BLAÅNDADY AMNEN.
Galvanisk förtenning med. och utan stapel
Af Roseleur och Boucher. — Förtenningsbadet sam-
mansättes af 400 vigter vatten, 6 vigter pyrofosfor-
radt kali och 1 vigt tennehlorur. Badet värmes
11 09 OC. och hålles mättadt medelst anoder af
senn; vid dess användande begagnas följakligen sta-
pel. Märker man att det icke vidare afsätter tenn,
så tillsättes mera tenncehlorur, hvarvid väl i början
en hvit fällning visar sig, men som snart åter upp-
öses. Ett dylikt bad kan användas omkring 14 da-
sar, innan något nytt pyrofosforsalt behöfver tilläg-
sas; när detta behof röjer sig, tillsättes likväl ej
mera något pyrofosforsyradt kali utan i stället pyro-
osforsyradt natron; hvilket dessutom kostar mindre
in kalisaltet. Detta förfarande har funnits vara det
onda tjenliga till skyddande af zink, som skall be-
sagnas till sockerformar, kökskärl och äfven till
cakplåtar.
Till gjutjerns förtenning behöfver man icke sär-
skild stapel, utan blott några zinkstycken, som i
sjelfva badet få vidröra de deri nedsänkta jernsa-
serna, t. ex. kokkärl, ornamenter, m. m. Det för-
fennade jernet får ändå en vacker silfverglänsande
yta, och kallas derföre i handeln fonte argentine.
Badet till jernförtenning sammansättes af 1000 vig-
ser destilleradt eller regnvatten, 12 vigter pyrofos-
orsyradt natron, 2 vigter tennsalt (sådant som van-
ligen fås i handeln), och 3 vigter af samma salt, förut
sorkadt och smält. Badet hålles vid 70 till 0 C.
irme. Sedan jernsakerne, jemte några dem vid-
örande zinkstycken, blifvit nedsänkta i badet, lem-
nas de qvar deri två till tre timmar. Samma för-
senningssätt, utan stapel, och samma bad nyttjas
ifven för.smidt jern, stål, koppar, bly, antimon; en-
last för zinks förteoning måste det förstnämnda
vadet jemte stapel begagnas. Det kan nästan utan
,mbyte användas; man behöfver blott tillsätta 300
srammer pyrofosforsyradt natron och lika mycket
:ennsalt hvar gång nya saker skola förtennas. Mer
ån ett slags metall kan likväl ej förtennas på samma
sång i samma bad.
— Tämjandet af vilda hästar. Det berät-
sas, angående tämjandet af vilda hästar, ganska be-
synnerliga saker. Så brukades bland araberna, att
en sådan häst insattes baklänges i spiltan och erhöll
inder fyratioåtta timmars tid hvarken foder;eller vat-
n. Icke heller fick han lägga sig. Karlar, som af-
löste hvarandra, stodo vid hästens hufvud och väckte
honom, så snart han syntes vilja insomna. Efter de
18 timmarnes förlopp kunde man göra med honom
hvad man ville. — Ett annat förfarande, som är vida
både enklare och menskligare, brukas af amerika-
aarne vid de stora prairierna. Så snart en inföding
ler har fångat en vild häst, skyndar han att hålla
för dess ögon med händerna och andas in i dess näs-
borrar. Från det ögonblicket kan han anse hästen
såsom tam. Man får dock icke blåsa, utan helt sakta
indas in i hästens näsborrar. Mången sålunda be-
handlad häst finner deruti ett sådant bebag, att han
sjelf kommer och räcker fram näsborrarne.