TUHRKIBT. De franska tidningarnes korrespondenter Ityckas hafva haft orätt, då de uppgifvit att i Ilord Redeliffes förmenta begär efter rätthafti veri skulle stört reformverkets fortgång i Turkiet. Hamb. Nachr. uppgifver, ehuru utan att anföra källan, att samtliga svårigheterna verkligen äro undanröjda, och att utfärdandet af en hattischeriff i denna angelägenhet med det snaraste är att emotse. Journal de Const. afhandlar i en artikel på 3 spalter sultanens närvaro vid lord Redclifes kostymbal, hvilken gör epok i Turkiets hi.toria. Den officiösa tidningen framhåller hurusom denna fest icke blott i glans öfverträffar allt dylikt föregående, utan äfven stod i närmaste samband med de försonliga och endrägtiga tänkesätt, som äro så dyrbara för sultanen. Närvaron af de kristna religionsI samfundens patriarker lemnade intet tvifvel öfrigt om denna fullkomliga försonlighetsanda. De främmande makternas sändebud med deras legationspersonal visade sig i stor uniform. Alla de allierades generaler och officerare, alla utmärkta personer af handelsståndet och samhället i allmänhet samt främlingar voro i galla eller maskerade. Öfver hufvudingången läste man 1 tramsparent eld Victoria, öfver en af de illuminerade trädgårdsallerna Abdul Medsehids och på den inre borggården voro åtskilliga tillfällighetsdeviser anbragta. Sultanen, som ankom i sin statsvagn, kunde knappt komma fram bland mängden. Han åtföljdes af en stor svit. Från Tscheragonpalatset till hotellet följde honom en sqvadron engelska lansierer. Lord Stratford de Redcliffe, åtföljd af sin legationspersonal, och britiska armens och flottans staber emottogo sultanen när han steg ur vagnen under det God save the queen uppspeltes. På öfversta trappsteget presenterade lord Redeliffe sin grefvinna och sina döttrar. KI. half 10 gjorde sultanen med sin svit en rund genom den vidlyftiga våningen och begaf sig sedan till den af tusentals ljus strålande danssalen, i hvilken samtlige representanter för de främmande makterna med deras legationer, äfvensom öfrige gäster voro uppställda i två täta och slutna leder. Sultanen tog plats på ett praktfullt prydt upphöjdt säte och emottog sina ministrar, de utländska beskickningarnes chefer och vidare diplomatiska kärens damer. Storviziren, utrikesministern och Ethem Pascha voro sultanens tolkar; han konverserade på det vänligaste sätt med representanterna för de främmande makterna. Ett ögonblick derefter uppstämde den utvalda orkestern sina toner. Qvadrillerna ordnade sig och dansen började. Sultanen visade sig mycket nöjd med detta europeiska nöje, som han nu för första gången bevistade, och hvilket genom mångfalden af de fantasirika drögterna erbjöd ett underbart behag. Kl. 10 lemnade sultanen, åtföljd af lord Redceliffe, dennes maka, hennes damer och legationspersonalen balsalen och begaf sig, sedan generalskan Bazaine blifvit presenterad, ånyo till de andra rummen, der han hvilade sig och fann jemte sitt porträtt allt som kunde vara honom angenämt. H. M. besökte äfven de särskilda gallerierna och förtärde glace. Sedan dånade åter kanonerna, militärmusiken spelte upp och sultanen lemnade hotellet under det han på det mest smickrande sätt uttalade sin tillfredsställelse för den engelska ambassadören. Afven de österrikiska tidningarne visa plötsligen en ovanlig välvilja för lord Redoliffe och dölja icke, att denna fest var en triumf för honom vid målet af sträfvanden, som han med ihärdighet i många år fullföljt. Lord Redeliffe hade till och med förmått Sardiniens minister baron Tecco, som missnöjd med sitt uteslutande från konferenserna stod färdig att afresa, att dröja öfver balen och infinna sig der, så att hans oväntade uppträdande vid denna fest ännu mera förhöjde den anda af försonlighet, som der rådde. Äfven sina gammalturkiska motståndare bemötte lorden på det mest förekommande sätt, och med sjöministern Mehemed Ali, som på lång tid icke varit i engelska beskiekningens hotell, föreföll en scen, som formligen beseglade glömskan af allt gammalt groll. Blott i franska ambassadhotellet tyckes man vara mindre sentimentalt stämd. Hr de Thouvenel tyekes vara missnöjd att han ieke kunnat vinna försteget för sin medtäflare i spetsen för civilisationen. Så tyckes det åtminstone af de sednaste franska korrespondensartiklarne från Konstantinopel af den 5 Febr. Dessa uppgifva att engelsmännen på balen icke visat tillbörlig grannlagenhet. En gäst hade visat sig maskerad som derviseh; sultaren skulle ha rynkat pannan vid denna profanering. Times korrespondent hade till och med anlagt sultan Selims historiska kostym, hviiket ännumindre kunde behaga. En annan engelsman uppgifves ha dansat klädd som en turkisk dam. Man hade improviserat sultanens inbjudning, men icke modifierat åtskilliga detaljer derefter. Sultanen bar för första gången offentligt hederslegionens band; han samtalade förnemligast med Englands, Frankrikes och Österrikes sändebud; hr del Thouvenel hade sin plats till höger om sultanens fåtölj. På franska ambassadörens bal den 4 Febr. påstå de franska korrespondenterna att grannlagenheten var bättre iakttagen. Såsom he-: dersvakt fanns icke blott franska utan äfven turkiska trupper. Sultanen åsåg från gallerict en kontradans och en polka; då man förde honom till en estrad, der blott en fåtö!j fanns, lät han hemta stolar för alla damerna af diplomatiska kåren och satte sig icke förr än alla tagit plats; Han var utmärkt vänlig och munter och qvarblef 3 timmar, under det han i engelska hotellet dröjt blott I timma o. 8. v. Från Konstantinopel skrifves den 7 Febr. att storvezirens afresa till fredskonferenserna återigen blifvit fördröjd. Journal de Const. uppgifver nu att resan skulle anträdas den 111: Febr. Hans hufvudsakliga sträfvanden i Pa-li ris tros komma att gå ut på att få Portens avi taritat 5 Plan ass a 2 hr de SS