Sade du inte, då du friade till mig, att du inte brydde dig om antingen jag var rik eller ej? Det måste han erkänna att han hade sagt. Sade du inte, att om jag stode naken på bar backe, så ville du ändå hafva mig? Äfven detta nödgades han erkänna. Sade du inte detsamma jemt och ständigt, och att du alldeles inte brydde dig om penningarne, utan ville gifta dig med mig för min egen skull, och derför att du tyckte om mig, sådan jag var? Jo, äfven detta måste han tillstå vara sanning. Nå ja, ljög du då hvarje gång du sade så, och bedrog mig med fagert prat? Nej, bevars, det hade han icke gjort. Ser du det! Du tog mig således bara för min egen skull. Hvad menar du då nu dermed att du klagar öfver, att jag inte är rik? Han måste erkänna att han icke kunde klaga deröfver, men att han likväl tyckte sig hafva fullt skäl att beklaga sig, då det visade sig, att hon var en helt annan person, än den, för hvilken hon utgifvit sig, hade ett oäkta barn, hade undergått tukthusstraff och var i det hela en mycket vanryktad qvinna. Härpå svarade icke hustrun, utan kastade sig om mannens hals, erinrade honom om hvad han lofvat henne inför Guds altare, bad och besvor honom att befria henne ifrån straff, lofvade honom, att hon i sådant fall ville gifva sitt samtycke till skilsmessa, utan att göra anspråk på något som tillhörde horom, men hotade honom i motsatt fall dermed, att van aldrig skulle blifva skild ifrån henne, utan att etala henne hälften af sin förmögenhet, ty hon hade cke förgått sig så, att han genom dom kunde få skiljas ifrån henne, och bragte det till och med så ångt, att han icke allenast för sin del afstod ifrån varje påstående, utan ock lofvade tillfredsställa de friga klagande, hvarför äfven de samtlige afstodo från sina klagomål. På grund häraf blef hon frigifven, hvaremot förwör börjades i anledning af den förut omnämda attesten ifrån bokhållaen Asak, den hon erkände vara alsk. Till följd af de inhemtade upplysningarne blef hon illtalad för förfalskning, men frikänd från åtal, förnodligen derför, att någon bokhållare Asak för närarande ej finnes, och att attestens författande såleles icke kunde anses såsom förfalskning, men närnast som bedrägeri, och emedan intet annat lagrum efanns användbart för detta fall. Då Randine friändes, blef hon följaktligen lösgifven och reste straxt ill sin man. Rättelse: I N:o 50, 8. 4, sp. 1, Art. om svampars förvaranle, r. 9, står: afsättas, läs: afritas.