De äro båda uppförda bland Svarta hafvets ham-
nar, likasom Rochefort oeh Lorient, ehuru: belägna i
det inre af landet, äro upptagna bland Frankrikes
krigshamnar på samnha linie: med Toulon, Brest och
Cherbourg, då man ej tager i betraktande: deras
rang, Hvilken beror på deras individuena vigt.
För öfrigt säger det officiella namn, som den kej-
serliga styrelsen gifvit Nikolajew, mer än allt annat.
Nikolajew utgör, enligt detta namns bokstafliga öf-
versättning, hufvudplatsen för den ryska marinen i
Svarta hafvet. Sebastopol var den ryska flottans i
Svarta hafvet förnämsta station. Det var i dess
hamn och under skydd af dess försvarsverk som de
ryska eskadrarne, bygda och utrustade i Nikolajew,
halle sin station och samlades för att utgå på en
expedition eller till strids. Dessa två hamnar äro
oskiljaktigt förbundna med hvarandra, och då Seba-
stopol ej mer är till, så finnes icke mer tillräcklig
grund för Nikolajews tillvaro.
— Det sorgligt ryktbara Sadleirska målet
har Times gjort till ämne för, en ledande ar-
tikel af följande innehåll:
Döden är den sista bestraffning som mensk-
lig rättvisa kan gifva äfven den störste brotts-
ling. Så snart den tvungna dödskampens mi-
out är förbi, är det ock slut med all hämnd-
känsla, hvarje bitterhet. - Intet -förvirradt be-
grepp får dock ega rum om den eviga skil-
naden ,emellan . rätt. och -orätt — icke något
förskönande öfverskylande: af grofva brott,
derföre att de bästa bland oss stapplat och
understundom syndat. Låtom oss Ulnstone
afsky lasten, om vi ej alltid undvika den-
samma. Låtom oss väl vara strängare bedö-
mare af. oss sjelfva än af våra medmenniskor,
men må ej något falskt medlidande eller öf-
verseende binda oss till tystnad, då ett helt
land uppskakas af ryktet om ett stort brott,
derföre att brottslingen försonat sitt brott med
en våldsam död. Våra läsare lära redan hafva
insett, att vi tala om sjelfmördaren John Sad-
leir.. Det är ej. i ändamål att angifva indivi-
der eller att gifva en större offentlighet åt
hans olycka, som vi anställa dessa betraktel-
ser. Hans våldsamma, förfärliga död och hi-
storien om hang brott. äro redan så allmiint
bekanta, att ingenting, som vi skulle kunna
säga, förmår öka hans vanära. Om vi fästa
oss vid hans banas tragiska slut, så sker det
för att göra en protest emot denna förfärliga
spekulationsanda, som är vår tids lyte, samt
på det andra må i hans öde se någonting lik-
artadt med hvad som väntar dem sjelfva, då
de blifvit drifna till målet för sina knep och
anslag — då de ha uttömt illslughetens in-
gifvelser :och brottets utvägar. Bankruttörens
förtviflan, brottslingens cell, sjelfmördarens
kalla bädd på den fuktiga heden måste slut-
ligen vinnas, såsom den passande slutpunkten
i ett lif, endast uppehållet genom andrasplun-
drande och elände. Jobn- Sadleir står inga-
lunda ensam i sitt brott och i sin skam. Det
förflutna årets kriminalbäfder kunna uppvisa
namnen på män, som stodo lika högt eller
Högre i verldens ögon, men om hvilka vi nu
undvika att tala, just af medömkan för deras
fallna ställning. Vi befara, att hundradetals
personer i, denna hutvudstad och i rikets större
handelsstäder nu äro invecklade isamma far-
liga rörelse. Det behöfs ej mer än ett om-
skifte, ett tillfälle, och hvarföre skulle de
tveka att följa i fotspåren af dena skarpsinni-
gaste och samvetslösaste bland deras föregån-
gare?
Den sednaste ransakningen kastar ej mycket
ökadt ljus öfver naturen af de förlägenheter,
som drefvo Sadleir till förtviflan. Bref, skrifna
af honom några timmar innan han begaf sig
af på sin olyckliga färd, ha blifvit framlagda;
men de gifva föga upplysning utöfver hvad
som redan var kändt. De ha i allmänhet föl-
jande innehåll: — Jag:ken ej lefva. Jag har
ruinerat för många. Jag kunde ej lefva och!
se deras qval,. Jag har begått djefvulska brott,
okända för hvarje mensklig varelse. De skola
nu träda fram1 dagen och bringa öfver min
familj: och andra olycka, blygsel. och sorg öf-
ver att de någonsin varit bekanta med mig.
Jag klandrar ingen, utan tillskrifver alltsam-
mans min egen infama nedrighet. Vi til-
lägga följande ur hans bref till sin vän hr
Morris: Återgif min broder sina bref till
mig jemte alla de öfriga papperen. En sådan
uslings böner kunna ingenting förmå, annars
skulle jag försöka bedja för dem som jag
lemnar efter mig, och hvilka komma attlida
så mycket, allt för mina brottsliga handlingar.
Ack att jag aldrig lemnat Irland! — Om jag
haft mindre talanger af ett onyttigt slag; men
deremot mera karaktersfasthet, kunde jag ba
förblifvit hvad jag en gång var, hederlig och
sanningsälskande — jag skulle ha lefvat
att se min dyre fader och moder i deras ål-
derdom. Nu gråter jag bittert, men hvad kan
väl det hjelpa. Uppläsandet af detta bref
väckte stör rörelse i domsalen! Då vittnet
(hr Morris) kom till det ställe der den aflidne
talar om sina föräldrat, blef dess sinnesrörelse
så stark, att läsningen måste afbrytag. Så-T
dant är hufvudsakliga innehållet af dessa bref,
som äro skrifna i en andä, gränsande till sin-
nesförvirring. Det är emellertid sorgligt att
erfara, det sjelfanklagelserha icke äro blotta
foster af en förvirrad hjerna. Det är verkli-
gen sannt, att brefskrifvaren vär skyldig till
djefvulska brott; det är sannt, att hän bedra-
pit och förfalskat i en fruktansvärd skala;
det ä: att befara, det han — som han sjelf
säger — varit orsaken till tusendes ohjelpliga
elände, personers, som aldrig gjort honom
det ringaste förnär:
Låtom oss ej bedraga oss sjelfva, eller af falskt
medlidande för den eländige upphofsmannen
till all denna sorg söka öfverskyla det skänd-
liga i hans handlingar. Om brotts förhat-
lighet får mätas: efter deras följder, så-är väl
den som bringar olycka om ej fullkomlig
ruin öfver hundratals familjer brottsligare än
röfvaren, som blott angriper lif. Det säges,
att då fulla; omfånget at hans bedrägerier
blir kändt, skall han finnas hafva under en
eller annan form. besvikit folk till ett belopp
föga mindre än en half million . Det
kunde synas otroligt för dem, som ej befun-
nit sig i den olyckliga nödvändigheten att