nade uppgiften böra erinras, att största dele;
af fonden är utlemnad i riksbankens lånedi
strikt, som har en utsträckning från Haparand:
till Skanör, och att om penningetillgången
orterna skulle blifva knappare än nu, så skulle
de nu gjorda öfverflyttningarne af 1.400,00(
rår återkräfvas från handel och näringar föl
att utlånas i sedvanlig bankodiskontväg, hvil.
ket allt synes oss innefatta en förnyad på
minnelse om icke allenast behofvet, utan rent
af nödvändigheten att vara betänkt på upp:
rättandet af en lokal bank i Stockholm.
Hvad dernäst beträffar det stora öfverskot-
tet å fonden för belåning af metaller, så be-
visar det ingenting, att densam na lemnas obe-
gagnad till en betydlig del. Den, som har en
sådan pant att erbjuda, som åä våg stående
jern, behöfver icke uteslutande hänvända sig
till riksbanken, som endast belånar metaller
till tre fjerdedelar af ett för halft år isender
bestämdt beläningspris, allt i enlighet med
bankoreglementet.
Summan af de å depositionsräkning i riks-
banken innestående medel uppgifves nu till
9.300,000 rår eller 4,200,000 mera än vid
samma tid af äret 1853. Härtill foga full-
mäktige följande allt för m ga yttranden:
Dessa omstäö alägga, att åt-
minstone för närvara neanstalter icke
allenast kunna undvai uvian vill med böra und-
vikas, för att icke framkalla de af rörelsekapitalets allt
för stora tillökning härflytande vådor, hvilka kunna
vålla snart återfall från den måhända förr aldrig
uppnådda högst fördelaktiga penningeställning, hvil-
ken är vorden åt riket beredd.
Uti detta lilla stycke igenfinner man det
anspråkslösa föreställningssätt , som uti en
bank endast ser en lånegifvare, och uti en
täflan mellan banker eller flera lånegifvare
förespeglar sig de största vådor, för att icke
säga det allmännas ruin. Det är annars nu
mera allmänneligen erkändt, ehuru väl vi be-
fara, att fullmäktige blifva bland de sista som
medgifva, att en bankinrättning icke är annat
än en penningemäklare i större skala. Men en
sådan penningemäklare har till skyldighet så
väl att göra sina kunders öfverskotter frukt-
bärande, som att vid förefallande behof
bereda dem tillfälle till lån. En riks-
bank med bunden räntefot kan aldrig åstad-
komma detta; det kunna vi ej begära. Men
ingalunda borde såsom en berömmelse och
motiv för en sådan banks allenarådande an-
tydas, att millioner hopas i dess hvalf utan
att derå den ringaste afkastning tillgodokom-
mer dessa penningars verkliga egare. Den
antydning, att rörelsekapitalet skulle tillökas
genom upprättandet af en bank, är också
temmeligen underlig. Ett lands rörelsekapi-
tal utgöres icke at ett större eller mindre an-
tal banksedlar allena, utan dit måste äfven
räknas alla vexlar, invisningar och löpande
skuldsedlar med viss förfallotid; och vi på-
stå, att om någon skulle vilja försöka tillöka
röre:sekapitalet utöfver rörelsens verkliga be-
hof, 81 skulle det ej lyckas för någon längre
tid. Farhågorna äro i detta fall alldeles öf-
verdrifna. Bästa beviset, att rörelsen icke för-
mår smälta mera än ett gifvet belopp pen-
ningar, ligger just i den omständigheten, att
dessa inlemnas till riksbanken i förvar af en-
skilta verk och personer, hvilka sakna till-
älle att göra medlen fruktbärande, en till-
redsställande bevisning som fullmäktige sjelf-
va gifvit oss vid handen.
Hvad fullmäktige yttra om tillväxten af en-
skilta banker i orterna har sin fullkomliga
iktighet, och lika litet som vi kunna med-
rifva, att hufvudstaden bör eftersättas i dessa
vinseenden, lika uppriktigt önska vi, att lands-
rten måtte bevaras för äfventyret att blifva
ntrasslad uti ett banknät, utspunnet från huf-
rudstaden.