handa, och redan samma dag på e. m. erhöll Lundgren besök å polisvaktkontoret utaf en af kontorsbetjenterna, hvilken begärde att Lundgren skulle besvara de framställda frågorna. Lundgren hade dock förklarat sig icke kunna genast göra sådant, utan sednare på aftonen infunnit sig å hr Heinemanns kontor samt der afgifvit de äskade svaren. På sätt förut omnämndt är lyckades det Lundgren att, sedan hon skriftligen blifvit underrättad derom att assuransen blifvit i London beviljad, öfvertala fabrikören Hagström att utbetala första inbetalningen, mot erhållande af säkerhet uti policerna sedan desamma å honom blifvit transporterade. Lundgren hade velat lemna endast en polis å 12ö i säkerhet för de utbetalta 167 rdr bko, men derpå hade Hagström icke ingått utan fordrat och erhållit alla fyra policerna, mot muntligt träffad öfverenkommelse att till Lundgren utbetala halfva assuranssumman om mil Colln snart aflede, men mindre ju längre sådant dröjde. Någon skriftlig förbindelse hade Hagström härå ännu icke utfärdat, emedan han icke anat att redan 5 dagar efter det gjorda förskottet få af Lundgren emottaga underrättelsen om Collöns död. Emellertid hade Lundgren lofvat Wallin 300 rdr bko för hans biträde och löfte om iakttagande af tystnad. Lundgren hade, innan han vände sig till Hagström med begäran om penningeförsträckning för policernas utlösen, framställt enahanda begäran till en fabrikör Andersson, men denne hade icke kunnat förmås ingå på affären. Sedan Collen aflidit hade i huset boende fru Schulze infunnit sig hos doktor Schagerström och erhållit attest öfver dödsorsaken för att kunna få liket begrafvet. Fru S. hade icke ringaste kännedom om bedrägeriet, och derföre nödgades Lundgren begifva sig. till doktor Schagerström och begära ytterligare en attest öfver Collens död för att inlemna till assuransbolaget. Då doktor Schagerström på en sådan framställd begäran yttrat att attest redan vore erhållen, hade Lundgren föregifvit att han vore skickad från polisnfästaren och att attesten erfordrades för att få Colln begrafven på fattigmedel. Hr S. hade skrifvit en vanlig attest, men måst på Lundgrens enträgna begäran skrifva åter en ny och deri insätta edsförpligtelsen. Lundgren hade sedermera vid sitt tredje besök gjort anspelning på att en dusör skulle lemnas, om uti betyget blefve förklaradt att Collen aflidit utaf slag. På fråga af underståthållaren om äfven Hagström vid sina besök hos doktor Schagerström Jlofvat någon vedergällning för dödsattestens förändrande, svarade hr Schagerström att Hagström, som frågat om ej attesten kunde ändras i enlighet med Lundgrens uppgift för Hagström att Colln dött af slag, icke yttrat något om vedergällning, utan blott sagt att krångel skulle uppstå med assuransbolaget, ifall en attest iunehållande att lungsot vore dödsorsaken blefve till bolaget ingifven. Bedrägeriet hade upptäckts genom doktor Levertin, på så sätt, att hån efter underrättelsen om Collens död sammanträffat med doktor Schagerström och då erhållit upplysning om att aflidna Collen varit en mager och lungsigtig dvinna, som i flera år njutit läkarevård, dels af hr professor Huss och dels af hr Schagerström. Härigenom väcktes misstankar om att alltsämmans vore bedrägeri, hvarföre doktor Levertin, åtföljd af doktor Schagerström, begaf sig till Collns bostad för att besigtiga liket; men det var redan begrafvet. Då emellertid bestämda upplysningar vunnes derom, att aflidna Collen icke varit utom sin bostad inntvarande år, så anmäldes saken i poliskammaren af assuransbolagets juridiska ombud häradshöfding Göök, hvarefter poliskommissarien Jäderin beordrades att verkställa efterspaningar. Lundgren, inställd i onsdags afton till enskildt förhör, nekade först till angifvelsen, men erkände i går. Såväl Wallin som hustru Lundgren ville till en början jemnyäl neka, men då de fingo höra att Lundgren erkänt, erkände äfven de. Qvinspersonen Inga Helena Fröberg, hvilken sedan Hagström redan löst policerna blifvit för denne af Lundgren föreställd att vara Collen och i deras närvaro å policerna undertecknat tränsporten, påstår att hon icke haft kännedom om bedrägeriet, utan på Lundgrens tillsägelse svarat Hagström att hon verkligen hette mamsell Collen. Häradshöfding Göök fästade uppmärksamhet derpå, att Fröberg vore en qvinna med friskt utseende och icke såsom Lundgren uppgifvit en sjuklig qviona som icke kunde lefva länge. Äfvenledes antyddes af hr Göök, att den usla bostad, hvaruti Fröberg bodde, äfvensom hennes klädsel utvisade att hon icke kunde vara en symamsell, åt hvilken en högre militär förklarat sig beredvillig: utbetala så höga premier, hvarjemte underståthållaren tillade, att det vore anmärkningsvärdt att Hagström försträckt 167 rår bko, utan att först se om den person, å hvilken assuransen var tagen, lefde. gbrikör Hagström invände, att han visserligen anat, att alltsammans varit en spekulation af Lundgren, och att sådant ju icke är ovanligt. Lundgren hade på Hagströms yttrande: Den menniskan ser ju frisk och rask ut och kan lefva linge,, svarat: Åh nej, jag vet att hon har en inre åkomma. Hr Göök framställde vidare till Hagström den frågan, huruvida han numera ville återlemna policerna med den föreskrifna förlusten af gjord inbetalning, hvarpå denne genmälte, att det är ett bolags skyldighet att närmare höra sig före innan det beviljar assuranser, på det personer, genom att inlåta sig i transaktioner, icke måtte bli narrade. Policerna, såsom nu varande af noll och intet värde, förvaras i poliskammaren, men förbehöll sig Hagström att mot bolaget få göra de ersättningspåståenden gällande, hvartill han kan finna sig befogad. Målet remitterades till rådhusrätten. Hustru Lundgren och qvinspersonen Friberg tillätos att vistas å fri fot, emedan de bafva späda barn att vårda.