för iddns djup, så sköna och omtyckta masi-
trion, emeilan donna Anna, Donna Elvira och
Don Octavio, detonerade mll Malmström, så
att intrycket af denna intressanta numraer dick
förloradt. Hon råkade äfven på åtskilliga
ställen i arierna ur takt och ton. Man har
sagt oss, alt hon för aftonen skulle varit in-
disponerad, och detta bidrog väl dertill, att
hon denna gången långt mindre än de före-
gående kunde fylla sitt parti. Vi upprepa
änyo vär öfvertygelse, att direktionen borde
låta denna med ovanlig röst begåfv
gerska öfva sig i mindre roler, för att små-
ningom vänja henne äfven vid någon slags
dramatisk uppfattning af den karakter, som
skall framställas, innan hon genast i början
af sin nya bana belastas med ett hufvudparti
i ett af Mozarts största mästerverk.
Åtskilliga recitativer hafva ytterligare blif-
vit förbytta emot dialog, och det torde tåla
vid att ännu ett och annat af dessa så mo-
notona recitativer borttagas. I sångnumrorna
är äfven en del af gamla texten återtagen,
hvilket i vårt tycke verkligen var af behof-
vet påkalladt. Således har man nu i duon
mellan Don Juan och Zerlina ånyo fått höra
de gamla välkända verserna: Du bör ej fruk-
tan bära, äfvenså, i Don Octavios b-durs aria
har hr Strandberg återtagit de förra orden:
Då uti skötet af en vän. Enär mycket af
den gamla texten bestämdt har företräde fram-
för den nya, så torde det icke vara olämpligt,
om en skicklig litteratör utsåges, för att jem-
föra och sammanlänka de båda texterra på
det sätt, att hvad som af båda delarne är godt
bibehålles till fördel för det hela.
— Kongl. hofkapellets konsert i går afton,
till förmån för dess pensionskassa, hvar-
vid Beethovens herrliga musik till Fidelio upp-
fördes, gafs för fullsatt salong. Med stigande
intresse afhördes den storartade dramatiska
musiken, som tyvärr ej under många år på
vår scen blifvit hörd. Men i denna opera,
liksom i alla Beethovens sångkompositioner,
ligger oftast största intresset i den utommor-
dentligt sköna instrumenteringen, så att örat
ej sällan förglömmer sången eller rösten.
Detta är också anledningen hvarföre hans ly-
riska produkter i allmänhet äro så föga po-
pulära och, liksom ädelstenar i den dyrbara-
ste infattning, nära nog endast af kännare
kunna senteras. Att operan på den tiden, då
den här uppfördes ej mycket anslog, får väl
till en del tillskrifvas dels den tidens mindre
bekantskap med denne tonskalds arbeten, dels
ock 4e då exeqverande sångare och sånger-
gKor, hvilkas utbildning ej för tillfället stod
På särdeles hög ståndpunkt. Förutom mll
Viderberg d. ä. som gaf Fidelio, sjöng den
redan då deklinerande Sällström, Florestan,
hr Almlöf, en af vår dramatiska scens pryd-
nader, nödgades sjunga Pizarro o. s. v. Att
sångpartierna nu ega skickligare representanter,
derom torde väl ej något tvifvel kunna uppstå.
Icke heller betvifla vi att om operan, då framde-
les en för rolen passande Leonora kan finnas,
kommer att upptagas, den lika väl hos oss som
i Tyskland bör blifva beständig på repertoiren,
isynnerhet då vi taga i betraktande den sti-
gande smaken hos vår musikälskande publik
för den klassiskt sköna musiken. Att en så
i handlingen ingripande musik, uppförd ; å en
konsert, ej kan skänka samma intresse som
på scenen i kostymer och med dekorationer,
är ganska naturligt, likväl tro vi, att vi ej
irra oss, om vi påstå, att större delen af åhö-
rarne voro nöjda med sin afton, och äfven att
mången skulle önska ånyo återhöra denna
sublima musik.
MIll Andree hade öfvertagit Leonoras parti
och sjöng detsamma, ehuru för aftonen icke
väl disponerad, rent och dramatiskt, samt vi-
sade, vid många tillfällen, att hon förstått att
intränga i den storartade musiken. Vid det
ställe der Fidelio, betäckande Florestan med
sin kropp, utropar: Tödt erst sein Weibl är
dock mill Andrees röst ej nog genomgripande
att gifva denna, operans största dramatiska
moment, dess rätta färg. Hon applåderades myc-
ket för den sköna, musikaliskt sjungna arian med
sina ståtliga recitativer, likasom för duetten
med Florestan, som begärdes och gafs da
capo. Äfven mll Malmström som Marcel-
lina tillvann sig bifall, och hennes vackra
röst tog sig vida bättre ut i detta, i drama-
tiskt hänseende, mindre maktpåliggande par-
ti, än förut i Elviras. Hr Dahlgren, (Flore-
stan), sjöng vackert sina recitativer och sin
fängelsearia, hvilken kan anses som ett mä-
stervärk bland dramatiska tonmålningar. Äf-
ven i ensemble-numrorne gjorde hr D:s röst
sig gällande. Hr Walin, (Rocco), sjöng så-
som vanligt sitt parti rent och musikaliskt.
Hr Haglund, (Pizarro), uttalade texten nog
otydligt, men förtjenar föröfrigt likasom hrr
Sandström, (Lacquino) och Willman, (Don Fer-
nando), loford för sina bemödanden. Den öfver
all beskrifning sköna sångarnes kör gick med
god ensemble, ehuru den togs för långsamt.
Tempot är: Allegro con moto. Melodra-
merna voro uteslutna.
Orkestern, eller rättare konsertgifvarne,
jorde sitt bästa oeh lyckades att på ett vär-
gt sätt återgifva den store tonskaldens snill-
rika arbete. De hade äfven haft den artig-
heten, att med hvarje biljett låta medfölja en
öfversigt af pjesens innehåll. Den förbundne
musikvännen har derför en ytterligare anled-
ning att instämma med oss i den önskan, att.
samtlige hofkapellets pensionerade medlem-
mar i många och lyckliga år må hafva den
glädjen att få tillgodonjuta frukterna af en tju-
gofemårig taktmässig tjenstgöring.
H. M. Konungen och hela den kungligal
familjen hedrade konserten med sin närvaro.
Vecko-uppgifter rörande Riksbanken,
afgifna dem 22 Februari.
Fonden till diskontering och utlåning för han-V
del och näringar samt till kassakreditiv åt
rg