ritvande at redan a allmanning anlagda torp. hvartill kronans tillstånd saknades och som ansågos kunna. göra skäl för ett fjerdedels mantals skatt. Till svedjande eller nybygges anläggning skulle först fordras landshöfdingens bifall innan lagmanseller hära !srätten egde gifva sitt tillstånd, och stadgades att alla som utan sådant tillstånd svedjade eller nedsatte sig på kronoskogarne skulle fångas och såpsom skadedjur bortskaffas. Undantag härifrån gjordes likväl för ödesskogarne i de norra orterna, hvilka, jemte det att de kronan tillkommande sträckor deraf borde från byalagen afvittras, ställdes under bergskollegii uppsigt för att, bergverken till nytta, emellan bruken fördelas. Beträffande tillsyn öfver skogarne, hade riksjägmästaresysslan redan 1682 blifvit indragen, samt uppsigten i detta hänseende uppdragen åt landshöfdingarne jemte en öfverjägmästare och fyra jägerifiskaler. I afseende åter på enskildes skogar, förbjödos skattehemmansegare att å sin egen skog fälla bärande träd, samt jordegare i allmänhet att svedja å mark, som ej lät rödja sig till åker och äng, utan att tillåtelse dertill erhållits efter anställd syn å stället. ÅA oskiftad skog finge hvarken svedjande eller afverkning till afsalu ske samt sågqvarnar ej uppbyggas utan samtycke af alla delegarne, hvilket till och med skulle erfordras för adeln, som eljest ansågs ega rättighet att på sina frälsehemmans skogar fälla bärande träd. Vid 1668 års riksdag förbjöds ytterligare allmogen att fälla mastträd utan hembud till kronan. och föreskrefs till skogsvextens hefrämjande, att hvar och en bonde skulle, vid 3 markers bot för hvarje bärande hugget träd, återplantera och från boskapen freda två nya af samma slag. Beträffande särskildt Skaraborgs län, så påbjöds genom 1691 års skogsordning, att hvarje bonde derstädes skulle vara förpligtad att årligen plantera tolf pilträd. Oaktadt alla dessa inskränkande lagstiftningsåtgärder, blef hkväl klagan öfver skogarnas vanvård allt mera högljudd. Allmogen aktade ringa de ekonomiska lagbuden, hvilkas handhafvande af den fåtaliga och illa lönta skogsoch jägeribetjeningen äfven var särdeles slappt. Regeringens åsigter voro äfven vacklande, och den enda grundsats, som deri skönjdes, var kronans uteslutande rätt att hur hon behagade disponera öfver d. s. k. kronoallmänningarne. Dessa blefvo sålunda, dels genom utsträckningen af rättigheten till hygge derå snart sagdt för hvar och en efter utsyning, dels genom åverkan, dels genom skogsbetjenternas bedrägliga förhållande, så medtagne, isynnerhet i de folkrikare provinserna, att man ofta måste taga sin tillflykt till deras totala fridlysning; hvilket dock ej heller halp. Under sådana omständigheter uppstod fråga om allmänningarnes delning. Denna tilläts, beträffande sockenallmänningarne, i Skaraborgs län 1731, i Östergötlands län 1735 och öfver hela riket 1739, allt med vilkor att några bruk eller bergverk deraf icke kunde taga någon skada... — I afseende på häradsallmänningarne afslogs likväl allmogens begäran härom vid 1734 års riksdag, emedan dessa vore kronans tillhörigheter och behöfliga till brandskadades hjelp, publika byggnaders underhållande m. m., hvarvid jemväl uttrycktes den farhåga, att dessa skogar derigenom snart skulle blifva uthuggna. Deremot medgafs åt manufakturister och fabrikörer, rättigheten att, å de eljest i synnerligt hägn tagna kronoparkerna, åtnjuta utsyning af virke för deras verks underhållande, hvarjemte till-skogsvext odugliga kärr och mossar å allmänningarne upplätos till ängsodling. Uti byggningabalken af den derefter ut: komna 1734 års lag stadgades i afseende på kronans allmänningar, att alla som inom länet bygga och bo må nyttja landsallmänning, och de, som i häradet eller socknen äro, häradseller sockenallmänning; dock endast till egen nödtorft men ej till afsalu, samt med vilkor att der timmer, ved, gärdsel och stör huggas, häradsrätten skall pröfva huru mycket som tarfvas och konungens befallningshafvande derefter gifva sitt lof (16 kap: B. B.). Beträffande de enskildes skogar, så uppdrogs der en ännu skarpare skilnad mellan frälseoch skatteskogar, än den som under den föregående tiden gjort sig 1 praxis gällande. Icke nog dermed att äfven den enskilda skatteskogen förblef under jägeribetjeningens tillsyn; eganderätten till samma skog inskränktes, ithy att skattebonde vid wite ålades att så sparsamt begagna sin skog att den ej utöddes och hemmanet förderfvades,, samt att först taga vindfälle, torra träd, qvistar och stubbar till vedbrand, innan friska träd dertill fälldes, eller att hugga och fälla bärande träd af ek och Lok, ej ens om dessa vore gamla och förtorkade,; tan att sådant träd först utmärktös med konungens hammare ; masteträd finge ej heller huggas med mindre hembud skett till kronan. Aterplanteringsskyldigheten stadgades likaledes för alla bärande träd, två af samma slag då hygget skett å skatteeller kronojord, men fyra om det skett å kronopark. Deremot inrymdes uti lagen intet förbud för egare af frälsejord att hugga bärande träd, äfvensom han befriades från skyldigheten att der återplantera de bärande träd som fälldes. — I afseende å svedjande, så tilläts detta å skatteoch kronojord för små och oduglig skog inom hägnad samt fick äfven utom hägnad ske efter tingsrättens pröfning och beslut; men å frälsejord medgafs egaren den dittills ej förunnade rätt att, utan inskränkning, sjelf svedja eller det annan tillåta å sin enskilda skog. (Jfr 10—14 kap. B. B.) Allmogens vid 1762 års riksdag förnyade anhållan om allmänningarnes delning mellan socknarne afslogs; men med jägeristatens vid 1765 års riksdag beslutade upplösning borttogs dess uppsigt öfver skatteskogen. Vid sistnämde riksdag klagades öfverljudt öfver kronoskogarnes vanskötsel, jägeribetjeningens fåtalighet och opålitlighet, de särskilt tillförordnade häradsuppsyningsmännens liknöjdhet, allmogens ringa omsorg om sin egen 11 1 SC a Fe se Pe Ta I Pag