åsigt säkerligen all betänklighet i detta ämne vika vid tankan på Finlands eget öde — en tanka, som likväl under meningsstriderna också blifvit alldeles åsidosatt. Finlands förening med Sverge ellor Ryssland gäller detsamma som dess fortfarande förening med ett fritt och i intellektuel kultur fortskridande, i den allmänna europeiska utvecklingen deltagande samhälle, eller Finlands framgent fortgående underkufvande under barbariets och träldomens välde och ett efter hand oemotståndligt utsläckande af kulturens ljus och utplåning af frihetens sedvanor. Så länge möjligt är att göra något motstånd mot en dylik utvidgning af barbariets välde in på frihetens och bildningens område, tillkommer det ej ett fritt och bildadt folk att tveka om användande af sin yttersta förmåga och de medel, som stå till buds, för att upprätthålla civilisationens makt och dess områdes integritet. Ins. tror, med ledning af de historiska Minnena, det ryska czarens förlägenhet och svenska kronprinsens inflytande på hans politik vid den ifrågavarandc tidpunkten verkligen voro så stora, att försöket till Finlands återvinnande i godo under Sverge icke hade bort underlåtas. Han tycker sig derjemte inse, att för kronprinsen erbjödo sig de mest giltiga och talande bevekelsegrunder från svenska folkets allmänna tänkesätt, hvars åberopande i underbandlingen med czaren hade bort blifva af högsta vigt. Han hade kunnat föreställa czaren, hvad som ock verkligen var förhållandet, att i Sverge knappast fanns en man af anseende, som icke på det lifligaste önskade och tillstyrkte sin regent, vid hvarje tillfälle, som dertill yppade sig, att begagna den varande konjunkturen, för åter sätta Sverge i besittning at hvad det förlorat och sätta gräns för Rysslands tillväxt; och med denna alla upplysta och ansedda svenska mäns sinnesstämning förenade sig lika lifligt hela folkopinionen. Det hade säledes med fog och eftertryck kunnat förehållas czaren, att svenska styrelsen icke utan äfventyr för allmänt missnöje och motstånd kunde inlåta sig i afhandlingar och förbund med Ryssland, om ej först aftaltes den stora och efterlängtade fördel, som Sverge väntade uti återföreningen med Finland. Svårt är visserligen att veta, hvad verkan en sådan föreställning på sjelfherrskaren skulle haft; men var han så angelägen, som Minnena påstå, om svenska kronprinsens råd och hjelp emot en fiende, hvars makt han åtminstone i början betraktade såsom i högsta grad fruktansvärd eller rent af oemotståndlig; så förefaller det ingalunda otroligt, att han åt den oumbärlige hjelparen varit färdig att bevilja fördelar af icke mindre vigt än den ifrågavarande, och att denna skulle kunnat erhållas, ifall kronprinsen gjort densamma till vilkor för all möjlig verksamhet till czarens fördel. Ju mera man är öfvertygad om den höga vigten af Sveriges och Finlands förening, med afseende på de europeiska staternas allmänna förhållanden, på civilisationens helgd och på svenska maktens enskilda fördelar, desto mera måste man beklaga, att hel. andra föreställningssätt i dessa ämnen varit rådande hos den man, som befann sig i en så utomordentlig belägenhet och utrustad med så alldeles egna förmögenheter för befrämjande af denna vigtiga förening. I afseende på den stora tjenst som Carl Johan genom sin politik 1812 säges ha gjort Europas frihet, anmärker förf., att det visserligen icke visat sig vara så särdeles gagneligt för verlden att Napoleon hindrades att försvaga Ryssland och att om frihetens undergång och kulturens utsläckande i Europa äro att befara, detta vida lättare inträffar genom en barbarisk, i den sanna kulturen lottlös stams öfvervälde, hvilken för egen del icke ser några intressen förnärmade genom de civiliserade folkens underkufvande; och Ryssland lärer således vara den makt, från hvilken största vådan för kultur och frihet kan vara att förvänta, i händelse någon sådan är för hand. Efter att sålunda ha visat, att uppoffrandet af Sverges sanna intresse icke med sken af rimlighet kunde motiveras genom ett större allmänmenskligt intresse fortfar författaren: Från denna synpunkt visar sig då ett lika stort misstag i Sverges politik år 1812, som vid betraktande endast af Sverges egna fördelar; och om så är, måste väl svenska fosterlandskärleken beklaga, att den stora makt, som den dåvarande ledaren af Sverges öden kunnat utöfva på den allmänna politiska ställningen, och isynnerhet på ryska sjelfherrskarens företag, icke blifvit använd i försök att till Sverge återvinna det så nyligen förlorade land, hvars bibehållande var af så stor vigt för Sverges framtida välgång och derföre af svenskarne så ifrigt och enhälligt önskades. Det är att beklaga, att kronprinsen Carl Johan från första stunden af sin befattning med svenska angelägenheter hyst och framgent bibehållit en motsatt öfvertygelse, eller att Finlands egande skulle för Sverge till och med varit skadligt. Att grunderna för denna öfvertygelse icke innefattade full kännedom af förhållandet, måste man antaga, i fall det befinnes, att Finland verkligen var för Sverge lätt att försvara, i trots af ryska hufvudstadens grannskap. Detta förhållande vederlades icke deraf, att landet flera gånger blifvit af Ryssland eröfradt, enär sådant hvarje gång skett nära nog utan motstånd, ehuru den närmare käsnedomen af förloppet vid dessa tillfällen lätteligen kunnat vara främnande för en med Sverges historia då icke ännu bekant utländning. Det sista finska krigets händelser skulle till äfventyrs varit tillräckliga att upplysa hoaom om den lätthet, hvarmed försvaret då ännu kunnat utföras, endast svenska befälet rätt användt de obetydliga stridskrafter, som stodo till dess förfogande Troligen hade han rätt deruti, att Finlands egande är af mycken vigt för Petersburgs försvar och att deraf måste följa, det ryska makten icke lätt släpper det en gång gjorda rofvet af detta länge eftersträfvade land. Men häraf följer endast, att Finland i Sverges ego är af ingen mindre vigt än i Rysslands; och hvad möjligheten för Ryssland att försvara Pecersburg äfven utan Finland angår, så hade denna möjlighet redan i hundra år eller under Petersburgs hela tillvarelse visat sig. Det var således icke sannolikt, att czarens förkärlek till Finland skulle förledt honom till det efter hans eget begrepp säkerligen förtviflade beslutet att öfvergifva hoppet om sin enda möjliga rådgifvares och hjelpares bistånd. För Sverge åter var Finland oberäkneligen vigtigt ej blott senom bidraget till vårt försvar emot den farliga srannen — ett bidrag, som aldrig för Sverge, ehuru visserligen för Finland kunde vara vådligt, och hvari innarnes fosterlandskärlek oeh bäfvan för barbariets srymhet alltid stodo färdiga att våga det yttersta — :;j allenast genom detta understöd i försvaret, utan ock genom de ekonomiska fördelarne af Finlands vandel och dess understöd i statsutgifternas bestrilande, var Finland för Sverge oberäkneligen vigtigt. Om dessa förhållanden kunde Carl Johan vara enlast ofullständigt underrättad, ehuru han visserligen cke kunde sakna all kännedom derom. Troligt är fven, att han icke egde nöjaktig kunskap om finska cerrängens tjenlighet för försvar, och således icke unde grundligen bedöma de svårigheter, som borde nöta Rysslands försök att frånrycka Sverge denna lel af dess omsåde, så länge den fanns i dess våld. Ivad Carl Johan säkerligen med tillförlitlighet beäknade, var deremot Rysslands aldrig hvilande bevägenhet att återeröfra detta efterlängtade land, i all det frångick ryska väldet; och det tyckes hafva synnerhet varit derföre, som Carl Johan ansåg såsom ieke nyttigt, utan tvärtom skadligt för Sverge tt innehafva Finland. Men om häri låg ett motiv stt från Finlands egande godvilligt afstå; så sträckte ig enahanda motiv till hvilka andra delar af svenka området. som Rvvssland helst kunde önska att nN 2 Pr AO M I I