———L—
han lofvat detta och i sjelfva verket begifver
han sig också redan följande morgon bort från
qvarnen, för att fortsätta sin rastlösa spejar-
vandring. :
Men mjölnarsvennen — vi behöfva ej längre
förhemliga att det är ingen annan än den
unge hr Strange — har genom Folmers be-
rättelse fått åter många ting att tänka på.
Framför allt har han då ändtligen erhållit en
tidning om Ellen, visserligen en sorglig —
den att äfven hon blifvit offer för Dorrits
svartsjuka — men dbek en som eggar hans
lefnadsmod och skakar upp hans själ ur den
likgiltighetens dvala, hvari den hittills varit
försjunken. Der tillkommer en omständighet.
Den hederlige mjölnaren har nyss förut an-
förtrott Hjort, eller hr Strange, en viss, sät-
deles underbar historia om något som i sin
tid passerat Annas fästman Jörgen. Vi veta
redan af det föregående att det kommit en
knut på tråden mellan dessa båda älskande.
Annas far tror sig känna anledningen. Såsom
han i sin ordning fått sig i tysthet medde-
ladt, skall äfven här någon trolldom egt
rum, Jörgen har varit förhexad af en ung,
gåtfull flicka, Rhitra, dotter till en vendisk
qvinna, som en gång kommit öfver hafvet i
en fiskarebåt dit till trakten och byggt sig en
afsides koja af torf bland buskarne ute på ett
näs. Begagnande sig af ett utaf en kloster-
broder välvilligt meddel!adt råd, hade Jörgen
emellertid i rättan tid lyckats drifva den lede
djefvulen på flykten och sålunda blifvit hel-
bregdad från denna onaturliga lidelse (vi be-
vista äfven något sednare det landtliga bröl-
lopet, der den till sin första kärlek ändtli-
gen återkomne Jörgen förenas med mjölnas
rens dotter), hvarom allt, som sagdt, många
sällsamma sägner blifvit Annas fader medde-
lade och nu af honom för Hjort förtalda.
Strange gör i tapkarne sina jemförelser, lägger