AVN SVA NR IBM SUN ME UME SAVING IAVÄIDINVUIAR OMM gäran om utbekommandet af ,bestyrkt afskrift af katolska församlingens dopbok jemte inflyttningslängder på de sistl. 10 åren, jemte det svar, som jag den 17 Mars år 1852 inför kongl. hofrätten afgifvit och domstolen gillat, då nemligen salig Baijur ånyo framfört -.konsistorii ofvannämnde begäran. Jag blott tillägger att, i fall några äldre personer verkligen såsom konsistorium utan grund förmodar, skulle ha anförtrott mig hvad konsistorium anser för ett brott, som enligt dess begrepp, blott kan försonas med-sköfling och landförvisning, och jag skulle; :i detta -hänseende, glömma mig ända derhän, att -lemna de; genom öfverståthållareembetet, på -konsistorii begäran af mig äskade meddelanden, så skulle jag, genom dylika meddelanden göra mig förfallen, enligt 2 4 7 kåp. kyrkolagen, till lifvets förlust ! och sjelfva konsistorii ledamöter skulle tilläfventyrs, såsom de der stå på lwur, med sitt eget hufvud få gälda den dyrköpta glädjen, att genom dylika medel få medverka till svenska medborgares landsförvisning; sför? dessreligiösa öfvertygelse; — enär den ifrågavarande uttryckligen säger: en sådan Lurant skall räfveåsom presten straffas till lifveto. Stockholm den 29 Jan. 1856. A. Bernhard. Pastor vid katolska församlingen. Anhålles jemväl vördsammeligen, att medföljande, den -H2 sistl: Oktober till öfverståthållareembetet aflåtne, men: af detsamma utan afseende lemnade vördsama anhållan måtte tillika till Stockholms stads konsistorium öfverlemnas, helst öfverståthållareembetet, — hvilket är tillsatt till lagens upprätthållande och -vård samt -hvad. katolska församlingen -härstädes särskildt angår, såsom medlare emellan församlingens -Presterskap och konsistorium, vid inträffande kollisioner, — icke kan gilla. Stockholm: stads konsistorii förfarande, att på eget bevåg stifta lagar eller att såsom bindande lag vilja påbörda katolska församlingen t. ex. den motion, som konsistorium vid 1844 års riksdag, genom komminister Janzon låtit väcka, utan att kunna få lagstiftande maktens sanktion. Denna anhållan lyder: Till -kongl. öfverståthållareembetet. Vördsam anhållan. Som vid utfärdandet af äktenskapslysningar, samt äfven brudvigsel vid så kallade blandade äktenskap undertecknad oftast kommer i kollision med vissa af Lutherska presterskapet härstädes sjelftagna beslut, i det jag än tvingas att utfärda lysning, såsom bilagde — bilagorna hafva blifvit inlemnade till öfverståthållareembetet — efter flera skriftvexlingar i ämnet med kyrkoherden Ekdahl uppkomna dokument utvisar; än förnekas mig rättighet att dylikt utfärda, shvilket bevisar medföljande till pastorsembetet i Clara i dag aflemnade lysningsduplett, som af d:r Wallin utan afseende återlemnades med tillsägelse åt brudgummen, att lysningen finåste utfärdas af doktorn sjelf; samt enahanda förhållande inträffar med vigseln, i afseende hvarpå det lutherska presterskapet en viss tid bortåt påstod, att densamma i första rummet borde ske enligt lutherska och blott sedermera finge ega rum enligt katolska ritualen; men åter har, sedan någon tid tillbaka ett motsatt handlingssätt från deras sida inträffat, så att för några månader tillbaka, en lördagsmiddag, i samma ögonblick då jag skulle förrätta aftongudstjensten, hvarvid iföljd deraf predikan måste uteblifva, jag hufvudstupa blef tillkallad, emedan komminister Beckman, som på denna tid varit beställd och tillkommen tillika med brudfolket, nekade att förrätta vigseln, innan den blifvit fullbordad, enligt katolska ritus; och på denna tillfråga om orsaken till ett dylikt förfarande, lemnade han, komministern, det helt naiva svaret: att Lutherska presterskapet måste öfvervaka det katolska på det icke detta sednare måtte försumma sina ålig.ganden; men då dels ingen lag påbjuder ett dylikt .öfverinseende från komministrarnes sida öfver katolska pastörsembetet, dels ingen lag förbjuder katolska pastorsembetet att utfärda lysning, helst när bruden tillhör katolska församlingen, ej heller något lagbud stadgar att vid blandade äktenskap vigseln måste ske i första rummet i den ena eller andra församlingen, men dylikt förfarande från det lutherska presterskapets sida oftast åstadkommer för brudfolket mångahanda obehag och besvär, så anhålles vördsamligen, att -vederbörande måtte förmå det lutherska presterskapet härstädes att i allmänhet vid blandade äktenskapslysningar och vigsel, uteslutande hålla sig till författningarne, samt pastorsembetet i Clara, hvad förevarande fall särskildt angår, att, enligt medföljande lysningsduplett, låta afkunna ifrågavarande lysning på de uti attesten utsatte söndagarne. Stockholm den 12 Okt. 1855. A. Bernhard. Pastor vid katolska förs: Hvad som vid betraktandet af denna fråga ur rättlig synpunkt först faller i ögonen, är -att vederbörande i stället för att på en bestämd lagöfverträdelse, för hvilken viss be-stämd person blifvit angifven, vilja tillämpa ett. gifvet lagrum, söka utforska, af hvilka en förmodad öfverträdelse blifvit begången. Ännu besynnerligare är, att den önskade upplysnin-. gen sökes icke af vittnen, utan just af den person, hvilken, i händelse affall verkligen egt rum, det svåraste ansvaret skulle drabba. Vi afse här endast den andra punkten, den nemligen om äldre personers öfvergång, t: hvad den. första punkten vidkommer, eller den om barns upptagande i katolska församJin ens skola, synes ganska mycket tvifvel nderkastadt, huruvida ett sådant upptagande kan stämplas såsom brott, enär 1781 års författning väl förbjuder främmande religionsförvandter att inrätta -publika skolhus eller undervisningsställen, men dem likväl icke betages att hos sina ordentliga lärare eller ardra enskilda personer låta undervisa sina egna bärn. Antingen är nu härvarar.de katolska församlings skola ett publikt skolhus eller är den en enskild undervisningsanstalt. I förra fallet borde den aldrig i strid med sistnämnde förordning få ha blifvit inrättad; i sednare fallet åter innehåller ofvananförda stadgan e icke något uttryckligt förbud emot att der undervisa äfver andra barn; och ett sådant stadgande hade äfven måhända varit betänkligt, då härigenom bruket af de flesta franska pensioner och guvernanter skulle på samma gång blifvit aflyst. Vi kunna emellertid ingalunda gilla det skrifsätt och den ton hr Bernhard i sin förklaring begagnat. Vi anse det äfvenledes ganska möjligt och sannolikt, att inom merberörde skola försök göras att draga barnen till katolicismen. Mcn detta oaktadt kunna vi ej annat än anse det katolska pastorsembetets förklaring i hufvudsaken tillfredsställande. Ingen bevisning har framlagts för påståendet om försöken att inom skolan görå proselyter. Det kan ej med skil fordras af en själasörjare, att han skall anifva till dryg ansvarspålöljd de personer. bvilkas själar han lyckats vinna för hvad han anser icke blott det enda rätta, utan ock det enda saliggörande. Äfven i de tvistefrågor angående vigsel och lysning, dem hr Bern hard i sin sednare skrift anfört, ha vi ej funnit någonting kunna författningsenligt läggas honom till last.