nen, tor att iorekomma detta, bombarderade Köpenhamn och förstörde eller bemäktigade sig denna flotta, förkunnade Alexander högudligen uti ett manifest: att Ryssland icke skulle nedlägga vapnen förr än det tvungit England att återgifva Danmark dess flotta och utt betala det en skadeersättning för Köpenvamns brand. Sådant var den högsinnade Alexanders språk år 18507; och fem är derefter slöt han fred med England utan att säga ett ord hvarken om den danska flottan eller om Köpenhamns brand! Och icke nog der med! Vid samma tid — det var det olycksdigra året 1812 — underhandlade han dessutom med Sverge och förband sig att till dess förmån rycka Norge från Danmark. Danmark fick således icke allenast icke genom Ryssland någon ersättning för de lidanden, som denna dess allierade hade ådragit det, utan Ryssland var dessutom behjelpligt att plundra det på hälften af dess egna besittningar. Författaren slutar detta kapitel med följande betraktelser, som vi anföra såsom tillika uti en resumå angifvande förf:s uppfattning at Rysslands politik. Det skulle vara att göra sig skyldig till tröttande omsägningar att uppräkna alla de tillfällen då Rysslaud förstorat sig på deras bekostnad som räknat på dess stöd. Må det vara nog, att påminna om hvad i redan förut sagt: Ryssland har ej eröfringen att vacka för någon del af sin storhet; det har listen och rräderiet att tacka för allt; de fiender det bekampar i Öppen strid hafva sällan något att frukta; de vänner det smeker hafva allt att frukta. Det var nedan det beskyddade Krims tatarer som det bemäktigade sig deras land; det var medan det beskyddade Polen som det slet det i stycken; det är dess förbund med Sverge som förberedt vårt förfall; let är under vänskapens larf som det inkräktat Usraine, förtryckt Moldau och Wallachiet; det är unier religionens täckmantel som det innästlat sig i Turkiets kristna provinser; det är med tillhjelp af sina giftermålsförbindelser som det herrskar i alla Tysklands stater, dit dess storfurstar gå att söka arftagerskor och dess storfurstinnor gemåler. I de länler, der ej dess storfurstar och storfurstinnor vinna inträde, betryggar det sitt inflytande genom slugt kombinerade diplomatiska äktenskap. Sverges minister i S:t Petersburg, af Nordin, är gift med en furstinna Scherbatoff; baron Plessen, Danmarks minister, med en furstinna Gagarin; Rysslands militäragent i Stockholm, general Bodisko, med en fröken Koskull, tillhörande en af de familjer som af Carl Johan omattades med synerlig ynnest. Stundom är det Pe:e.sburgerhofvet sjelft som gör sig till mäklare vid dessa giftermål och åtager sig att bekosta utrustninZen. Så har det tillgått med baron Plessens giftermäl, som åvägabragts genom enkekejsarinnans ofliciösa bemedling. I alla hof, i alla hufvudstäder, i alla konsu ater är Ryssland oupphörligt och outtröttligt i verksamhet; det är med fredens vapen det levererar sina bataljer, och man har ingen utsigt att komma ull rätta med det förr än i det ögonblick det förslarar sig för er fiende och sätter sina trupper i rörelse. Vi meddela i sammanhang härmed det hufvudsakliga innehållet af det nästtöljande sista pitlet, som förf. gifvit öfverskriften Sluttöljdn: Ingen kan numera gerna misstaga sig om anledningarne till kriget; det har den moskovitiska herskaden och dess gamla inkräktningstraditioner att a för sin tillkomst. Det skall derföre den dag n vill skrida till underhandling blifva nödvändig: vt pålägga Ryssland vilkor, som hindra det att vid rörsta tillfalle förnya sina ihärdiga bemödanden. Dessa vilkor angif tillräckligt af sjelfva historien om dess inkräktningar. Å ena sidan utmed Donaus stränder, å andra sidan öfver Östersjöns vågor ;sppnar Ryssland sig en hemlig väg till vestra Europå. Genom att öfvergå Donau vänder det sig mot Medelhafvet, Europas centralsjö. Genom sitt herraälde på Östersjön och i synnerhet genom Sverges törsvagande är deti ett beständigt framskridande mot Atlantiska hafvet, som för det direkte till Englaud. Dessa begge strategiska vägar, som så länge banats af dess diplomati, måste derföre nödvändigt hermetiskt tillsluas för Ryssland ; det måste å ena sidan utdrifvas från Finland, och å den andra från Bessarabien. Man måste -stärka och befästa de begge länderna Sverge ch Turkiet, som så länge varit föremäl för dess inkräktningslusta, men, som oaktadt så stora förluster ännu stå uppe. Dessförutan skulle en fred endast vara en öfvergående vapenhvila. Om Ryssland, sedan dessa första vilkor blifvit bestämda, fortfore i sin vansinniga strid, skulle man begagna sig af tillfället att till lif återkalla en raion som så ofta väckt Europas sympatier. Polens olyckor ha så många gånger blifvit lagda i dagen, act det är en fråga öfver hvilken man ej behöfver sprida något ytterligare ljus. Vi vilja blott säga, att i intet land i Europa välönskningarne för Polen äro så enhälliga som i Sverge, och att ett krig, som af Skandinavien och vestmakterna gemensamt företoges rör dess återställande, skulle finna den lifligaste genklang hos hela folket. Det är föröfrigt lätt att inse att Ryssland, sedan man en gång drifvit det tillbaka från Pruth och Östersjön och afklippt de begge vingar hvarmed det omfattar Europa i norr och söder, skulle få svårt att bibehålla Polen. Författaren vänder sig derefter mot en artikel ur Journal des Debats af Saint-Marc Girardin, hvari denne indelar krigen i tre olika slag: konserverande, revolutionära och eröfringskrig, samt visar att det sista slaget är fullt perättigadt då det gäller att frånrycka en eröfringslysten makt dess tagna rof och återställa det till dess rätta egare. Ett sådant krig bör i förf:s tanke snarare kallas ett återställelsekrig. Förf. fortfar: Vi kunna fatta att en fred är konserverande, till ch med på rättvisans bekostnad, emedan man ofta ryggar tillbaka för tillfälligheter, som skulle kunna ka orättvisans framgång. Men en konserverande politik i krigstid och som till och med efter segreu skulle gå ut på att låta rofven stanna i plundrarens händer skulle endast vara en uppmuntran åt den skicklighet hvarmed brottet utförts. Man har missbrukat ordet revolutionär genom att våstå att ett minskande af Rysslands område skulle blifva en signal till revolution. Finnlands och Bessirabiens återställande skulle, bland andra fördelar, afven medföra den att ej vidröra någon af de bränande frågor som tjena till argument för diploma:iens betänkligheter. Den revolutionära saken skulle lerpå ej ha något att vinna; endast rättvisan skulle lerigenom tillfredsställas. Må man ej bedraga sig. Freden kan endast dergenom blifva varaktig, att den afslutas med hela sin sränga ordning, med hela sin värdighet, med hela att vanliga följe af garantier och förbindelser. Ji agelägnare man skall v sig derom, desto mindre raft skall man lyckas inlägga deri. Med ju mera rättnätigt misstroende man vid fredsunderha dlingarnc sår tillväga, desto mindre skall man he tt se dem misslyckas. Kriget har utan tvifvel sina lyckor, för hvilka man bör söka att sätta en gräns; ven man får ej nöja sig med cen öfvergående rast ned otillräckliga eftergifter. Man måste akta sig för en red som ovilkorligt måste medföra krigets förnyande; y kriget har sin lösning, men en illa sluten fred nar det ej. För de förtryckta isynnerhet, för de