den Ior absolut iIrikaunnande), var det icke svårt att förutse att utgången skulle blifva den som den blef; strängt taget, den kunde icke blifva någon annan. Det hörer också till historien och bör som ett karakteristiskt drag icke förbigås, att Höjesteretsledamöterna i den afgörande sessionen ganska riktigt medförde domen på fickan, förut afattad, korrigerad och renskrifven. Man hade ansett sig i detta afseende icke behöfva sauvera formen, utan så gerna kunna hafva allting kort och klart för att spara tiden. Ni känner detta aktstycke, dessa så kallade motiver, hvilka i sjelfva verket äro ett uppenbart gäckeri med allt hvad rätt, att icke säga sundt förnuft heter; det berättas att en af de åtta landsthingsledamöterna, nästan rörd öfver detta elände, varit i sista timman ett ögonblick färdig att erbjuda Höjesteretsfraktionen sitt biträde till att åtminstone få domen omredigerad i en litet resonablare form, men han afstod derifrän på föreställning af en hans kollega, hvilken med rätta fann aktstycket vara i sin genre något för accompli, att ej ett jota deri borde förändras. De åtta landsthingsmännen drogo sig då tillbaka i ett annat rum, medan de åtta andra lade sina visa hufvuden tillsammans, för att i sittande rätt, högtidligen antaga och såsom utslag sanktionera — hvad som dem emellan privatim var öfverenskommet och satt på papperet långt förut. Hygglig . rättskipning! Den, som nu — antagom detta fall — icke det ringaste känner till de inre förhåltandena i hela denna sak eller de särskilta personligheterna inom den extraordinära rätt, hvarom här är fråga, skulle visserligen kunna säga: Herr Brocks utförliga och med massor af dokumenter utstyrda aktion i all ära, men jag gör icke anspråk på att i alla dess detaljer hafva, approfonderat den; hvarje sak har föröfrigt två sidor, med allt det sken af grundlighet och till och med påtaglighet, man tillerkänner åklagarens utveckling af målet, kan det ju dock hända, detär en möjlighet, att han blott förer oss bakom ljuset; Höjesterets medlemmar rå ju, som landets högsta juridiska embetsmän, dock till syvende og sist vara de, som bäst må kunna afgöra huru härmed rätteligen hä nger samman; dessa herrar hafva icke funnit tillräckligt bevis emot de anklagade, de hafva till och med, trots allt, icke funnitens en skugga af brottslighet, der aktor yrkat ansvar. som för högförräderi; de måste dock, som sagdt är, anses ha reda härpå, de måsta väl h.2 en afgörande auktoritet i dylika ting, de om någon; ergo — proceduren å sido, och stor s ak dermed, Höjesteret har dömt, vare detta no 2 sagdt, och hvad den har dömt, det är rätt, det måste vara rätt. Sålunda resonnerar kanske också en och annan. och de bonne foi; jag talar här icke om ff den egentliga erke-reaktionens. cliquer; hvilken naturligtvis, ehuru väl näppeligen de bonne foi, finner utslaget fullkomligt i sin ordning. Men det är härvid att märka, att de åtta Höjesterets-delegerades auktoritet — betydligt krymper tillsammans redan vid den allraförsta sammanställning med de andra åtta män. vilka här utgjorde venstra sidan; man bör ihågko Mma att det här var en politisk affärl. det gällde, och att redan derför politiska per-l, soner voro i denna sak bättre på sin plats, än uteslutande juristiska eller kanske rättare advokatoriskt skoldresserade veteraner, och i detta afseende behötver endast nämnas, att mede.n den höjesteretliga fraktionen här icke räknade ett enda framstående politiskt namn, suto dock bland de åtta landsthingsledamöterna en Clausen, Lehmann, Bruun, J: E. Larsen samt Wessely, en man alltid på sin plats der det gäller siff-: ror och finanser. Men äfven förutsatt att den juridiska auktoriteten här borde hafva sig en sådan företrädesrätt tillerkänd, som med. skäl torde kunna bestridas, hur utfaller jemförelsen ? Af de åtta landsthingsledamöterna äro redan nämda fem; och bland dessa äro de trenne jurister, nemligen amt man Lehmann, konferensrådet Bruun (sjelt till och med Höjesteretsassessor !),; Konferensra det Larsen, professor i lagfarenheten och der juridiska fakultetens pelare vid Kjöbenhbavns universitet; återstå trenne andra, och dessa befinnas vara — ännu en amtman, Unsgaard. en af Kjöbenhavns rådmän, Driefer, samt en öfverrättsassessor, Flensborg. Det skulle alltså tyckas, som vore här, hvad landsthingsmedlemmarne angår, äfven anspråket på ett öfvervägande juridiskt element fullkomligt uppfyldt. Nå motsidans åtta medlemmar I Det är visserligen sannt att dessa äro jurister allesammans, men hvilka jurister! För det första — derom är väl döck icke mer än en mening — ingen enda, som pg en Larsen eller Bruun, dernäst alla tillhörande er föråldrad skola, hvilken med få undantag öfverlefvat sig sjelf, några numera endast skuggan af en viss för detta relativ duglighet, andra notoriska medelmåttor, hvilka aldrig haft annat än förhållandena eller slumpen att tacka för sin plats i landets högsta domarekrets. Ty det är dock dessa åtta herrar, konferensråderna Kofoed, Nielsen, RBothe, Rotiböll, Zassen, kammarherrarne Bretton Oc: J. Kofoed samt etatsråd Thomsen, det är dessa åtta berrar, antiqverade representanter för ett traditionelt system, inför hvilket hela det nya konstitutionella Danmark är en förargelse och galenskap; det är de, hvilkas votum afgjort riksrättssaken till fördel för några absolutistiska experimentörer, emot lika många andra domare, som i snart sagdt allt äro överlägsna, emot Danmarks rikes grundlags klara och oförtydbara ord, emot hela den allmänna meningen, tillägges: mot allt sundt förnuft! i ZDen lilla parallel jag här uppdragit mellan de båda sidorna inom Riksrätten är sådan att den erbjuder sig sjelf, och af den bjerta natur, att den måste falla i ögonen på något hvar. Också, då jag ofvanför yttrat, att måhända en och annan tagit rättensutslag för Ad andact Hill fölid af gammal naiv tro på