tringen öfver domen sjelf: exministrarnes för-
farande jemförelsevis föga höres derför. Och
att denna allmänna fördömelse öfver H. R. i
dess närvarande sammansättning icke blott är
en öfvergående exaltation — såsom så ofta
händer i det offentliga lifvet — tyckes redan
vara bevisadt deraf, att opinionen i detta af-
seende nästan för hvarje dag växer så man
kan se det, så att till och med kända byrå-
krater af eljest ganska konservativ anda efter
en veckas betänkningstid börjat bekymmerfullt
skaka på hufvudet, så att till och med Höje-
sterets intimaste vänner numera höras i för-
troliga stunder medgifva att man gått för
långt,. Det heter nu visserligen att åtskilliga
af Höjesterets ledamöter (äfven bland dem,
som deltagit i Riksrätten) ämna i detta dra-
get gå af såsom pensionsmessiga,och att an-
dra af frukten för. den utaf sista riksda-
gen beslutade lilla reformen, rörande skyl-
dighet för Rätten att afgifva motiver för
sina domslut (hvilka hittills, till stor beqväm-
lighet för vederbörande, endast affattats såsom
delfiska orakelspråk), torde sjelfmant äfvenle-
des taga sin Matts ur skolan; men det är för
sent; detta eljest onekligen ganska visa steg från
en och annan Höjesterets ledamots sida skall
icke längre tillfredsställa opinionen och för-
sona de uppbragta sinnena, man fordrar en
hel pånyttfödelse af landets högsta juridiska
nstitution och man skall säkerligen icke hvila
förrän en sådan också blifvit på ett eller an-
mat sätt genomförd.
Hvad de så tragico-komiskt räddade exmi-
västrarne angår, kan man icke förtänka dem
i att de gnugga händerna (Damoclessvärdet
ängde dock:la.:ge nog öfver deras hufvuden!),
orch det är lika så naturligt att ett visst, länge
tf oro nedböjt prinsligt parti nu reser sig i
vädret med en oförställd hjertans fröjd. Inom
ministeren tror jag deremot icke glädjen. är
alldeles odelad; någon ser måhända gerna att
saken lyktade så som den gjorde, andra af
ministrarne hafva dock bevarat för mycket af
sitt konstitutionella sinnelag och sina liberala
predispositioner, för att kunna gilla Höjeste-
retsledamöternas godtyckliga och dessutom i
dess konseqvenser nog vådliga beteende. På
en supÅ, jag tror hos prinsen af Hessen härom
aftonen, hade denne ogenerade prins den iden
att helt öppet fråga en af de nuvarande mi-
nistrarne hvad han tyckte om riksrättens dom.
Den tillfrågade, känd för lyckliga repartier
och sin förmåga att finna sig, svarade i en
ton, som prinsen dock måhända icke förstod:
Vi för. vår del måste. finna den makalös, ty
nu är det ju Höjesteretsdom på att der allde-
les icke existerar någon — ministeransvarig-
het.n S. B.
pe TRETTON SATIR