som rättvisan skipas i kung Henriks läger! . ..
Lefve varenhvilan och hugenottens ord !
Herre! ropade Rosny, ni missbrukar era
rättigheter. Jag ser hvem jag har framför
mig... en af konungens tjenare skulle icke
hysa denna bitterhet och blodtörst... Ni är
någon ligist, någon anhängare af spaniorer-
na...
Och om så vore, sade la Ramåe, borde ju
denna omständighet endast förskaffa mig dub-
belt beskydd; ty för åtta dagar sedan kunde
edra fiender med vapen i hand ha försvarat
sin ära, då de i dag bindas af ett gifvet ord
och en helig underskrift.,
Ni har rätt och ni skall blifva beskyddad.
Ni sade nyss att ni kunde känna igen de
brottslige; se der alla de unga gardisterna; gör
er rond!... försök.
Detta besvär borde ha besparats mig, kno-
tade den vansinnige la Ramåe ; män af ära
gifva sig sjelfva tillkänna.
Det vore alltför obilligt begärdt, inföll
Rosny, ty om ni känner vapenhvilotrakta-
tens paragrafer och vet det straff som står på
en förbrytelse af detta slag, bör det icke för-
våna er om tystnaden binder deras tungor,
hvilkas samveten tala.
Jag känner straffet! utropade la Ramåe,
poch jag fordrar dess noggranna utförande.!
Känn först säkert igen de brottslige.
Det skall snart vara gjordt.
La Ramåe uttalade dessa ord med så myc-
ken säkerhet, och en så vild glädje upplyste
för några ögonblick hans bleka ansigte, att
de förskräckta ynglingarne, liksom brända af
hans vilda blickar, tyst uppställde sig i rad;
den hämndgirige ligisten gick med långsamma
steg framför linien och mönstrade den upp-
märksamt.
Rosny, upprörd af tusen olika tankar, stred
emellan sin rättmätiga stolthet och vördna-
den för disciplinen, hvars förnämste vidmakt-
nållare han alltid varit.
Han stödde sig förtroligt emot kaptenen,
vars vrede stigit till fullkomligt raseri, och
sade sakta: