den Ior absolut iIrikaunnande), var det icke
svårt att förutse att utgången skulle blifva
den som den blef; strängt taget, den kunde
icke blifva någon annan.
Det hörer också till historien och bör som
ett karakteristiskt drag icke förbigås, att Hö-
jesteretsledamöterna i den afgörande sessionen
ganska riktigt medförde domen på fickan,
förut afattad, korrigerad och renskrifven. Man
hade ansett sig i detta afseende icke behöfva
sauvera formen, utan så gerna kunna hafva
allting kort och klart för att spara tiden. Ni
känner detta aktstycke, dessa så kallade
motiver, hvilka i sjelfva verket äro
ett uppenbart gäckeri med allt hvad
rätt, att icke säga sundt förnuft heter;
det berättas att en af de åtta landsthingsle-
damöterna, nästan rörd öfver detta elände,
varit i sista timman ett ögonblick färdig att
erbjuda Höjesteretsfraktionen sitt biträde till
att åtminstone få domen omredigerad i en li-
tet resonablare form, men han afstod derifrän
på föreställning af en hans kollega, hvilken
med rätta fann aktstycket vara i sin genre
något för accompli, att ej ett jota deri borde
förändras. De åtta landsthingsmännen drogo
sig då tillbaka i ett annat rum, medan de
åtta andra lade sina visa hufvuden tillsam-
mans, för att i sittande rätt, högtidligen an-
taga och såsom utslag sanktionera — hvad
som dem emellan privatim var öfverenskom-
met och satt på papperet långt förut. Hygglig
. rättskipning!
Den, som nu — antagom detta fall —
icke det ringaste känner till de inre för-
håltandena i hela denna sak eller de sär-
skilta personligheterna inom den extraordi-
nära rätt, hvarom här är fråga, skulle visser-
ligen kunna säga: Herr Brocks utförliga och
med massor af dokumenter utstyrda aktion i
all ära, men jag gör icke anspråk på att i
alla dess detaljer hafva, approfonderat den;
hvarje sak har föröfrigt två sidor, med allt
det sken af grundlighet och till och med på-
taglighet, man tillerkänner åklagarens utveck-
ling af målet, kan det ju dock hända, detär
en möjlighet, att han blott förer oss bakom
ljuset; Höjesterets medlemmar rå ju, som lan-
dets högsta juridiska embetsmän, dock till sy-
vende og sist vara de, som bäst må kunna
afgöra huru härmed rätteligen hä nger sam-
man; dessa herrar hafva icke funnit tillräck-
ligt bevis emot de anklagade, de hafva till
och med, trots allt, icke funnitens en skugga
af brottslighet, der aktor yrkat ansvar. som
för högförräderi; de måste dock, som sagdt
är, anses ha reda härpå, de måsta väl h.2 en
afgörande auktoritet i dylika ting, de om nå-
gon; ergo — proceduren å sido, och stor s ak
dermed, Höjesteret har dömt, vare detta no 2
sagdt, och hvad den har dömt, det är rätt,
det måste vara rätt.
Sålunda resonnerar kanske också en och annan.
och de bonne foi; jag talar här icke om ff
den egentliga erke-reaktionens. cliquer; hvil-
ken naturligtvis, ehuru väl näppeligen de bonne
foi, finner utslaget fullkomligt i sin ordning.
Men det är härvid att märka, att de åtta
Höjesterets-delegerades auktoritet — betydligt
krymper tillsammans redan vid den allraförsta
sammanställning med de andra åtta män.
vilka här utgjorde venstra sidan; man bör
ihågko Mma att det här var en politisk affärl.
det gällde, och att redan derför politiska per-l,
soner voro i denna sak bättre på sin plats,
än uteslutande juristiska eller kanske rättare ad-
vokatoriskt skoldresserade veteraner, och i det-
ta afseende behötver endast nämnas, att mede.n
den höjesteretliga fraktionen här icke räknade
ett enda framstående politiskt namn, suto dock
bland de åtta landsthingsledamöterna en Clausen,
Lehmann, Bruun, J: E. Larsen samt Wessely,
en man alltid på sin plats der det gäller siff-:
ror och finanser. Men äfven förutsatt att
den juridiska auktoriteten här borde hafva
sig en sådan företrädesrätt tillerkänd, som
med. skäl torde kunna bestridas, hur utfaller
jemförelsen ? Af de åtta landsthingsledamö-
terna äro redan nämda fem; och bland
dessa äro de trenne jurister, nemligen amt
man Lehmann, konferensrådet Bruun (sjelt
till och med Höjesteretsassessor !),; Konferensra
det Larsen, professor i lagfarenheten och der
juridiska fakultetens pelare vid Kjöbenhbavns
universitet; återstå trenne andra, och dessa
befinnas vara — ännu en amtman, Unsgaard.
en af Kjöbenhavns rådmän, Driefer, samt en
öfverrättsassessor, Flensborg. Det skulle allt-
så tyckas, som vore här, hvad landsthings-
medlemmarne angår, äfven anspråket på ett
öfvervägande juridiskt element fullkomligt
uppfyldt. Nå motsidans åtta medlemmar I
Det är visserligen sannt att dessa äro jurister
allesammans, men hvilka jurister! För det
första — derom är väl döck icke mer än en
mening — ingen enda, som pg en
Larsen eller Bruun, dernäst alla tillhörande er
föråldrad skola, hvilken med få undantag
öfverlefvat sig sjelf, några numera endast
skuggan af en viss för detta relativ duglig-
het, andra notoriska medelmåttor, hvilka al-
drig haft annat än förhållandena eller slum-
pen att tacka för sin plats i landets högsta
domarekrets. Ty det är dock dessa åtta her-
rar, konferensråderna Kofoed, Nielsen, RBothe,
Rotiböll, Zassen, kammarherrarne Bretton Oc:
J. Kofoed samt etatsråd Thomsen, det är
dessa åtta berrar, antiqverade representanter
för ett traditionelt system, inför hvilket hela
det nya konstitutionella Danmark är en för-
argelse och galenskap; det är de, hvilkas vo-
tum afgjort riksrättssaken till fördel för nå-
gra absolutistiska experimentörer, emot lika
många andra domare, som i snart sagdt allt
äro överlägsna, emot Danmarks rikes grundlags
klara och oförtydbara ord, emot hela den all-
männa meningen, tillägges: mot allt sundt
förnuft! i
ZDen lilla parallel jag här uppdragit mel-
lan de båda sidorna inom Riksrätten är så-
dan att den erbjuder sig sjelf, och af den bjerta
natur, att den måste falla i ögonen på något
hvar. Också, då jag ofvanför yttrat, att må-
hända en och annan tagit rättensutslag för
Ad andact Hill fölid af gammal naiv tro på