som rättvisan skipas i kung Henriks läger! . .. Lefve varenhvilan och hugenottens ord ! Herre! ropade Rosny, ni missbrukar era rättigheter. Jag ser hvem jag har framför mig... en af konungens tjenare skulle icke hysa denna bitterhet och blodtörst... Ni är någon ligist, någon anhängare af spaniorerna... Och om så vore, sade la Ramåe, borde ju denna omständighet endast förskaffa mig dubbelt beskydd; ty för åtta dagar sedan kunde edra fiender med vapen i hand ha försvarat sin ära, då de i dag bindas af ett gifvet ord och en helig underskrift., Ni har rätt och ni skall blifva beskyddad. Ni sade nyss att ni kunde känna igen de brottslige; se der alla de unga gardisterna; gör er rond!... försök. Detta besvär borde ha besparats mig, knotade den vansinnige la Ramåe ; män af ära gifva sig sjelfva tillkänna. Det vore alltför obilligt begärdt, inföll Rosny, ty om ni känner vapenhvilotraktatens paragrafer och vet det straff som står på en förbrytelse af detta slag, bör det icke förvåna er om tystnaden binder deras tungor, hvilkas samveten tala. Jag känner straffet! utropade la Ramåe, poch jag fordrar dess noggranna utförande.! Känn först säkert igen de brottslige. Det skall snart vara gjordt. La Ramåe uttalade dessa ord med så mycken säkerhet, och en så vild glädje upplyste för några ögonblick hans bleka ansigte, att de förskräckta ynglingarne, liksom brända af hans vilda blickar, tyst uppställde sig i rad; den hämndgirige ligisten gick med långsamma steg framför linien och mönstrade den uppmärksamt. Rosny, upprörd af tusen olika tankar, stred emellan sin rättmätiga stolthet och vördnaden för disciplinen, hvars förnämste vidmaktnållare han alltid varit. Han stödde sig förtroligt emot kaptenen, vars vrede stigit till fullkomligt raseri, och sade sakta: