BLAÅNDADY AMNEN. Galvanisk förtenning med. och utan stapel Af Roseleur och Boucher. — Förtenningsbadet sammansättes af 400 vigter vatten, 6 vigter pyrofosforradt kali och 1 vigt tennehlorur. Badet värmes 11 09 OC. och hålles mättadt medelst anoder af senn; vid dess användande begagnas följakligen stapel. Märker man att det icke vidare afsätter tenn, så tillsättes mera tenncehlorur, hvarvid väl i början en hvit fällning visar sig, men som snart åter uppöses. Ett dylikt bad kan användas omkring 14 dasar, innan något nytt pyrofosforsalt behöfver tillägsas; när detta behof röjer sig, tillsättes likväl ej mera något pyrofosforsyradt kali utan i stället pyroosforsyradt natron; hvilket dessutom kostar mindre in kalisaltet. Detta förfarande har funnits vara det onda tjenliga till skyddande af zink, som skall besagnas till sockerformar, kökskärl och äfven till cakplåtar. Till gjutjerns förtenning behöfver man icke särskild stapel, utan blott några zinkstycken, som i sjelfva badet få vidröra de deri nedsänkta jernsaserna, t. ex. kokkärl, ornamenter, m. m. Det förfennade jernet får ändå en vacker silfverglänsande yta, och kallas derföre i handeln fonte argentine. Badet till jernförtenning sammansättes af 1000 vigser destilleradt eller regnvatten, 12 vigter pyrofosorsyradt natron, 2 vigter tennsalt (sådant som vanligen fås i handeln), och 3 vigter af samma salt, förut sorkadt och smält. Badet hålles vid 70 till 0 C. irme. Sedan jernsakerne, jemte några dem vidörande zinkstycken, blifvit nedsänkta i badet, lemnas de qvar deri två till tre timmar. Samma försenningssätt, utan stapel, och samma bad nyttjas ifven för.smidt jern, stål, koppar, bly, antimon; enlast för zinks förteoning måste det förstnämnda vadet jemte stapel begagnas. Det kan nästan utan ,mbyte användas; man behöfver blott tillsätta 300 srammer pyrofosforsyradt natron och lika mycket :ennsalt hvar gång nya saker skola förtennas. Mer ån ett slags metall kan likväl ej förtennas på samma sång i samma bad. — Tämjandet af vilda hästar. Det berätsas, angående tämjandet af vilda hästar, ganska besynnerliga saker. Så brukades bland araberna, att en sådan häst insattes baklänges i spiltan och erhöll inder fyratioåtta timmars tid hvarken foder;eller vatn. Icke heller fick han lägga sig. Karlar, som aflöste hvarandra, stodo vid hästens hufvud och väckte honom, så snart han syntes vilja insomna. Efter de 18 timmarnes förlopp kunde man göra med honom hvad man ville. — Ett annat förfarande, som är vida både enklare och menskligare, brukas af amerikaaarne vid de stora prairierna. Så snart en inföding ler har fångat en vild häst, skyndar han att hålla för dess ögon med händerna och andas in i dess näsborrar. Från det ögonblicket kan han anse hästen såsom tam. Man får dock icke blåsa, utan helt sakta indas in i hästens näsborrar. Mången sålunda behandlad häst finner deruti ett sådant bebag, att han sjelf kommer och räcker fram näsborrarne.