STOCEHOLHE, den I4 Mars,
Utrikes Korrespondens.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
London den 4 Mars.
De oräkneliga ryktena öfver konferenserna
gång skola långt innan detta bref hinner fran
till er vara genom telegrafen bekräftade elle
vederlagda; jag åtnöjer mig derföre att sam
manställa hvad som är tillförlitligt. Unde
loppet af föregående veckan har wienerproto
kollet, som innehåller antagandet af österrikisk:
förslagerna, blifvit intaget i konferensernas pro
tokoll i ändamål att tjena i stället för et
formligt preliminärfördrag. Turkiska sände
budet i Wien hade ingen. fullmakt att under
teckna. Om hans kollega i Paris antagit för
slagen, derom har lord Palmerston icke lem
nat någon upplysning; han säger blott at
wienerprotokollet blifvit recorded det vil
säga intaget i protokollet. På dIsraelis listig
fråga hvilken dag det skett svarade Palmerstor
sinnrikt, att han förgätit datum. Detta är der
enda officiella upplysning, hvaraf vi äro i besitt
ning. Angående förhandlingarnes vidare fort
gång kan jag blott gifva er ett tillförlitlig
meddelande. Österrike och Frankrike äro öf
verens derom att Donaufurstendömena unde:
pågot slags form för alltid skola läggas til
Österrike. Engelska regeringen vill icke dett:
och söker föranleda någon manifestation blnc
befolkningen, hvilken, som bekant är, afsky:
det österrikiska herraväldet. För detta än-
damål är en inflytelserik wallachisk flykting
formligen anställd såsom attach vid lord
Clarendons ambassad och befinner sig i dettc
ögonblick redan i Paris. Franska regeringer
har länge umgåtts med denna plan; den utgör
centralpunkten i broschyren En revision a!
Europas karta, som 1854 utkom iParis, och som
man sade flutit ur kejsarens penna, och hvilken
undertrycktes sedan först några exemplar blif.
vit spridda bland allmänheten. Den fordrade
Finland för Sverge, Warschau för Preussen,
Moldau, Wallachiet och Bessarabien åt Öster-
rike, Krim och de transkaukasiska provinserna
åt Turkiet, Lombardiet för Sardinien och, som
misstänksamma betraktare då tillade, rhen-
gränsen samt till äfventyrs Savoyen åt Frank-
rike.
Småningom erfara vi, hvilket intryck den
förhastade underrättelsen om en brytning mel-
lan England och Frankrike frambragt i de
aflägsnaste delar af Europa. Den måste vara
så mycket mera orovande, som den väl i all-
mänhet kom helt oväntadt. Sedan tre år
hafva furstar, statsmän och journalister i Lon-
den och Paris uttömt språkens alla tillgångar
för att skildra innerligheten och varaktighe-
ten af de båda folkens vänskap; hvadan då
på en gång en brytning? Jag tror det finnes
intet bättre medel att visa det faran för fiend-
skap icke är så stor, än genom att visa att
vänskapen aldrig varit -så stor. Berodde de
båda regeringarnes förbund i verkligheten på
de båda folkens böjelser för hvarandra, så
vore det bygdt på lös grund. Men de:ta är
icke förhållandet; förbundet har kommit till
stånd till följd af likartade intressen och i
trots af de båda nationernas ringa ömsesidiga
böjelse; detskall således ieke upplösas genom
en förändring i sinnesstämningen, i allmänna
meningen, utan fortfara så länge de gemen-
samma intressena äro mäktigare än de parti-
kulära. Jag har aldrig kunnat gilla räddhå-
gan för att säga sanningen i fråga om denna
allians. De regerande kretsarne i London och
Paris och i hvarje europeisk hufvudstad känna
sanningen; hvarföre vilseleda allmänheten och
sig sjelf i denna fråga?
Det grymma nationalhatet, ett arf af flera
århundradens strider, är utdödt, och de många
fördomar, som det qvarlemnat, skola aldrig
leda til en allvarsam söndring. John Bull
med alla sina inbillningar, sådan man ännu
till sin förvåning kan fullkomligt igenkänna
honom i provinserna, har den föreställningen,
att fransmännen äro landtkrabbor, gå me!
träskor (sabots) och spela fiol, samt finner allt
gådant mycket föraktligt, men är så t lerant
att han vill låta hvar och en följa sin håg.
Fransmannen ser vida mera engelsmannen än
tvärtom; Paris, hela norra kusten och en mängd
provinsstäder äro uppfyllda af engelska kolo-
nier. Men engelsmannen håll.r sig vanligen
på afstånd från fransmannen, och fransman
nen moquerar sig öfver engelsmannens be-
synnerligheter och stela väsen. De båda fol-
kens temperament liksom deras lefnadssätt är
i stort som i smått diametralt motsatt. Det
är liksom om kanalen, tvärs öfver hvilken
man vid klart väder kan se, vore tusen mil
bred. Men finnes det icke i hvarje stad gran-
nar, som äro ganska olika hvarandra och icke
vilja hafva någet umgänge med hvarandra,
utan att likväl hysa något ömsesidigt groll?
Detta gäller blott om massan af folketi båda
länderna; med enskilta stård och cliquer är
förhållandet annorlunda, De franska legiti-
misterna, ehuru under sin landsflykt i Eng-
land öfverhopade med vänskap och välger-
ningar — på helt annat sätt än flyktingarne
år 1851! — hysa ett brinnande hat emot Eng-
land och orleanisterna öfverträffa dem kanske
till och med. Filosofen, historieskrifvaren må
dertill utleta orsaken; jag har att göra med
sjelfva förhållandet. Å andra sidan Per den
engelska aristokratien det franska folket, åt-
minstone ett fritt franskt folk, och detta är
ieke särdeles svårt att förklara.
Det var en tid, då man med mycket större
en