der eller städer, af ett sednare ursprung, af, att jag
så må såga, en secundär begreppsformation. Sådana
äro till exempel Bavaria och Britannia, sjelfva Dea
Roma icke undantagen. De passa ypperligt att bära
en nations attributiva bestämmelser; de skicka sig
väl i den bildande konsten såsom ett slags heraldi-
ska sköldhållare; men ett manligt folks hela anda
förmå de icke uppbära. Blott i en man kan en na-
tions väsentliga betydelse vinna en fullkomlig, yttre
gestaltning.
En sådan man är ofta, såsom vi sett, blott en my-
tologisk personlighet, ett mellan Gud och menniska
sväfvande väsende, som endast har hemma i den
dunkla forntid, på hvilken vi nyligen kastat en blick.
Men han kan ock vara en verklig, historisk person.
En eller flera gånger har vanligen inom det särskilta
folket en man kommit till verlden med så utpräg-
lade nationala drag, med så egendomligt nationalt
lynne, med alla sitt folks så väl onda, som goda
egenskaper, olater så väl som dygder, i så öfverflö-
dande mått, att icke de eller de föräldrarne, utan
hela folket, synes hafva framfödt honom. Med för-
tjusning se på honom hans landsmän. De igenkänna
icke blott kött af sitt kött, utan ock ande af sin ande.
Och med häpnad och väntan blicka till honom äfven de
andra nationerna. Ty de känna långt ifrån, att det
framkallande af nationaliteten i hela dess kraft, som
kommer att utgå från honom, skall för flera men-
niskoåldrar blifva denn nationalitets segerrop eller
dödsskri; men i hvilken mån han skall blifva sitt
folks välfärd eller förderf eller bådadera, kunna de
icke sia. Luften kännes dena tryckande, såsom före
en åskas utbrott. Det är ett helt folk, som lagt tu-
sendetals armars märg uti ett enda par armar, i
brännpunkten af ett enda hufvud sammanträngt alla
strålar af sitt andliga ljus — och denna makt vill
nu bryta löst, vill genombryta förhandenvarande po-
litiska eller sociala skrankor. Skall icke den ljung-
eld, som i det laddade molnet ses hänga öfver verlds-
delen, trogen sin vana, gå från tster till vester, från
det ena himmelsstrecket till det andra, och i sin
framfart, medan han hos det ena folket rensar luf-
ten för friare andedrag, hos det andra sprida för-
härjande lågor och bortrycka planteringar, som sla-
git djupa rötter i national hjertegrund, eller till och
med i national fördom? Detta är den bäfvande fråga,
hvilken de kringboende folken ställa på sin närmaste
ramtid.
Men det utvalda folket, hjeltens eget folk, frågar
icke, grubblar icke, tänker knappast; det har i ho-
nom rest sig endast för att handla. Dess sagorika
forntid har vändt tillbaka, då himmel och jord voro
uppfylda af en enda ande, dess egen ande; då med-
vetandet, att det var verldens herre, stegrade och
höjde dess lifsverksamhet; då det kämpade och blöd-
de, men också mellan striderna kunde sätta sig ned
och hvila, såsom en Olympier, i stolt känsla af sin
kraft, i heroisk sjelfförgudning. De se blott sin
egen spegelbild, den nationalitet som i hjelten tagit
mandom. Alla de enskilta medborgarnes enskilta
personligheter gå upp i denna stora, samfälta per
sonlighet, och uttrycka sig blott i och genom den-
samma. Det är, såsom om hvar och en annans en-
skilta ansvar vore för tillfället afvältadt på denne
store enskilte, och såsom om denne, lik Hercules, för
en stund lyftat atlasbördan, ett helt verldsklot af
pligter och bekymmer och bragder och fröjder, på
sin mäktiga skuldra. Nationens samvete är hos ho-
nom. Blott genom honom vet folket sig stå i sam-
band och förbiudelse med den yttre så väl som den
inre verlden. Han kan derföre f. ra det hvart han
behagar, till det bögsta eller lägsta, till sällhet eller
förderf, till en himmel eller en afgrund. Det kön-
ner intet annat lif, än att lefva för den, i kvilkens
person de kunna liksom taga på sitt eget slägtes för-
herrligade natur. Och ännu efter sekler älskar fol-
ket vida innerligare en regent, som genom dess eg-
na fel förstört dess lycka, än den som genom främ-
mande dygder uppbyggt dess makt. — — —
Svenskheten födde ock en gång — och då vardt
Carl XII
Redan hans samtid betraktade honom i detta
ljus; och mycket bidrog att för så väl samtid som
efterverld ställa honom i detsamma. Vid 15 års
ålder började han sin kungliga bana och slöt
henne på sitt 37:de lefnadsär. I likhet med
Achilles och Alexander, blef således en evig ungdom
hans lott. Hvad han var, hade han den lyckan att
vara i sin fulla kraft. Ingen ålderdom, som ju plä-
gar begrafva en lefvande menniska stycke för stycke,
pekade med vissnad hand någonsin på något begraf-
vet af hans lekamliga eller andliga menniska — på
något, som dragit sig bort i ett fordom. Allt hans
if var, intill minsta atom, närvarande in i dödsmi-
nuten: han dog under det han drog sitt svärd. ——
Plötsligt, som en komet af tusenårig omloppstid
skulle göra, bröt detta svenska ljus fram på Europas
himmel. Och lika plötsligt var dess för nande.
Ingen har mäktat lyfta den bemlighetsfulla slöja, som
betäcker Carl XII:s död. Var det en ärlig norsk fi-
ende, eller en fransk, eller (jag blyges att uttala det)
en svensk förrädare, som sände det mördande blyet
genom hans tinningar? Historien har alltid satt ett
frågtecken vid denna punkt. Då nu ingen har be-
visat sig förtjent af äran eller nesan att vara konung
Carls baneman, så har det alltid förekommit svenska
folket, som om han icke var död. En och annan
gång i förra seklet hviskades om, att han ännu lefde.
Och om detta tal, i den mening, hvari det fattades,
än dolde bedrägeri uti sig — nog kan man ännu och
med skäl säga, att konung Carl lefver, att det vä-
sentliga hos honom, det som i hvarje åder utfyllde
hans personlighet, svenskheten, är vid lif och rörer
sig på jorden.
Fiågan om ett nationalmonument öfver Carl
den tolfte, frågan om vi ha skäl att offentli-
gen bevisa heder åt den store krigarku1igens
minne, reducerar sigidet hela derhän, huru-
vida vi ha skäl att älska och hedra vår egen
nationalitet uti den personlighet, hvari svensk-
heten och hela folkets i många skiftande per-
sonligheter uttryckta grundkarakter tagit man-
dom. Vilja vi ej hedra vår nationalitet, utan
äro färdiga att håna och förkasta densamma,
då medgifves gerna att intet skäl förefinnes
att resa ett monument öfver Carl XII, men
då finnes heller intet skäl att vidare orda om
frihet och sjelfständighet, då är det skäl så
godt förr som sednare att Svenska folket i
politiskt hänseende ger upp staten. En enda
anmärkning kan med skäl göras mot uppre-
sandet af Carl XII:s ärestod, den nemligen att
hedern numera vore alltför ringa, sedan en
eller annan Carl af ganska tvetydig beskaf-
fenhet både såsom fosterlandets fader och
hjeltekonung fått sig samma heder tilide-
Jad. Men ärestoden skulle dock ha en högre
betydelse när den restes af nationen sjelf, ch
så länge en svensk folkanda lefver, skulle man
med vördnad betrakta den imponerande ge-
stalten af den konung, hvilken en främmande
författare i korthet karakteriserar sålunda:
pEn hjelte, för hvilken vanliga menniskors
måttstock icke är gjord; stor i medgången,
större i motgången, ensam i dygder, ensam i
fel, beundrad af många, förstådd af få och
uppnådd af ingen.
NORGE.
Anlända norska blad gå till d. 17 Mars.
Från Bergen berättas att mormonerna derstä-
des börjat döpa sina proselyter sålunda, at
o
AA Åannat dam ned AanaAra n4t4 LT 2