2VIIUL VAL LP UPpPvl Ute vv DORTI 08 MISSA JIGU
republiken Domingos eröfring.
Vidare om sfinxen och freden.
Hvar den gamla verldens stensfinxer stå
eller stått, det vet man; men hvar man har
sfinxen i Frankrike, det vet ingen. Det
är för litet för att blifva en Napoleon den
store; men för mycket för att blott vara en
stor och lycklig äfventyrare.
Har sfinxen möjligtvis några planer mot
England? Har han, utredningsmannen i den
store farbroderns sterbhus, plockat fram den
oqvitterade räkningen från Waterloo? och kom-
mer han snart med sitt vanliga stereotyp-leende
på läppen och frågar: Förlåt! men får jag
inte betala en gammal skuld?
Det är svårt att säga hvilken styrelseform
mest behagar sfinxen, och det skulle till och
med icke förvåna mig om han en vacker dag
återgåfve både tribunen och pressen deras fri-
het. Den styrelseform, som bäst betryggar
honom och hans dynasti, den är hans, utan
afseende på skrotet och kornet. För närva-
rande tyckes han likväl icke vara vän till det
konstitutionella samhällsskicket, den parlamen-
tariska styrelseformen. England, frihetens nu-
varande mägtigaste skydd, ligger för nära och
der har han en biograf, Victor Hugo och flera
andra som han icke håller af.
Om det nu fölle honom in attropa: Buss
å England ! så skulle på ögonblicket alla
uropas despoter lössläppa sina koppel mot
Albions fria strand och Ryssland främst bland
alla. Men skulle denna hetsjagt lyckas?
Jag vet icke om England och Frankrike
ännu hunnit möta hvarandra med sina hjer-
tan; men säkert är att de långt före detta
mött hvarandra med sina portemonnaier. Na-
tionalhat nu för tiden är vida svagare än for-
dom, ieke just för det att stater och individer
blifvit mycket bättre, utan derföre att de ma-
teriella intressena blifvit mycket starkare och
beherrska. allt.
När Ludvig Philip förmälde sin son med
en spansk prinsessa, blef förskräckelsen stor
både i London och Paris. Möjligheten af ett
successionskrig mellan England och Frank-
rike uppstod. De begge ländernas medelklas-
ser hade för länge kokatisamma gryta, bade
för många vexlar att draga på hvarandra, för
att utan obotliga förluster kunna skiljas åt.
Den spanska förmälningen blef en af de svå-
raste anklagelsepunkterna mot Julitronen.
Borgarekonungen förlorade sina borgare och
barrikaden återtog hvad barrikaden gifvit.
Och tror väl nägon att ett kontinentalsy-
stem, som misslyckades i den store Napoleons
tid, skulle lyckas i denna? Den sedan dess
hundradubblade industrien och den tusendub-
blade kommunikationen hafva sammanfogat
det bildade Europas förr så skiljda lemmar
till en enda stor kropp med gemensam lifs-
kraft. Samma ådror genomlöpa ju densamma.
Hämma blodets fria omlopp i en sådan åder-
gren gom England, och det skall bli stagna-
tion öfverallt, det skall bli döden för det hela. 1
Detta vet också sfinxen och han skall akta
sig för att hugga klon i Britannias gördel,
äfven förutsatt att denna öfver Kanalen kunde
räcka dit, hvilket icke är säkert. Hafvens
drottning har hög barm och starka armar.
Men hvarföre skonar dåsfinxen Ryssland ?
Kanske man ändå kan gissa till svaret. Om
kriget fortsättes, måste det, för att kunna leda
ill fullständig seger, föras med de förtryckta
nationaliteternas hjelp; man måste, till att
börja med, af Polens kedjor smida dess be-
rielses svärd.
Men detta vill säkerligen icke sfinxenn,
och om han ville, kan han det? Det är en
omöjlighet att på en gång vara förtryckare och
befriare. I denna omöjlighet låg det ound-
vikliga öde, mot hvilket den förste Napoleons
lyctostjerna slocknade och dog, och samma
omöjlighet skall blifva den hörnsten, mot hvil-
ken sfinxen en dag spränger sin panna.
Emellertid hafva folken fått öfvervara ett
stort och lärorikt spektakel. Monarkerna för
Luropas mest civiliserade och allrakristligaste
nationer börja ett stort krig mot autokraten i
öster, och enda resultatet deraf är: Mahomeds
nalfmåne räddad för en tid, men ingen kri-
sten själ undanryckt knutpiskans välde.
Widar.