åsigt säkerligen all betänklighet i detta ämne vika
vid tankan på Finlands eget öde — en tanka, som
likväl under meningsstriderna också blifvit alldeles
åsidosatt. Finlands förening med Sverge ellor Ryss-
land gäller detsamma som dess fortfarande förening
med ett fritt och i intellektuel kultur fortskridande,
i den allmänna europeiska utvecklingen deltagande
samhälle, eller Finlands framgent fortgående under-
kufvande under barbariets och träldomens välde och
ett efter hand oemotståndligt utsläckande af kulturens
ljus och utplåning af frihetens sedvanor. Så länge
möjligt är att göra något motstånd mot en dylik ut-
vidgning af barbariets välde in på frihetens och bild-
ningens område, tillkommer det ej ett fritt och bil-
dadt folk att tveka om användande af sin yttersta
förmåga och de medel, som stå till buds, för att upp-
rätthålla civilisationens makt och dess områdes in-
tegritet.
Ins. tror, med ledning af de historiska Minnena,
det ryska czarens förlägenhet och svenska kronprin-
sens inflytande på hans politik vid den ifrågavarandc
tidpunkten verkligen voro så stora, att försöket till
Finlands återvinnande i godo under Sverge icke
hade bort underlåtas. Han tycker sig derjemte inse,
att för kronprinsen erbjödo sig de mest giltiga och
talande bevekelsegrunder från svenska folkets all-
männa tänkesätt, hvars åberopande i underbandlin-
gen med czaren hade bort blifva af högsta vigt. Han
hade kunnat föreställa czaren, hvad som ock verk-
ligen var förhållandet, att i Sverge knappast fanns
en man af anseende, som icke på det lifligaste ön-
skade och tillstyrkte sin regent, vid hvarje tillfälle,
som dertill yppade sig, att begagna den varande
konjunkturen, för åter sätta Sverge i besittning at
hvad det förlorat och sätta gräns för Rysslands till-
växt; och med denna alla upplysta och ansedda sven-
ska mäns sinnesstämning förenade sig lika lifligt hela
folkopinionen. Det hade säledes med fog och efter-
tryck kunnat förehållas czaren, att svenska styrelsen
icke utan äfventyr för allmänt missnöje och motstånd
kunde inlåta sig i afhandlingar och förbund med
Ryssland, om ej först aftaltes den stora och efter-
längtade fördel, som Sverge väntade uti återförenin-
gen med Finland. Svårt är visserligen att veta, hvad
verkan en sådan föreställning på sjelfherrskaren
skulle haft; men var han så angelägen, som Min-
nena påstå, om svenska kronprinsens råd och hjelp
emot en fiende, hvars makt han åtminstone i början
betraktade såsom i högsta grad fruktansvärd eller
rent af oemotståndlig; så förefaller det ingalunda
otroligt, att han åt den oumbärlige hjelparen varit
färdig att bevilja fördelar af icke mindre vigt än
den ifrågavarande, och att denna skulle kunnat er-
hållas, ifall kronprinsen gjort densamma till vilkor
för all möjlig verksamhet till czarens fördel.
Ju mera man är öfvertygad om den höga vigten
af Sveriges och Finlands förening, med afseende på
de europeiska staternas allmänna förhållanden, på
civilisationens helgd och på svenska maktens enskilda
fördelar, desto mera måste man beklaga, att hel.
andra föreställningssätt i dessa ämnen varit rådande
hos den man, som befann sig i en så utomordentlig
belägenhet och utrustad med så alldeles egna förmö-
genheter för befrämjande af denna vigtiga förening.
I afseende på den stora tjenst som Carl
Johan genom sin politik 1812 säges ha gjort
Europas frihet, anmärker förf., att det vis-
serligen icke visat sig vara så särdeles gag-
neligt för verlden att Napoleon hindrades att
försvaga Ryssland och att om frihetens un-
dergång och kulturens utsläckande i Europa
äro att befara, detta vida lättare inträffar ge-
nom en barbarisk, i den sanna kulturen lott-
lös stams öfvervälde, hvilken för egen del
icke ser några intressen förnärmade genom
de civiliserade folkens underkufvande; och
Ryssland lärer således vara den makt, från
hvilken största vådan för kultur och frihet
kan vara att förvänta, i händelse någon så-
dan är för hand. Efter att sålunda ha vi-
sat, att uppoffrandet af Sverges sanna in-
tresse icke med sken af rimlighet kunde mo-
tiveras genom ett större allmänmenskligt in-
tresse fortfar författaren:
Från denna synpunkt visar sig då ett lika stort
misstag i Sverges politik år 1812, som vid betrak-
tande endast af Sverges egna fördelar; och om så
är, måste väl svenska fosterlandskärleken beklaga,
att den stora makt, som den dåvarande ledaren af
Sverges öden kunnat utöfva på den allmänna politi-
ska ställningen, och isynnerhet på ryska sjelfherr-
skarens företag, icke blifvit använd i försök att till
Sverge återvinna det så nyligen förlorade land, hvars
bibehållande var af så stor vigt för Sverges framtida
välgång och derföre af svenskarne så ifrigt och en-
hälligt önskades. Det är att beklaga, att kronprin-
sen Carl Johan från första stunden af sin befattning
med svenska angelägenheter hyst och framgent bibe-
hållit en motsatt öfvertygelse, eller att Finlands
egande skulle för Sverge till och med varit skadligt.
Att grunderna för denna öfvertygelse icke innefat-
tade full kännedom af förhållandet, måste man an-
taga, i fall det befinnes, att Finland verkligen var
för Sverge lätt att försvara, i trots af ryska hufvud-
stadens grannskap. Detta förhållande vederlades icke
deraf, att landet flera gånger blifvit af Ryssland er-
öfradt, enär sådant hvarje gång skett nära nog utan
motstånd, ehuru den närmare käsnedomen af förlop-
pet vid dessa tillfällen lätteligen kunnat vara främ-
nande för en med Sverges historia då icke ännu be-
kant utländning. Det sista finska krigets händelser
skulle till äfventyrs varit tillräckliga att upplysa ho-
aom om den lätthet, hvarmed försvaret då ännu kun-
nat utföras, endast svenska befälet rätt användt de
obetydliga stridskrafter, som stodo till dess förfogande
Troligen hade han rätt deruti, att Finlands egande
är af mycken vigt för Petersburgs försvar och att
deraf måste följa, det ryska makten icke lätt släpper
det en gång gjorda rofvet af detta länge eftersträf-
vade land. Men häraf följer endast, att Finland i
Sverges ego är af ingen mindre vigt än i Rysslands;
och hvad möjligheten för Ryssland att försvara Pe-
cersburg äfven utan Finland angår, så hade denna
möjlighet redan i hundra år eller under Petersburgs
hela tillvarelse visat sig. Det var således icke san-
nolikt, att czarens förkärlek till Finland skulle för-
ledt honom till det efter hans eget begrepp säkerli-
gen förtviflade beslutet att öfvergifva hoppet om sin
enda möjliga rådgifvares och hjelpares bistånd. För
Sverge åter var Finland oberäkneligen vigtigt ej blott
senom bidraget till vårt försvar emot den farliga
srannen — ett bidrag, som aldrig för Sverge, ehuru
visserligen för Finland kunde vara vådligt, och hvari
innarnes fosterlandskärlek oeh bäfvan för barbariets
srymhet alltid stodo färdiga att våga det yttersta —
:;j allenast genom detta understöd i försvaret, utan
ock genom de ekonomiska fördelarne af Finlands
vandel och dess understöd i statsutgifternas bestri-
lande, var Finland för Sverge oberäkneligen vigtigt.
Om dessa förhållanden kunde Carl Johan vara en-
last ofullständigt underrättad, ehuru han visserligen
cke kunde sakna all kännedom derom. Troligt är
fven, att han icke egde nöjaktig kunskap om finska
cerrängens tjenlighet för försvar, och således icke
unde grundligen bedöma de svårigheter, som borde
nöta Rysslands försök att frånrycka Sverge denna
lel af dess omsåde, så länge den fanns i dess våld.
Ivad Carl Johan säkerligen med tillförlitlighet be-
äknade, var deremot Rysslands aldrig hvilande be-
vägenhet att återeröfra detta efterlängtade land, i
all det frångick ryska väldet; och det tyckes hafva
synnerhet varit derföre, som Carl Johan ansåg så-
som ieke nyttigt, utan tvärtom skadligt för Sverge
tt innehafva Finland. Men om häri låg ett motiv
stt från Finlands egande godvilligt afstå; så sträckte
ig enahanda motiv till hvilka andra delar af sven-
ka området. som Rvvssland helst kunde önska att
nN 2 Pr AO M
I
I