pjöd honom infinna sig på platsen. Men han
hade redan lemnat Berlin. Han åtföljdes af
hr v. Minchhausen, inrikesministerns förtrog-
ne, som var hans vittne (hvilket bevisar att
hr v. Westphbalen, inrikesministern, hade no-
tis om den duell som skulle ega 1um). Hr
v. Hinkeldey öfverlemnade åt hr v. Minch-
hausen nyckeln till sitt kabinett och sade att
hans papper voro i ordning och att om han
föll, nyckeln icke fick lemnas till någon an-
nan än hr Illaire, konungens kabinettssekre-
terare.
Duellen skedde på pistoler, och hr v. Hin-
keldey träffades i högra bröstet. Han afled
få ögonblick derefter.
Man erfar just nu att hr v. Rochow har öf-
verlemnat sig såsom fånge. Hr v. Minch-
hausen har tills vidare blifvit suspenderad från
sin befattning i inrikesministeriet. Herrehuset
är upptaget af denna händelse. Arresteringen
kunde ske emedan den inträffade på bar ger-
ning.
Duellen försiggick i Jungfernhaide norr om
Charlottenburg och nordost om Berlin, bred-
vid ett ställe som kallas Forsthauses Königs-
dammp. Hr von Rochows sekundant var löjt-
nant v. Rochow vid lifgardet. Hr v. Marwitz,
ledamot af herrehuset, var det tredje vittnet,
det som vid de tyska duellerna kallas den
partiska. Herrehuset räknar sålunda tre le-
amöter inblandade i denna sak.
I staden är oviljan allmän. Molkenmarkt,
der Hinkeldey bodde, är sedan i dag på mor-
gonen uppfylldt af talrika grupper. Öfverallt
ser man här den feodala bulnaden spricka
sönder. Adeln vill trampa embetsmännen un-
der fötterna, och hvad man än må hafva att
säga om hr v. Hinkeldey, så föll han dock
ett offer för sin pligt såsom embetsman. Man
försäkrar bestämdt att befallnirgen att upplösa
jockeyklubben i Juli 1855 utgick från konun-
gen sjelf, emedan han ansåg klubben vara or-
saken till detliderliga lefnadssättet hos en mängd
unga personer af högre stånd (bland andra prin-
sen af Mecklenburg). De adliga ledamöterna for-
drade att polislöjtnanten Damm, som upplöste
klubben måtte blifva afsatt. Hr v. Hinkel-
dey, som visste att Damm handlat såsom hans
tjenst fordrade, ville icke ingå härpå. Hr v.
Rochow vände sig omedelbart till konungen
med sina besvär och begagnade sig af flere
uttryck, som voro ärerörande för hr v. Hin-
keldey. Dertill kommo privåta förolämpnin-
gar, som ofvan nämndes. Junkerdömet, som
hr v. Hinkeldey förföljde, har nu lugn för
honom. Men hela tilldragelsen blottar ett
djupt gående ondt i statens lif och som låter
befara det värsta för framtiden. Men jag ville
i dag afhålla mig från alla reflexioner och
blott berätta fakta.
Äfven sjelfva förloppet på valplatsen har
väckt stark ovilja. Hr v. Rochow valde så-
som utmanad pistoler. Han var känd för en
god skytt. Hr v. Hinkeldey deremot kunde
icke handtera pistoler. Han var dessutom när-
synt. Hr v. Hinkeldey skulle skjuta först.
Hans pistol klickade. Han tryckte till andra
gången, och kulan gick förbi motståndaren.
Det berättas att han riktat på sidan. Von Ro-
chow förstod att träffa sin man. Dessa sed-
nare detaljer äro hemtade ur Der Publicist.
I herrehuset der tilldragelsen varit på tal,
som ofvan sades, omnämnde icke ordföranden
med något enda ord den fallne, utan yttrade
blott några deltagande ord för löjtnant v. Ro-
chows framtid, hvilken, som han sade, ställd
emellan sin ära och landets lagar, hade varit
nödsakad att bryta mot de sednare. En an-
nan ledamot tadlade kriminalpolisens förfa-
rande vid hr v. Rochows häktning. Adeln är
således ingalunda förskräckt öfver följderna,
utan betraktar det skedda såsom en seger för
sin sak. Behöfs det något bättre bevis att
det finnes något förskämdti staten... Preus-
sen?!
Man skall troligen nödgas återkomma till
denna minnesvärda tilldragelse.
E.