nen, tor att iorekomma detta, bombarderade
Köpenhamn och förstörde eller bemäktigade
sig denna flotta, förkunnade Alexander hög-
udligen uti ett manifest: att Ryssland icke
skulle nedlägga vapnen förr än det tvungit
England att återgifva Danmark dess flotta och
utt betala det en skadeersättning för Köpen-
vamns brand. Sådant var den högsinnade
Alexanders språk år 18507; och fem är deref-
ter slöt han fred med England utan att säga
ett ord hvarken om den danska flottan eller
om Köpenhamns brand! Och icke nog der
med! Vid samma tid — det var det olycks-
digra året 1812 — underhandlade han dess-
utom med Sverge och förband sig att till dess
förmån rycka Norge från Danmark. Danmark
fick således icke allenast icke genom Ryss-
land någon ersättning för de lidanden, som
denna dess allierade hade ådragit det, utan
Ryssland var dessutom behjelpligt att plun-
dra det på hälften af dess egna besittningar.
Författaren slutar detta kapitel med föl-
jande betraktelser, som vi anföra såsom tillika
uti en resumå angifvande förf:s uppfattning at
Rysslands politik.
Det skulle vara att göra sig skyldig till tröttande
omsägningar att uppräkna alla de tillfällen då Ryss-
laud förstorat sig på deras bekostnad som räknat på
dess stöd. Må det vara nog, att påminna om hvad
i redan förut sagt: Ryssland har ej eröfringen att
vacka för någon del af sin storhet; det har listen och
rräderiet att tacka för allt; de fiender det bekam-
par i Öppen strid hafva sällan något att frukta; de
vänner det smeker hafva allt att frukta. Det var
nedan det beskyddade Krims tatarer som det be-
mäktigade sig deras land; det var medan det be-
skyddade Polen som det slet det i stycken; det är
dess förbund med Sverge som förberedt vårt förfall;
let är under vänskapens larf som det inkräktat U-
sraine, förtryckt Moldau och Wallachiet; det är un-
ier religionens täckmantel som det innästlat sig i
Turkiets kristna provinser; det är med tillhjelp af
sina giftermålsförbindelser som det herrskar i alla
Tysklands stater, dit dess storfurstar gå att söka arf-
tagerskor och dess storfurstinnor gemåler. I de län-
ler, der ej dess storfurstar och storfurstinnor vinna
inträde, betryggar det sitt inflytande genom slugt
kombinerade diplomatiska äktenskap. Sverges mini-
ster i S:t Petersburg, af Nordin, är gift med en fur-
stinna Scherbatoff; baron Plessen, Danmarks minister,
med en furstinna Gagarin; Rysslands militäragent i
Stockholm, general Bodisko, med en fröken Koskull,
tillhörande en af de familjer som af Carl Johan om-
attades med synerlig ynnest. Stundom är det Pe-
:e.sburgerhofvet sjelft som gör sig till mäklare vid
dessa giftermål och åtager sig att bekosta utrustnin-
Zen. Så har det tillgått med baron Plessens gifter-
mäl, som åvägabragts genom enkekejsarinnans ofliciösa
bemedling. I alla hof, i alla hufvudstäder, i alla
konsu ater är Ryssland oupphörligt och outtröttligt i
verksamhet; det är med fredens vapen det levererar
sina bataljer, och man har ingen utsigt att komma
ull rätta med det förr än i det ögonblick det för-
slarar sig för er fiende och sätter sina trupper i rö-
relse.
Vi meddela i sammanhang härmed det huf-
vudsakliga innehållet af det nästtöljande sista
pitlet, som förf. gifvit öfverskriften Slut-
töljdn:
Ingen kan numera gerna misstaga sig om anled-
ningarne till kriget; det har den moskovitiska hersk-
aden och dess gamla inkräktningstraditioner att
a för sin tillkomst. Det skall derföre den dag
n vill skrida till underhandling blifva nödvändig:
vt pålägga Ryssland vilkor, som hindra det att vid
rörsta tillfalle förnya sina ihärdiga bemödanden.
Dessa vilkor angif tillräckligt af sjelfva histo-
rien om dess inkräktningar. Å ena sidan utmed Do-
naus stränder, å andra sidan öfver Östersjöns vågor
;sppnar Ryssland sig en hemlig väg till vestra Euro-
på. Genom att öfvergå Donau vänder det sig mot
Medelhafvet, Europas centralsjö. Genom sitt herra-
älde på Östersjön och i synnerhet genom Sverges
törsvagande är deti ett beständigt framskridande mot
Atlantiska hafvet, som för det direkte till Englaud. Des-
sa begge strategiska vägar, som så länge banats af dess
diplomati, måste derföre nödvändigt hermetiskt tillslu-
as för Ryssland ; det måste å ena sidan utdrifvas från
Finland, och å den andra från Bessarabien. Man
måste -stärka och befästa de begge länderna Sverge
ch Turkiet, som så länge varit föremäl för dess in-
kräktningslusta, men, som oaktadt så stora förluster
ännu stå uppe. Dessförutan skulle en fred endast
vara en öfvergående vapenhvila.
Om Ryssland, sedan dessa första vilkor blifvit be-
stämda, fortfore i sin vansinniga strid, skulle man
begagna sig af tillfället att till lif återkalla en ra-
ion som så ofta väckt Europas sympatier. Polens
olyckor ha så många gånger blifvit lagda i dagen,
act det är en fråga öfver hvilken man ej behöfver
sprida något ytterligare ljus. Vi vilja blott säga, att
i intet land i Europa välönskningarne för Polen äro
så enhälliga som i Sverge, och att ett krig, som af
Skandinavien och vestmakterna gemensamt företoges
rör dess återställande, skulle finna den lifligaste gen-
klang hos hela folket. Det är föröfrigt lätt att inse
att Ryssland, sedan man en gång drifvit det tillbaka
från Pruth och Östersjön och afklippt de begge vin-
gar hvarmed det omfattar Europa i norr och söder,
skulle få svårt att bibehålla Polen.
Författaren vänder sig derefter mot en artikel
ur Journal des Debats af Saint-Marc Girardin,
hvari denne indelar krigen i tre olika slag:
konserverande, revolutionära och eröfrings-
krig, samt visar att det sista slaget är fullt
perättigadt då det gäller att frånrycka en er-
öfringslysten makt dess tagna rof och åter-
ställa det till dess rätta egare. Ett sådant
krig bör i förf:s tanke snarare kallas ett åter-
ställelsekrig.
Förf. fortfar:
Vi kunna fatta att en fred är konserverande, till
ch med på rättvisans bekostnad, emedan man ofta
ryggar tillbaka för tillfälligheter, som skulle kunna
ka orättvisans framgång. Men en konserverande
politik i krigstid och som till och med efter segreu
skulle gå ut på att låta rofven stanna i plundrarens
händer skulle endast vara en uppmuntran åt den
skicklighet hvarmed brottet utförts.
Man har missbrukat ordet revolutionär genom att
våstå att ett minskande af Rysslands område skulle
blifva en signal till revolution. Finnlands och Bess-
irabiens återställande skulle, bland andra fördelar,
afven medföra den att ej vidröra någon af de brän-
ande frågor som tjena till argument för diploma-
:iens betänkligheter. Den revolutionära saken skulle
lerpå ej ha något att vinna; endast rättvisan skulle
lerigenom tillfredsställas.
Må man ej bedraga sig. Freden kan endast der-
genom blifva varaktig, att den afslutas med hela sin
sränga ordning, med hela sin värdighet, med hela
att vanliga följe af garantier och förbindelser. Ji
agelägnare man skall v sig derom, desto mindre
raft skall man lyckas inlägga deri. Med ju mera rätt-
nätigt misstroende man vid fredsunderha dlingarnc
sår tillväga, desto mindre skall man he
tt se dem misslyckas. Kriget har utan tvifvel sina
lyckor, för hvilka man bör söka att sätta en gräns;
ven man får ej nöja sig med cen öfvergående rast
ned otillräckliga eftergifter. Man måste akta sig för en
red som ovilkorligt måste medföra krigets förnyande;
y kriget har sin lösning, men en illa sluten fred
nar det ej. För de förtryckta isynnerhet, för de