derlag lät nedskjuta, befann sig äfven en ge-
heral Dessaline, sön till den fordne kejsaren
åf samma namn och broder till den nuvarande
öfverpolischefen i hufvudstaden.
MESRONERTO TERRORN
Helgeandsholmen och veder-
börande.
Icke utan skäl-skulle man kunna säga att
Helgeandsholmens historia är Sverges historia
i smått.
Urtidens mörker hvilar alltför tungt öfver
denna lilla holme, ursprungligen kallad Stock-
holmen, att det nu med säkerhet kan afgöras
hvilka varit dess första bebyggare: troligen
blir för alltid outredt om det var Sigtunaboer-
ha, sedan de hack:i bäl följt sin här landade
stock, eller den fifige Strengnäs-fiskaren, hvil-
ken icke unnade bispen den feta laxen, utan
ilade hit för att koka den i egen gryta.
Rikets medeltid är full af munkar och blod
och uppror. Såock Helgeandsholmens. Den
bar. haft sin kyrka och ett kapell, ett s. k.
helgeandshus, hvilket gifvit holmen det
namn, som den fortfarande bibehållit. Den
har varit afrättsplats för åtskilliga förnämite-
ter, bland hvilka specielt omtalas junker Mag-
nus Birgerson; och den har haft sin bonde-
slagtare, ithy att herr Bjelke till Krakerum
här nedgjorde etthundra tre upproriska bön-
der, hvilka tagit sin tillflykt in i helgedomen.
Likaledes har holmen, under nya tiden, va-
rit välsignad icke allenast med en mäktig ari-
stokrati, hvarom bland annat minnet af grefve
Pehrs hus bär vittne, utan ock med en stor
representant af penningen i det fordna mynt-
huset, som nedrefs 1673.
Svenska allmogen har alltid haft för sed —
detta hörer ock till landets historia — att låta
gödselhögen ligga ända inpå hyddans tröskel:
samma sed ha kongl. slottets patroner haft i
afseende på stallspillningen här.
Och vårt klassiska öfverintendents-embete,
hvars fotspår visa sig i alla våra landamären,
har också ådagalagt sin sköna smak i den
härstädes uppförda handelsbazaren.
Slutligen — det är hit vi ville komma —
hafva i Helgeandsholmens fickor, liksom i
mången annans, blifvit stoppade några göpnar
ryska silfverrubler, detta underliga mynt, hvil-
ket omgestaltat så mycket i gamla Sverge.
Historien om den s. k. rubelfonden är i
korthet följande:
Ar 1812 hade i riket inträffat en svår miss-
växt, som högt stegrade landets, äfvensom ar-
måns behof; och efter negociationerna vid
mötet i Abo emellan Carl Johan och kejsar
Alexander lemnades som lån åt svenska sta-
ten en och en half million rubel att utgå
dels i kontanta penningar och dels i spanmål.
Denna fond förvaltades af allmänna magasins-
direktionen, en del af spanmålen gick till
undsättning åt de nödlidande med återbetal-
ningsskyldighet, och statskontoret skulle godt-
göra Ryssland vid allmänna liqviden af krigs-
skulderna.
Emellertid hade fråga uppstått om en ny
broanläggning öfver Norrström, och denna
anläggning stod i samband med en plan att
nedrifva kongl. stallet, jemna Helgeandshol-
men och derpå uppföra någon byggnad i
större och ädlare stil. För ändamålets vin-
nande var nödigt att inköpa de på holmen
befintliga hus, som tillhörde enskilta personer,
och hofstalls- samt kasernbyggnads-direktionen
anbefalldes att härom gå i författning. Hu-
sen erhöllos: de inlöstes med penningar ur
rubelfonden- för ett pris af tillsammans
104,300 riksdaler banko; direktionen uppdrogs
att låta för Kongl. Maj:t och Kronan lag-
fara dem, oeh rådbusrätten utfärdade, enligt
hvad dess berättelse intygar, ordentliga faste-
bref på ifrågavarande hus nför Kongl. Maj:t
och Kronan, uppå hvilken salubrefven voro
ställda och för hvars räkning uppbuden skett.
Allt giek sålunda lagligt till; och ehuru
det skulle hafva varit stridande mot all ord-
ning, om konungen utan ständernas hörande
nedrifvit kronans egendom, tog dock hvar
man för afgjordt att förskönings- och bygg-
nadsarbet t genast skulle komma til vork-
ställighet.
Men helt annorlunda hade Carl Johan un-
der tiden beslutit. Han hade funnit att hy-
rorna för de inköpta egendomarne voro gan-
ska indrägtiga och icke så olämpliga att draga
på för egen del. Obehindradt kunde han lik-
väl icke tillegna sig dem, så länge de voro
statens tillhörighet.
Till. allmän förvåning aflät han då i sitt
ullenastyrande intresse följande kongl. bref till
öfverståthållaren i Stockholm:
CARL JOHAN c. Sedan Vi, vid gräns
sköpe- och lagfartshandlingarne för r
der n:ris 3, 4, 5 och Helgeands jär i
ssiaden, hvilka Vi af enskilta medel (!;, nemligen af
;den högstsalige Konungen och Oss tillhörige så kal-
lade rubelfonden inlöst emot tillsammans 104,300
sriksdaler, infordrat underdånig förklaring af hvad
anledning köpe- och fastebrefven för nämde egendo-
;mar blifvit ställde på Oss och Kronan, enär de en-
psämt af Oss blifvit inköpte, har Vår Hofstall- oc!
Kasernbyggnads-direktion i underdånighet upplys:
patt sådant grundade sig på det uti Vårt nådiga
pbref till bemälte direktion härom den 19 Juni 1816
influtne stadgande; men som ifrågavarande hus vid
Norrbro blifvit, icke för Vår och Kronans, utan för
Vår Egen höga räkning och till Vår Egen nådiga och
fria disposition af Våre enskilte medel(!) inköpte; allt-
så gifve Vi eder sådänt härmed i nåder tillkänna,
;med befallning att om detta förhållande underrätta
pmagistraten samt fc alta act nya fastebref blifva
smed ofvanberörde vättelse utfärdade, och rättelsen i
puppbude- och lagfartsprotokollen behörigen antecknad.
1610 befalle c. c. Stockholms Slott den 2 Febr.
J .
CARL JOHAN.
(C. W. Ehrenborg.
Vågade rådhusrätten hörsamma denna be-
fallning?