— Om jag icke bedrager mig alltför myc ket — fortfor han — så åters r jag här mi Sebastian Borgholm ?, — Alldeles riktigt; men... Men mr Borgholm känner icke mer igen mig? Nå väl, som grodorna och krokodilerna här äro våra enda gemensamma bekanta på stället, så finnes ingen annan som kan presentera mig än jag sjelf. Erinrar ni er kanske den unge engelsmannen, som för sex år sedan ströfvade omkring i bergen vid Högfors, då ni ledde uppförandet der af en ny hytta med tillbehör? Vi voro ofta tillsammans på den tiden. — Åh! Mr Stanley? — Ursäkta att jag icke kunde tro en så lång och mörklagd man vara densamme som en halfvuxen och ljuslett sjuttonåring! — Ganska ursäktligt. Presentationen är emedlertid nu gjord, och jag får på nytt det nöjet att tala litet svenska ibland, Tegners och Walins och Bellmans språk, som jag aldrig kommer att glömma. Det poetiska elementet måste för öfrigt vara bra allmänt i Sverge, då en civilingeniör kan i sin enslighet låta fantasien hänföra sig till samspråk med mr Owens gigantiska stengrodor och stenkrokodiler! — Medgif likväl att det har fordrats ännu nera fanta i, för att låta mura upp dessa koosser så lefvande, omkring några skelettskuggor, sem konstruerats med ledning blott f en och annan förstenad knots eller tand! Den fordna bekantskapen var äterförnyad, och mr Stanley och jag träffades sedan hvar lag, men alltid efter engelsk sed på förut estämda timmar, så att ingen störde den anIre i sina särskilda forskningar. Ett sådant nöte var det nyss omnämnda i hans våning vå Westow Hill, och ett dylikt det till fölande dagen utsatta i Alhambra. Den dagen var en lördag, den s. k. 5-shilingsdagen eller aristokratiens dag. För de friga dagarne kan man i jernbansgården vid London Bridge, Nine Elms o. s. v. köpa biljett ör halfannan shilling, och med den har man cke blott fri resa fram och tillbaka, med vilket af de hvar femte minut hela dagen fgående jernbanstågen man behagar, utan fven fritt tillträde till palatset och dess omåden, der man kan vistag huru länge man ill de fem första veckodagarne, mellan kl. f. m., då palatsets portar öp; nas, och en mma före solnedgången, då de stängas. De vå sista veckodagarne öppnas det väl först J. 12; men bor man i något af hotellerna å stället och har abonnementsbiljett, så kan van äfven dessa dagar få tillträde kl. 9. Jag egagnade mig häraf och var derigenom i lfälle att ostörd af de fem till åtta tusen ndra nyfikna, som annars dagligen svärma mkring i palatset och dess parken få öfverita mig ät granskningen af hvad jag önskade ärmare undersöka.