STOCKHOLM, den 4 Mars.
Det närvarande bedröfliga tillståndet i Dan-
mark synes redan alltför klart börja bekräfta
vår förutsägelse, att krisernas tid icke är
förbi för detta land och att den s. k. hel-
statsförfattningen svårligen skall kunna prak:
tiskt genomföras. Våra läsare känna redan
de förvecklingar, som uppstått i Holstein och
som synas vara på väg att föranleda en ap-
ell till Frankfurt, hvarvid det utan tvifvel
ommer att bli rätt klart, i hvilken beroende
ställning till tyska förbundsdagen Danmark
kommit genom: etablerande af helstatsprinci-
pen. Den nu valda och snart sammanträdan-
de helstatsrepresentationen, riksrådet, ger ge-
nom sin sammansättning icke anledning till
några förhoppningar om en verklig konstitu-
tionell samverkan mellan de särskilda lands-
delarne; tyskar och danskar skola der komma
att stå emot hvarandra såsom fiendtliga mak-
ter; nationalolikheten, motsatsen mellan den
danska majoriteten och den tyska minoriteten,
som eftersträfvar schleswigholsteinismen under
en eller annan form, skall der i allting söra
sig gällande och hindra utvecklingen af all
verklig parlamentarism. Denna strid skall
sysselsätta och uppslita alla de krafter som
kunde användas till fördel för staten, om alla
vore ense om dess första grundval. Snart
torde det visa sig att den enda lyckliga lös-
ning man kan erhålla för alla dessa svårig-
heter, som botat och fortfarande hota Dan-
marks existens, är en fullständig söndring
emellan det egentliga Danmarks rike och de ty-
ska förhundsländerna, så att de med hvarandra
endast äro tillsvidare förenade genom en perso-
nalunion. Flera tecken synas häntyda derpå,
att det s. k. nyholsteinska partiet, som icke
vilja veta af schleswigholsteinismen och det
evinnerliga trassel den måste framkalla, utan
önska rädda Holstein och Lauenburg åt Tysk-
land, åter börjar repa nya krafter, och detär
otvifvelaktigt att i sådant fall en samverkan
kommer att ega rum mellan detta parti och
det nationella partiet i Danmark, hvilken blir
egnad att åter bringa till heders Eiderpoliti-
ken såsom den enda verkligt utförbara och för
landet gagneliga.
En särskilt omständighet, som i dessa da-
gar inträffat, har öfver hela landet, liksom äf-
ven i Sverge väckt den. största sensation, och
är särdeles egnad att hos. hvarje dånsk patriot
framkalla de allvarligaste betraktelser öfver
beskaffenheten af de konstitutionella -garan-
tier, som danska folket för närvarande eger i
behåll, och öppna ögonen för det sätt, hvarpå
det aristokratisk-byråkratiska partiet är sin-
nadt mot det konstitutionella statsskicket. De
förra ministrarne, som voro genom de mest
otvetydiga handlingar öfverbevisade om upp-
såtliga brott mot författningen, syftande att
kringgå och undergräfva riksdagens beskatt-
ningsrätt, ha nemligen blifvit af rksrätten
frikända. Faedrelandet innehåller rörande
denna sak följande tänkvärda artikel:
Denna utgång har icke öfverraskat oss och
skall icke kunna öfverraska någon. Redan
voteringen om de af de anklagade ministrar-
nes försvarare framställda afvisningspåståen-
den, och särskildt om tillämpningen af riks-
rättslagens 81 S, hade visat att Höjesterets
medlemmar inom riksrätten voro bestämda
för att till hvad pris som helst fria de tillta-
lade, ja att de för att uppnå detta resultat
icke ens skyggade för att rösta emot lagens
tydliga och klara ord. I fall alltså Höjeste-
rets ledamöter höllo fast vid den uppgift de
förelagt sig, i fall de endast vaktade sig för
att upplåta sina öron och att låta sitt rätts-
medvetande redas och upplysas af advokaten
Brocks ypperliga, öfvertygande framställning
af saken — och derför borgade ju blindheten,
att icke säga fanatismen — så var frikännel-
sen gifven; ty efter densamma 815, som Höje-
steretsledamöterna sökte att åsidosätta genom
den förelöpande voteringen, föredrages, när
det förefinnes lika många röster för som emot,
den för de tilltalade gunstiga meningen med
hänsyn till straffansvar och förpligtelser mot
staten.
För att åstadkomma frikännelsen, behöfdes
det alltså icke en enda röst af de från lands-
thinget valda medlemmarne; Höjesterets rö-
ster voro tillräckliga. Och sålunda: har det
äfven gått till; det är icke riksrätten, utan
endast dess ena hälft som afkunnat domen;
det är Höjesteret som har friat de anklagade
ministrarne.
Denna utgång eger ganska visst sin sorg-
liga sida; den har tillintetgjort tron, på att
statens författning, Danrnarks rikes grundlag,
kan vänta beskydd af landets högsta dom-
stol; den har, så länge Höjesterets samman-
sättning förblir densamma som nu, bestyrkt
den möjlighet, som vi redan en gång nu sett
blifva verklighet, att män af absolutistiska
tänkesätt ostraffadt kunna begagna sig af mak-
ten till att kränka: grundlagen och håna folk:
representationens myndighet; den har bekräftat
en gammal, aldrig utdöd folktro här i landet, att
lagens arm är kraftlös emot de förnäma, och
endast tung för den ringare mannen. Men
utgången har också en annan sida, och den
är glädjande; den skall gifva en mäktig väc-
kelse till att grundlagens löfte om en reform.
af vårt rättsväs.nde må:blifva infriadt; den
har slutligen skingrat den falska. gloria kring
hufvudena i Höjesteret som gammal tradition
uppehållit, och som var ett hufvudhinder för
reformen; den har framställt de fasta stats-
domrarnes skröplighet och opålitlighet i ett
klart ljus, och den tid skall derföre icke vara
mycket fjerran, då folket skall kräfva och
erhålla den åt detsamma utlöfvade andelen
i rättsvården.
se . . a