TEATER. Solen sjunker; Gustaf I:s sista dagar. Historiskt skådespel i 4 akter af J. Börjesson. Detta verk, det tredje i ordningen af Börjessons dramatiska, hvälfver sig omkring prinsessan Cecilias och grefve Johans af Friesland bekanta kärleksäfventyr på Wadstena slott, mot slutet af den förste Wasakonungens regering. Solen sjunker; Gustaf I:s sista dagar,. Det ligger poesi redan i rubriken. Våra läsare i landsorten ega anspråk äfven på någon skildring af handlingen och intrigen uti de stycken.som uppföras å Stockholms teatrar. Stockholmspubliken, som har tillfälle att sjelf se och bedöma, anser allt detta obehöfligt, men den får ursäkta. sal första akten hugnas åskådarnes blickar af en lysande hoffest i Stockholm, gifven till ära för grefve Edzard af Friesland (hr Åhman) och dennes gemål Catharina (mll Kindahl), en äldre dotter till konungen, och hvilka den följande dagen skola lemna Stockholm, för att begifva sig till den förres hemland. I denna akt presenterar författaren alla hufvudpersonerna i sitt drama. De nyförmälde inträda, men hafva nu mera icke mycket att säga hvarandra, ty de äro man och hustru. Men grefve Johan, Edzards yngre broder (hr Pousette) och prinsessan Cecilia, Gustafs yngsta dotter (fru Kinmansson) visa sig tillsammans och hafva desto mera att tala om. Begge äro mycket unga, älska mycket, men hoppas icke mycket. Grefve Johan, i sin egenskap af blott yngre broder, är ingenting och har ingenting, såsom konung Gustaf längre fram låter förstå. Det var icke nog med att vara grefve på den tiden. Gustafs tredje gemål Catharina Stenbock (mll Nordgren) beträder äfven scenen, ledsagad af sin första kärlek, riddaren Roos (hr Arlberg). Amne för ömmande och ömtåliga utgjutelser kan ej saknas vid ett sådant möte. Midtunder deras samtal har gamle Gösta sin entrå, men som den unga drottningen då endast taar om helgden af sina nya pligter, så har det öfveråriga majestätet ingenting att-anmärka, utan omfattar sin f. d. rival med sin nåd, upphöjer honom tili Svea rikes råd och skickar honom utrikes. Nåden bör äfven innesluta försigtigheten. Prins Erik, dens lermera så olycklige Erik fjortonde (ht Kinmansson), synes äfven. Olycksödet tyckes relan rufva på hans panna. Resultatet af denna tablå blir en kyss, den