Det lofvar jag af hela min själ. Länder kan jag inte ge, pengar inte heller; men kan jag tjena med en liten ed, gubevars, så alltför gerna. Det är inte skymfligt det. Var god och bär fram grekiska bibeln. Vidar. MUSIK. KoneL. TEATERN. Bland gammalt nytt, som åter fått komma på repertoiren, är äfven den lilla operetten Närnbergerdockan, hvartill Adam, kompositören af Alphyddan, Postiljonen, Bryggaren m. fl. skrifvit musiken. Fröken Westerstrand hari Niärnbergerdockan öfvertagit Berthas parti och har säledes fått ett rikt tillfälle att lysa med sin utomordentliga koloratursång. Men äfven hvad sjelfva rolen beträffar, så passar densamma förträftligt för fröken W., och vi hafva aldrig sett henne så mycket till sin fördel som i denna. Publiken syntes också erkänna detta genom de varma bifallsyttringar, som kommo henne till godo. Isynnerhet applåderades fröken W. efter den artistiskt sjungna, i hög grad svåra arian, hvars effekt äfven höjdes genom det af Randel så smakfullt utförda obligato-violinpartiet. Att fröken W. synes hafva lyssnat till vår vänliga erinran att ej öfverlasta sina fioriturer och kadenser, är för oss en särskilt anledning till tillfredsställelse. Det bevisar lika mycket omdöme som konstnärlig sträfvan hos artisten att söka undvika de fel, som af kritiken rättvist anmärkas. Öfrige medspelande i denna visserligen enfaldiga, men för den stora publiken underhållande och roande farce hafva bibehållit sina roler och fylla dem, som vanligt, till publikens stora belåtenhet. -—HR GUGLIELMIS KONSERT. Det rika och omvexlande programmet till denna konsert hade lockat ett stort antal åhörare till hr De la Croixs salong sistlidne lördag. Att dessa ej blefvo svikna i sina förhoppningar, derom vittnade det lifliga bifall, som följde på hvarje musiknummer. Konsertgifvaren var isynnerhet väl disponerad denna afton, och sjöng, som man hade anledning vänta, på ett konstnärligt sätt sina partier. Hr G. eger, likt de flesta söderns barn, ett mycket dramatiskt föredrag i sin sång, och det sätt, hvarpå han utför den andliga musiken, gifver tillkänna, att han äfven egnat allvarliga studier åt denna musikgren. Den ofta af sångaren Ciaffei här med stort bifall sjungna kyrkoarian af Allessandro Stradella föredrogs med ett utmärkt sostenuto, om också ej intonationen i denna nummer alltid var fullkomligt korrekt, hvilket torde böra tillskrifvas den omständigheten att hr G. för orkesterns skull nödgades sjunga denna aria i en något högre tonart, än han eljest lärer varit van och än som egentligast ligger för hans röst. Lätt och lekande sjöng hr G. Figaros aria Non piu andraix, likasom en canzone, ursprungligen för tenor skrifven, ur operan Il Rigoletto af Verdi La donna e mobile, hvars för ögat smekande, ehuru föga originella melodi föranledde rop å da capo, som konsertgifvaren äfven efterkom. Lyckligast var dock, i vårt tycke, hr G.ide tvenne tyska sångerna Des Mädchens Klage af Schubert och Auf der Wanderschaft af Mendelssohn-Bartholdy, hvilkas utfö.ande verkligen kunde kallas mästerligt. Äfven den sista nummern, den stora arian ur Donizettis Favorite, sjöngs med den karakter och bravur, som denna kompösition fordrar, och sångaren, som med hvarje ny nummer tycktes stiga 1 publikens ynnest, blef efter dess afsjungande framropad. Hr Guglielmi har genom sitt uppträdande vid denna konsert, jemte en sällsynt vacker röst och en aktningsvärd konstfärdighet, ådagalagt en mångsidighet, som förstår att uppfatta och återgifva hvarje sak uti dess sanna karakter och som fordrar särskilt erkännande. Mll Adelaide Valerius biträdde konsertgifvaren med en liten duett af Mendelssohn samt ett solonummer: La Promessan, af Rossini. Rent och okonstladt sjöng mll Valerius begge dessa musiknumror, hvilka emottogos med bifall. Hr Bendel bidrog också med ett-pianonummer, likvisst ej det enligt programmet utlofvade Scherzo af Chopin, utan den senast vid hr Bendels egen konsert utförda fantasien af Lisat öfver motiver ur Profeten, Skridskolöparne kallad. Hr B. spelade denna svåra och briljanta komposition med mycken färdighet och skördade äfven derför frikostigt bifall. En annan fråga blir det, huruvida det kan anses artigt mot publiken; att efter behag och utan anmälan ndra å programmet utlofvade numror. Både konsertgifvare och biträdande artister borde vara angelägna att undvika detta qui-pro-quo, som nu förekommit vid flera konserter å rad och som, när det icke föranledes af ett plötsligt sjukdomsfall, väl må anses såsom ett klandervärdt oskick. Emellertid är det, såsom ordspråket säger. icke något ondt, som ej har något godt med sig, och sålunda bereda dessa improviserade kulissförändringar åtminstone allmänheten nöjet att få skratta åt recensenter, som löpa med limstången. En ny anledning dertill har Stockholms Dagblad gifvit i dag, då det i all oskuldsfullhet berättar, att hr Bendel utförde sitt nummer af Chopin med talang! Det öfriga af programmet upptogs af trenne uvertyrer. Mendelssohns Sköna Melusina tog sig sig särdeles väl ut emellan sina båda intressanta kavaljerer, Cherubinis gedigna uvertyr till Vattendragaren samt Richard Wagners till Tannhäuser. Mest var nyfikenheten r ktad på den senare uvertyren, som nu för andra gången hos oss uppfördes. Åhörandet PP vanan mail landa anvndact ata dan 20