De äro båda uppförda bland Svarta hafvets hamnar, likasom Rochefort oeh Lorient, ehuru: belägna i det inre af landet, äro upptagna bland Frankrikes krigshamnar på samnha linie: med Toulon, Brest och Cherbourg, då man ej tager i betraktande: deras rang, Hvilken beror på deras individuena vigt. För öfrigt säger det officiella namn, som den kejserliga styrelsen gifvit Nikolajew, mer än allt annat. Nikolajew utgör, enligt detta namns bokstafliga öfversättning, hufvudplatsen för den ryska marinen i Svarta hafvet. Sebastopol var den ryska flottans i Svarta hafvet förnämsta station. Det var i dess hamn och under skydd af dess försvarsverk som de ryska eskadrarne, bygda och utrustade i Nikolajew, halle sin station och samlades för att utgå på en expedition eller till strids. Dessa två hamnar äro oskiljaktigt förbundna med hvarandra, och då Sebastopol ej mer är till, så finnes icke mer tillräcklig grund för Nikolajews tillvaro. — Det sorgligt ryktbara Sadleirska målet har Times gjort till ämne för, en ledande artikel af följande innehåll: Döden är den sista bestraffning som mensklig rättvisa kan gifva äfven den störste brottsling. Så snart den tvungna dödskampens miout är förbi, är det ock slut med all hämndkänsla, hvarje bitterhet. Intet -förvirradt begrepp får dock ega rum om den eviga skilnaden ,emellan . rätt. och -orätt — icke något förskönande öfverskylande: af grofva brott, derföre att de bästa bland oss stapplat och understundom syndat. Låtom oss Ulnstone afsky lasten, om vi ej alltid undvika densamma. Låtom oss väl vara strängare bedömare af. oss sjelfva än af våra medmenniskor, men må ej något falskt medlidande eller öfverseende binda oss till tystnad, då ett helt land uppskakas af ryktet om ett stort brott, derföre att brottslingen försonat sitt brott med en våldsam död. Våra läsare lära redan hafva insett, att vi tala om sjelfmördaren John Sadleir.. Det är ej. i ändamål att angifva individer eller att gifva en större offentlighet åt hans olycka, som vi anställa dessa betraktelser. Hans våldsamma, förfärliga död och historien om hang brott. äro redan så allmiint bekanta, att ingenting, som vi skulle kunna säga, förmår öka hans vanära. Om vi fästa oss vid hans banas tragiska slut, så sker det för att göra en protest emot denna förfärliga spekulationsanda, som är vår tids lyte, samt på det andra må i hans öde se någonting likartadt med hvad som väntar dem sjelfva, då de blifvit drifna till målet för sina knep och anslag — då de ha uttömt illslughetens ingifvelser :och brottets utvägar. Bankruttörens förtviflan, brottslingens cell, sjelfmördarens kalla bädd på den fuktiga heden måste slutligen vinnas, såsom den passande slutpunkten i ett lif, endast uppehållet genom andrasplundrande och elände. JobnSadleir står ingalunda ensam i sitt brott och i sin skam. Det förflutna årets kriminalbäfder kunna uppvisa namnen på män, som stodo lika högt eller Högre i verldens ögon, men om hvilka vi nu undvika att tala, just af medömkan för deras fallna ställning. Vi befara, att hundradetals personer i, denna hutvudstad och i rikets större handelsstäder nu äro invecklade isamma farliga rörelse. Det behöfs ej mer än ett omskifte, ett tillfälle, och hvarföre skulle de tveka att följa i fotspåren af dena skarpsinnigaste och samvetslösaste bland deras föregångare? Den sednaste ransakningen kastar ej mycket ökadt ljus öfver naturen af de förlägenheter, som drefvo Sadleir till förtviflan. Bref, skrifna af honom några timmar innan han begaf sig af på sin olyckliga färd, ha blifvit framlagda; men de gifva föga upplysning utöfver hvad som redan var kändt. De ha i allmänhet följande innehåll: — Jag:ken ej lefva. Jag har ruinerat för många. Jag kunde ej lefva och! se deras qval,. Jag har begått djefvulska brott, okända för hvarje mensklig varelse. De skola nu träda fram1 dagen och bringa öfver min familj: och andra olycka, blygsel. och sorg öfver att de någonsin varit bekanta med mig. Jag klandrar ingen, utan tillskrifver alltsammans min egen infama nedrighet. Vi tillägga följande ur hans bref till sin vän hr Morris: Återgif min broder sina bref till mig jemte alla de öfriga papperen. En sådan uslings böner kunna ingenting förmå, annars skulle jag försöka bedja för dem som jag lemnar efter mig, och hvilka komma attlida så mycket, allt för mina brottsliga handlingar. Ack att jag aldrig lemnat Irland! — Om jag haft mindre talanger af ett onyttigt slag; men deremot mera karaktersfasthet, kunde jag ba förblifvit hvad jag en gång var, hederlig och sanningsälskande — jag skulle ha lefvat att se min dyre fader och moder i deras ålderdom. Nu gråter jag bittert, men hvad kan väl det hjelpa. Uppläsandet af detta bref väckte stör rörelse i domsalen! Då vittnet (hr Morris) kom till det ställe der den aflidne talar om sina föräldrat, blef dess sinnesrörelse så stark, att läsningen måste afbrytag. Så-T dant är hufvudsakliga innehållet af dessa bref, som äro skrifna i en andä, gränsande till sinnesförvirring. Det är emellertid sorgligt att erfara, det sjelfanklagelserha icke äro blotta foster af en förvirrad hjerna. Det är verkligen sannt, att brefskrifvaren vär skyldig till djefvulska brott; det är sannt, att hän bedrapit och förfalskat i en fruktansvärd skala; det ä: att befara, det han — som han sjelf säger — varit orsaken till tusendes ohjelpliga elände, personers, som aldrig gjort honom det ringaste förnär: Låtom oss ej bedraga oss sjelfva, eller af falskt medlidande för den eländige upphofsmannen till all denna sorg söka öfverskyla det skändliga i hans handlingar. Om brotts förhatlighet får mätas: efter deras följder, så-är väl den som bringar olycka om ej fullkomlig ruin öfver hundratals familjer brottsligare än röfvaren, som blott angriper lif. Det säges, att då fulla; omfånget at hans bedrägerier blir kändt, skall han finnas hafva under en eller annan form. besvikit folk till ett belopp föga mindre än en half million . Det kunde synas otroligt för dem, som ej befunnit sig i den olyckliga nödvändigheten att