tringen öfver domen sjelf: exministrarnes förfarande jemförelsevis föga höres derför. Och att denna allmänna fördömelse öfver H. R. i dess närvarande sammansättning icke blott är en öfvergående exaltation — såsom så ofta händer i det offentliga lifvet — tyckes redan vara bevisadt deraf, att opinionen i detta afseende nästan för hvarje dag växer så man kan se det, så att till och med kända byråkrater af eljest ganska konservativ anda efter en veckas betänkningstid börjat bekymmerfullt skaka på hufvudet, så att till och med Höjesterets intimaste vänner numera höras i förtroliga stunder medgifva att man gått för långt,. Det heter nu visserligen att åtskilliga af Höjesterets ledamöter (äfven bland dem, som deltagit i Riksrätten) ämna i detta draget gå af såsom pensionsmessiga,och att andra af frukten för. den utaf sista riksdagen beslutade lilla reformen, rörande skyldighet för Rätten att afgifva motiver för sina domslut (hvilka hittills, till stor beqvämlighet för vederbörande, endast affattats såsom delfiska orakelspråk), torde sjelfmant äfvenledes taga sin Matts ur skolan; men det är för sent; detta eljest onekligen ganska visa steg från en och annan Höjesterets ledamots sida skall icke längre tillfredsställa opinionen och försona de uppbragta sinnena, man fordrar en hel pånyttfödelse af landets högsta juridiska nstitution och man skall säkerligen icke hvila förrän en sådan också blifvit på ett eller anmat sätt genomförd. Hvad de så tragico-komiskt räddade exmivästrarne angår, kan man icke förtänka dem i att de gnugga händerna (Damoclessvärdet ängde dock:la.:ge nog öfver deras hufvuden!), orch det är lika så naturligt att ett visst, länge tf oro nedböjt prinsligt parti nu reser sig i vädret med en oförställd hjertans fröjd. Inom ministeren tror jag deremot icke glädjen. är alldeles odelad; någon ser måhända gerna att saken lyktade så som den gjorde, andra af ministrarne hafva dock bevarat för mycket af sitt konstitutionella sinnelag och sina liberala predispositioner, för att kunna gilla Höjesteretsledamöternas godtyckliga och dessutom i dess konseqvenser nog vådliga beteende. På en supÅ, jag tror hos prinsen af Hessen härom aftonen, hade denne ogenerade prins den iden att helt öppet fråga en af de nuvarande ministrarne hvad han tyckte om riksrättens dom. Den tillfrågade, känd för lyckliga repartier och sin förmåga att finna sig, svarade i en ton, som prinsen dock måhända icke förstod: Vi för. vår del måste. finna den makalös, ty nu är det ju Höjesteretsdom på att der alldeles icke existerar någon — ministeransvarighet.n S. B. pe TRETTON SATIR