STOCEHOLHE, den I4 Mars, Utrikes Korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) London den 4 Mars. De oräkneliga ryktena öfver konferenserna gång skola långt innan detta bref hinner fran till er vara genom telegrafen bekräftade elle vederlagda; jag åtnöjer mig derföre att sam manställa hvad som är tillförlitligt. Unde loppet af föregående veckan har wienerproto kollet, som innehåller antagandet af österrikisk: förslagerna, blifvit intaget i konferensernas pro tokoll i ändamål att tjena i stället för et formligt preliminärfördrag. Turkiska sände budet i Wien hade ingen. fullmakt att under teckna. Om hans kollega i Paris antagit för slagen, derom har lord Palmerston icke lem nat någon upplysning; han säger blott at wienerprotokollet blifvit recorded det vil säga intaget i protokollet. På dIsraelis listig fråga hvilken dag det skett svarade Palmerstor sinnrikt, att han förgätit datum. Detta är der enda officiella upplysning, hvaraf vi äro i besitt ning. Angående förhandlingarnes vidare fort gång kan jag blott gifva er ett tillförlitlig meddelande. Österrike och Frankrike äro öf verens derom att Donaufurstendömena unde: pågot slags form för alltid skola läggas til Österrike. Engelska regeringen vill icke dett: och söker föranleda någon manifestation blnc befolkningen, hvilken, som bekant är, afsky: det österrikiska herraväldet. För detta ändamål är en inflytelserik wallachisk flykting formligen anställd såsom attach vid lord Clarendons ambassad och befinner sig i dettc ögonblick redan i Paris. Franska regeringer har länge umgåtts med denna plan; den utgör centralpunkten i broschyren En revision a! Europas karta, som 1854 utkom iParis, och som man sade flutit ur kejsarens penna, och hvilken undertrycktes sedan först några exemplar blif. vit spridda bland allmänheten. Den fordrade Finland för Sverge, Warschau för Preussen, Moldau, Wallachiet och Bessarabien åt Österrike, Krim och de transkaukasiska provinserna åt Turkiet, Lombardiet för Sardinien och, som misstänksamma betraktare då tillade, rhengränsen samt till äfventyrs Savoyen åt Frankrike. Småningom erfara vi, hvilket intryck den förhastade underrättelsen om en brytning mellan England och Frankrike frambragt i de aflägsnaste delar af Europa. Den måste vara så mycket mera orovande, som den väl i allmänhet kom helt oväntadt. Sedan tre år hafva furstar, statsmän och journalister i Londen och Paris uttömt språkens alla tillgångar för att skildra innerligheten och varaktigheten af de båda folkens vänskap; hvadan då på en gång en brytning? Jag tror det finnes intet bättre medel att visa det faran för fiendskap icke är så stor, än genom att visa att vänskapen aldrig varit -så stor. Berodde de båda regeringarnes förbund i verkligheten på de båda folkens böjelser för hvarandra, så vore det bygdt på lös grund. Men de:ta är icke förhållandet; förbundet har kommit till stånd till följd af likartade intressen och i trots af de båda nationernas ringa ömsesidiga böjelse; detskall således ieke upplösas genom en förändring i sinnesstämningen, i allmänna meningen, utan fortfara så länge de gemensamma intressena äro mäktigare än de partikulära. Jag har aldrig kunnat gilla räddhågan för att säga sanningen i fråga om denna allians. De regerande kretsarne i London och Paris och i hvarje europeisk hufvudstad känna sanningen; hvarföre vilseleda allmänheten och sig sjelf i denna fråga? Det grymma nationalhatet, ett arf af flera århundradens strider, är utdödt, och de många fördomar, som det qvarlemnat, skola aldrig leda til en allvarsam söndring. John Bull med alla sina inbillningar, sådan man ännu till sin förvåning kan fullkomligt igenkänna honom i provinserna, har den föreställningen, att fransmännen äro landtkrabbor, gå me! träskor (sabots) och spela fiol, samt finner allt gådant mycket föraktligt, men är så t lerant att han vill låta hvar och en följa sin håg. Fransmannen ser vida mera engelsmannen än tvärtom; Paris, hela norra kusten och en mängd provinsstäder äro uppfyllda af engelska kolonier. Men engelsmannen håll.r sig vanligen på afstånd från fransmannen, och fransman nen moquerar sig öfver engelsmannens besynnerligheter och stela väsen. De båda folkens temperament liksom deras lefnadssätt är i stort som i smått diametralt motsatt. Det är liksom om kanalen, tvärs öfver hvilken man vid klart väder kan se, vore tusen mil bred. Men finnes det icke i hvarje stad grannar, som äro ganska olika hvarandra och icke vilja hafva någet umgänge med hvarandra, utan att likväl hysa något ömsesidigt groll? Detta gäller blott om massan af folketi båda länderna; med enskilta stård och cliquer är förhållandet annorlunda, De franska legitimisterna, ehuru under sin landsflykt i England öfverhopade med vänskap och välgerningar — på helt annat sätt än flyktingarne år 1851! — hysa ett brinnande hat emot England och orleanisterna öfverträffa dem kanske till och med. Filosofen, historieskrifvaren må dertill utleta orsaken; jag har att göra med sjelfva förhållandet. Å andra sidan Per den engelska aristokratien det franska folket, åtminstone ett fritt franskt folk, och detta är ieke särdeles svårt att förklara. Det var en tid, då man med mycket större en