nade uppgiften böra erinras, att största dele; af fonden är utlemnad i riksbankens lånedi strikt, som har en utsträckning från Haparand: till Skanör, och att om penningetillgången orterna skulle blifva knappare än nu, så skulle de nu gjorda öfverflyttningarne af 1.400,00( rår återkräfvas från handel och näringar föl att utlånas i sedvanlig bankodiskontväg, hvil. ket allt synes oss innefatta en förnyad på minnelse om icke allenast behofvet, utan rent af nödvändigheten att vara betänkt på upp: rättandet af en lokal bank i Stockholm. Hvad dernäst beträffar det stora öfverskottet å fonden för belåning af metaller, så bevisar det ingenting, att densam na lemnas obegagnad till en betydlig del. Den, som har en sådan pant att erbjuda, som åä våg stående jern, behöfver icke uteslutande hänvända sig till riksbanken, som endast belånar metaller till tre fjerdedelar af ett för halft år isender bestämdt beläningspris, allt i enlighet med bankoreglementet. Summan af de å depositionsräkning i riksbanken innestående medel uppgifves nu till 9.300,000 rår eller 4,200,000 mera än vid samma tid af äret 1853. Härtill foga fullmäktige följande allt för m ga yttranden: Dessa omstäö alägga, att åtminstone för närvara neanstalter icke allenast kunna undvai uvian vill med böra undvikas, för att icke framkalla de af rörelsekapitalets allt för stora tillökning härflytande vådor, hvilka kunna vålla snart återfall från den måhända förr aldrig uppnådda högst fördelaktiga penningeställning, hvilken är vorden åt riket beredd. Uti detta lilla stycke igenfinner man det anspråkslösa föreställningssätt , som uti en bank endast ser en lånegifvare, och uti en täflan mellan banker eller flera lånegifvare förespeglar sig de största vådor, för att icke säga det allmännas ruin. Det är annars nu mera allmänneligen erkändt, ehuru väl vi befara, att fullmäktige blifva bland de sista som medgifva, att en bankinrättning icke är annat än en penningemäklare i större skala. Men en sådan penningemäklare har till skyldighet så väl att göra sina kunders öfverskotter fruktbärande, som att vid förefallande behof bereda dem tillfälle till lån. En riksbank med bunden räntefot kan aldrig åstadkomma detta; det kunna vi ej begära. Men ingalunda borde såsom en berömmelse och motiv för en sådan banks allenarådande antydas, att millioner hopas i dess hvalf utan att derå den ringaste afkastning tillgodokommer dessa penningars verkliga egare. Den antydning, att rörelsekapitalet skulle tillökas genom upprättandet af en bank, är också temmeligen underlig. Ett lands rörelsekapital utgöres icke at ett större eller mindre antal banksedlar allena, utan dit måste äfven räknas alla vexlar, invisningar och löpande skuldsedlar med viss förfallotid; och vi påstå, att om någon skulle vilja försöka tillöka röre:sekapitalet utöfver rörelsens verkliga behof, 81 skulle det ej lyckas för någon längre tid. Farhågorna äro i detta fall alldeles öfverdrifna. Bästa beviset, att rörelsen icke förmår smälta mera än ett gifvet belopp penningar, ligger just i den omständigheten, att dessa inlemnas till riksbanken i förvar af enskilta verk och personer, hvilka sakna tillälle att göra medlen fruktbärande, en tillredsställande bevisning som fullmäktige sjelfva gifvit oss vid handen. Hvad fullmäktige yttra om tillväxten af enskilta banker i orterna har sin fullkomliga iktighet, och lika litet som vi kunna medrifva, att hufvudstaden bör eftersättas i dessa vinseenden, lika uppriktigt önska vi, att landsrten måtte bevaras för äfventyret att blifva ntrasslad uti ett banknät, utspunnet från hufrudstaden.