas kollektiv-garantio. Då fästade Nessel-
rode i en not af d. I Augusti uppmärksam-
heten derpå, att i texten, 1 den förbindande
delen af fördraget, talas blott om de båda sun-
dens tillslutning, och att den uti inledningen
uttryckta önskan, att gifva sultanen ett bevis
på aktning för hans suveräna rättigheters in-
tegritet, blott utgjorde en vacker tanke, men
ingen fördragsbestämmetse. Hvari han up-
enbarligen har rätt. Vid wienerkonferensen
d. 21 April förlidet år kom Bourqueney, som
äfven undertecknat fördraget af 1841, åter
tillbaka till denna skilnad och beklagade ati
dået icke då lyckats honom å faire passer
le principe du preambule dans le disposi-
tif; hade det sketty, så hade pligter blif-
wit ålagda alla kontrahenter, hvilkas uppfyl-
Jande skulle i första uppkomsten ha qväft de.
nuvarande förvecklingarne.
Hvad skall man nu göra med le princpc
du preambule? .
De öfriga fredspunkterna hafva proportions-
vis icke mycket att betyda. Äfven den för
Sverge vigtiga bestämmelsen angående Bomar-
sund är icke ny, utan blott ett uppfriskande
af en gammal förpligtelse, från hvilken Ryss-
land sjelf gifvit sig dispens. I hvarje hän-
delse äro resultaterna icke svarande mot de