Article Image
ladt lagbundet samhälle hade dristat anbefalla domaremakten att förändra namnen i en gång laga-kraft-vunna dokumenter — och domaremakten lydde. Den 8 Mars samma år dödades de förra fastebrefven, och nya utfärdades, ställda ensamt på konungen. Så menlösa voro tiderna! Visserligen tog justitieeoombudsmannen två år derefter hand om saken, men den underdåniga hörsamheten aflopp utan ansvar, och den sålunda verkställda åtkomsten kom att ega bestånd. Carl Johan dog, och genom arf (ett lagligt fång) blef konung Oscar egare af ifråga. varande egendomar....... Det är med all glädje man nyligen erfarit att han ärnar för det allmännas båtnad afhända sig jordrymden af denna sin betydliga possession. Han har, enligt ordalagen i den härom utfärdade skrifvelsen, förklarat det han för befordrande af hufvudstadens önskvärda försköning är sinnad att, när hofstallets förflyttning kommer till verkställighet, låta borttaga samtlige på Helgeandsholmen belägna, honom enskilt tillhöriga hus och byggnader samt kostnadsfritt till vederbörande upplåta tomtptatserna, hvarå de äro uppförda.n Detta är en vacker akt af rättvisa. Särdeles förutseende tyckas alltså rikets sedhast församlade ständer hafva varit, då de afslogo Kongl. Maj:ts år 1854 aflåtna proposition om ett slogs räntefritt lån till uppbyggande af ett ridhus på denna samma holme, hvilken byggnad skulle hafva ytterligare försvårat planeringen. Men hvem menas i konung Oscars nu aflåtna skrifvelse med vederbörande? I Dagbladet, stadsstyrelsens organ, tog genast för sina patroners räkning fasta på uttrycket dch förkunnade att den kostnadsfria upplåtelsen (det begagnade till och med ordet skänkens) kommer att ske till förmån för Stockholms stad. Men just ifrågavarande uttryck, som förefinnes i en skrifvelse ställd till högste styresmannen för staden, inom hvars territorium egendomarne ligga, tycks bevisa att Dagbladets hastiga förmenande icke är det rätta. j Sannolikt har Kongl. Maj:t varit nog konseqvent i sin rättvisa handling och med detta innu obestämda vederbörande menat staten eller kronan, från hvilken ifrågavarande för dess räkning och för dess medel inköpta egendomar så orättmätigt blefvo afhända. Skälet åter för denna åsigt synes dessutom ligga såväl i sammansättningen af den kommittå, om hvars tillvaro man underrättas i samma kongl. skrifvelse, kontrasignerad af finansministern, som i förslaget om flyttningen af det kronan tillhöriga hofstallet. Ett ursprungligen orättfånget gods i allmänhet äterställes gemenligen äll den egentlige egaren, icke till någon andan. Att tänka annorlunda vore i närvarande fall en förnärmelse mot den höge återställaren, som förklarat sig vara sinnad att framdeles göra den ifrågavarande uppoffringen. Kilian.

26 februari 1856, sida 3

Thumbnail