ritvande at redan a allmanning anlagda torp.
hvartill kronans tillstånd saknades och som
ansågos kunna. göra skäl för ett fjerdedels man-
tals skatt. Till svedjande eller nybygges an-
läggning skulle först fordras landshöfdingens
bifall innan lagmans- eller hära !srätten egde
gifva sitt tillstånd, och stadgades att alla som
utan sådant tillstånd svedjade eller nedsatte
sig på kronoskogarne skulle fångas och så-
psom skadedjur bortskaffas. Undantag häri-
från gjordes likväl för ödesskogarne i de norra
orterna, hvilka, jemte det att de kronan till-
kommande sträckor deraf borde från byala-
gen afvittras, ställdes under bergskollegii upp-
sigt för att, bergverken till nytta, emellan bru-
ken fördelas. Beträffande tillsyn öfver sko-
garne, hade riksjägmästaresysslan redan 1682
blifvit indragen, samt uppsigten i detta hän-
seende uppdragen åt landshöfdingarne jemte
en öfverjägmästare och fyra jägerifiskaler.
I afseende åter på enskildes skogar, förbjö-
dos skattehemmansegare att å sin egen skog
fälla bärande träd, samt jordegare i allmän-
het att svedja å mark, som ej lät rödja sig till
åker och äng, utan att tillåtelse dertill erhål-
lits efter anställd syn å stället. ÅA oskiftad
skog finge hvarken svedjande eller afverkning
till afsalu ske samt sågqvarnar ej uppbyggas
utan samtycke af alla delegarne, hvilket till
och med skulle erfordras för adeln, som eljest
ansågs ega rättighet att på sina frälsehemmans
skogar fälla bärande träd. Vid 1668 års riks-
dag förbjöds ytterligare allmogen att fälla
mastträd utan hembud till kronan. och före-
skrefs till skogsvextens hefrämjande, att hvar
och en bonde skulle, vid 3 markers bot för
hvarje bärande hugget träd, återplantera och
från boskapen freda två nya af samma slag.
Beträffande särskildt Skaraborgs län, så på-
bjöds genom 1691 års skogsordning, att hvarje
bonde derstädes skulle vara förpligtad att år-
ligen plantera tolf pilträd.
Oaktadt alla dessa inskränkande lagstift-
ningsåtgärder, blef hkväl klagan öfver sko-
garnas vanvård allt mera högljudd. Allmogen
aktade ringa de ekonomiska lagbuden, hvilkas
handhafvande af den fåtaliga och illa lönta
skogs- och jägeribetjeningen äfven var sär-
deles slappt. Regeringens åsigter voro äfven
vacklande, och den enda grundsats, som deri
skönjdes, var kronans uteslutande rätt att hur
hon behagade disponera öfver d. s. k. krono-
allmänningarne. Dessa blefvo sålunda, dels
genom utsträckningen af rättigheten till hygge
derå snart sagdt för hvar och en efter utsy-
ning, dels genom åverkan, dels genom skogs-
betjenternas bedrägliga förhållande, så med-
tagne, isynnerhet i de folkrikare provinserna,
att man ofta måste taga sin tillflykt till deras
totala fridlysning; hvilket dock ej heller halp.
Under sådana omständigheter uppstod fråga
om allmänningarnes delning. Denna tilläts,
beträffande sockenallmänningarne, i Skaraborgs
län 1731, i Östergötlands län 1735 och öfver
hela riket 1739, allt med vilkor att några bruk
eller bergverk deraf icke kunde taga någon
skada... — I afseende på häradsallmänningarne
afslogs likväl allmogens begäran härom vid
1734 års riksdag, emedan dessa vore kronans
tillhörigheter och behöfliga till brandskadades
hjelp, publika byggnaders underhållande m. m.,
hvarvid jemväl uttrycktes den farhåga, att
dessa skogar derigenom snart skulle blifva
uthuggna. Deremot medgafs åt manufaktu-
rister och fabrikörer, rättigheten att, å de el-
jest i synnerligt hägn tagna kronoparkerna,
åtnjuta utsyning af virke för deras verks un-
derhållande, hvarjemte till-skogsvext odugliga
kärr och mossar å allmänningarne upplätos
till ängsodling.
Uti byggningabalken af den derefter ut:
komna 1734 års lag stadgades i afseende på
kronans allmänningar, att alla som inom länet
bygga och bo må nyttja landsallmänning, och
de, som i häradet eller socknen äro, härads-
eller sockenallmänning; dock endast till egen
nödtorft men ej till afsalu, samt med vilkor
att der timmer, ved, gärdsel och stör huggas,
häradsrätten skall pröfva huru mycket som
tarfvas och konungens befallningshafvande der-
efter gifva sitt lof (16 kap: B. B.).
Beträffande de enskildes skogar, så uppdrogs
der en ännu skarpare skilnad mellan frälse-
och skatteskogar, än den som under den före-
gående tiden gjort sig 1 praxis gällande. Icke
nog dermed att äfven den enskilda skattesko-
gen förblef under jägeribetjeningens tillsyn;
eganderätten till samma skog inskränktes, ithy
att skattebonde vid wite ålades att så spar-
samt begagna sin skog att den ej utöd-
des och hemmanet förderfvades,, samt att
först taga vindfälle, torra träd, qvistar
och stubbar till vedbrand, innan friska träd
dertill fälldes, eller att hugga och fälla
bärande träd af ek och Lok, ej ens om dessa
vore gamla och förtorkade,; tan att sådant
träd först utmärktös med konungens hammare ;
masteträd finge ej heller huggas med mindre
hembud skett till kronan. Aterplanterings-
skyldigheten stadgades likaledes för alla bä-
rande träd, två af samma slag då hygget skett
å skatte- eller kronojord, men fyra om det skett
å kronopark. Deremot inrymdes uti lagen
intet förbud för egare af frälsejord att hugga
bärande träd, äfvensom han befriades från
skyldigheten att der återplantera de bärande
träd som fälldes. — I afseende å svedjande,
så tilläts detta å skatte- och kronojord för
små och oduglig skog inom hägnad samt
fick äfven utom hägnad ske efter tingsrättens
pröfning och beslut; men å frälsejord med-
gafs egaren den dittills ej förunnade rätt att,
utan inskränkning, sjelf svedja eller det annan
tillåta å sin enskilda skog. (Jfr 10—14 kap.
B. B.)
Allmogens vid 1762 års riksdag förnyade
anhållan om allmänningarnes delning mellan
socknarne afslogs; men med jägeristatens vid
1765 års riksdag beslutade upplösning bort-
togs dess uppsigt öfver skatteskogen.
Vid sistnämde riksdag klagades öfverljudt
öfver kronoskogarnes vanskötsel, jägeribetje-
ningens fåtalighet och opålitlighet, de särskilt
tillförordnade häradsuppsyningsmännens lik-
nöjdhet, allmogens ringa omsorg om sin egen
11 - 1 SC a
Fe se Pe Ta I Pag