TEATER.
Solen sjunker; Gustaf I:s sista dagar.
Historiskt skådespel i 4 akter af J. Börjesson.
Detta verk, det tredje i ordningen af Bör-
jessons dramatiska, hvälfver sig omkring prin-
sessan Cecilias och grefve Johans af Friesland
bekanta kärleksäfventyr på Wadstena slott,
mot slutet af den förste Wasakonungens re-
gering. Solen sjunker; Gustaf I:s sista da-
gar,. Det ligger poesi redan i rubriken.
Våra läsare i landsorten ega anspråk äfven
på någon skildring af handlingen och intri-
gen uti de stycken.som uppföras å Stockholms
teatrar. Stockholmspubliken, som har tillfälle
att sjelf se och bedöma, anser allt detta obe-
höfligt, men den får ursäkta.
sal första akten hugnas åskådarnes blickar af
en lysande hoffest i Stockholm, gifven till
ära för grefve Edzard af Friesland (hr Åh-
man) och dennes gemål Catharina (mll Kin-
dahl), en äldre dotter till konungen, och hvilka
den följande dagen skola lemna Stockholm,
för att begifva sig till den förres hemland. I
denna akt presenterar författaren alla hufvud-
personerna i sitt drama.
De nyförmälde inträda, men hafva nu mera
icke mycket att säga hvarandra, ty de äro
man och hustru. Men grefve Johan, Edzards
yngre broder (hr Pousette) och prinsessan Ce-
cilia, Gustafs yngsta dotter (fru Kinmansson)
visa sig tillsammans och hafva desto mera att
tala om. Begge äro mycket unga, älska myc-
ket, men hoppas icke mycket. Grefve Johan,
i sin egenskap af blott yngre broder, är in-
genting och har ingenting, såsom konung Gu-
staf längre fram låter förstå. Det var icke
nog med att vara grefve på den tiden.
Gustafs tredje gemål Catharina Stenbock (mll
Nordgren) beträder äfven scenen, ledsagad af
sin första kärlek, riddaren Roos (hr Arlberg).
Amne för ömmande och ömtåliga utgjutelser
kan ej saknas vid ett sådant möte. Midtun-
der deras samtal har gamle Gösta sin entrå,
men som den unga drottningen då endast ta-
ar om helgden af sina nya pligter, så har
det öfveråriga majestätet ingenting att-an-
märka, utan omfattar sin f. d. rival med sin
nåd, upphöjer honom tili Svea rikes råd och
skickar honom utrikes. Nåden bör äfven in-
nesluta försigtigheten. Prins Erik, dens
lermera så olycklige Erik fjortonde (ht Kin-
mansson), synes äfven. Olycksödet tyckes re-
lan rufva på hans panna.
Resultatet af denna tablå blir en kyss, den