fälliga materiella öfverlägsenheten, men bakom denna endast finner ihålighet, svaghet och moralisk uselhet, der förenar sig snart med hatet en annan känsla — föraktet. Med hvarje dag träda nya omständigheter i dagen som belysa det spända förhållandet mellan aristokratien och byråkratien och vittna om huru ringa tack och tillfredsställelse Preussens intelligenta embetsmannaklass, haft deraf att den hjelpt och understödt junkrarne mot de konstitutionella och demokratien och samverkat med dem för konstruerande af den kristligt germaniska statsbyggnaden. Det feodala partiet är i sjelfva verket lika hätskt emot byråkratien som emot de liberala, och detta af ganska naturliga skäl. Byråkratien hjelpte nemligen furstemakten att bryta aristokratiens öfvermakt och förenade sig sedermera, åtminstone i flera länder, med tredje ståndet för att undanrödja adelns ännu qvarstående företrädesrättigheter. Ännu korsa byråkratiens och feodalpartiets intresson hvarandra i flera hänscenden. Byråkratiens teorier om statsallmakt och centralisation komma i mångfaldig Kollision med junkrarnes pretentioner på oinskränkt makt öfver sina underhafvande, på skattefrihet, företrädesrätt till högre statsembeten o. s. v. Den enda sak, som förenar dem med hvarandra, är gemensamt hat till det stora liberala parti, som omfattar den engelsk-amerikanska principen om sjelfregering, decentralisation och lagens ovilkorliga makt öfver hvarje myndighet i samhället och som af Frankrikes exempel lärt sig omöjligheten att vilja på en byråkratisk grundval uppbygga ett fritt folklif. Under ären 1848 och 1849 spelade en icke ringa del af den tyska byråkratien en liberal rol. Liksom den oblygaste bland alla de junkerliga kämparne för återupplifvande af de medeltida privilegierna, hr. v. Pfeil (enligt hvad red. af Göth. Hand. och Sjöfartstidning nyligen upplyst), vid den tiden presiderade i en demokratisk förening i Berlin, så rörde sig då mången, som kort förut varit ett tjenstvilligt redskap åt och ifrig anhängare af en absolutistisk skrifvareregering, på den bredaste demokratiska basis, och svärmade för grundrättigheter och ett parlamentariskt system. Härmed tog det dock snart ett slut, då den politiska vinden vände sig. De få embetsmän, somaf hjertat -.varit och förblefvo tillgifna de nationella oeh liberala sträfvandena, aflägsnades från sina platser eller uppgåfvo dem sjelfvilligt. De som blott spelat liberala gladde sig högligen att kunna.. bortlägga denna. mask och många ibland dem sökte, genomsså mycket större stränghet och nit uti att förfölja och misstänkliggöra alla liberala, dels en ersättning för det tvång de pålagt sig, dels ett medel att återvinna höga vederbörandes förtroende och utplåna det obehagliga minnetaf den svaghet de visat. Många af dem, hvilka såsom chefer för det liberala partiet hade blifvit upphöjda till vigtiga poster, hade efter sitt partis nederlag icke mod att fritt och manligt bekänna och handla efter sin öfvertygelse, utan stannade qvar och hjelpte till att-förinta sina egna skapelser och återuppbygga sakernas gamla ordning. Byråkratien har, såsom vi förut antydt, bistått det feodala partiet och skördar nu frukterna deraf. Tyska adeln såsom stånd har redan längesedan förlorat allt hvad som kunde ge densamma en politisk betydelse och låta den intaga en framstående plats i samhället. Krigisk kraft och ära, rikedom, den stora hopens aktning eller fruktan, företrädet af finare sällskapsbildning, hvarje slag af öfverlägsenhet, har den numera förlorat. En stor del af adeln har på sednare tiden gått upp uti och har gemensamma intressen med byråkratien. Men det lilla, för ögonblicket mäktiga feodalpartiet vill icke ge sig någon ro, innan det åstadkommit en regeneration af adeln och på samma gång restaurerat hela statslifvet efter sina principer. Adeln skall erhålla en ny politisk makt och utmärkelse i och genom junkrarne, såsom varande aristokratiens blomma, la cröme de la cremen. Sedan byråkratien biträdt junkrarne vid undanrödjandet af tillstymnfelserna till ett verkligt parlementariskt system, vänder sig feodalpartiet djerft emot de politiska och borgerliga friheter, hvilka byråkratien i förening med medelklassen redan för längre tid sedan genomdrifvit. Icke nog att junkrarne begära utstrykande ur konstitutionen af de paragrafer som stadga den personliga rätten, jemlikheten inför lagen o. s, v.; de visa samtidigt i handling, huru djupt de förakta och anse sig kunna ostraffadt kränka byråkratien, då denna emot dem och deras tygellösa lif (i hvilket hänseende äfven de gamla goda tiderna synas ämnade att återupplifvas) uppträder såsom representant af den lagliga ordningsmakten. Den Hirckeldeyska affären, hvarom vår Berlinerkorrespondent i dagens n:r lemnar ytterligare intressanta detaljer, vittnar klart om detta junkrarnes gränslösa öfvermod och om den falska ställning konungamakten intager mellan det älskliga och ömt omhuldade junkerdömet och den oumbärliga byråkratien. Men när nästa gång. en större omkastning nträder, hvar skall man väl då finna detta mäktiga borgerliga parti, som sista gången tällde sig mellan tronen och dess republikanke bestormare? Utrikes Korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin d. 15 Mars. Polispresidenten och forermjäirplgären för a reussiska polisväsendet hr v. Hinkeldeys död lean 10 Mars i duellen med den adlice