terfredens afslutande förfor man på detta sätt.
En så djerf och ärelysten statsman som lord
Bolingbroke tillskref engelska sändebuden i
Haag under den 10 Sept. 1712, att vhan ej kun-
de skicka dem instruktioner förr än deras rap-
port blifvit af lorderna i hemliga rådet pröf-
vad. Kabinettet, ett institut, såsom Macau-
lay säger, .hvilket är för författniningen okändt, )
hvars medlemmar aldrig officielt kungöras, öfver I
hvars förhandlingar och beslut intet protokoll
föres, hvars tillvaro af ingen parlamentsakt
blifvit erkänd — har undanträngt dessa for-
mer och garantier. Men hittills var åtmin-
stone den konstitutionella lärosatsen, att alla
dessa medlemmar skulle vara solidariskt an-
svariga för alla regeringshandlingar, alltså
äfven derom nödgas hafva kunskap. Läran
att primierministern ensam genom sina hand-
lingar kunde binda suveränen och landet och
att alldeles ingen kontroll öfver honom före-
funnes, denna lära hade hittills ännu aldrig
blifvit uttalad. - Jag ber er ursäkta att jag
förirrat mig från dagens brinnande frågor in
på ett ämne, som vid första anblick kan sy-
nas hafva blott ett antiqvariskt intresse. Jag
nödgas dock ännu, innan jag slutar detta bref,
gå tillbaka i långt gråare tider.
Disraeli, oppositionens ledare i underhuset,
afgaf enahanda förklaring, och i hans mun
är den ännu mer öfverraskande; ty han slöt
den session som gick näst före den sista med
det yttrandet: Inga fyra punkter, ingen Öster-
rikisk bemedling); och vid slutet af sista ses- 1
sionen afgaf han denna förklaring: Om lan-
dets ära och intressen längre förblifva anför-
trodda åt den ädle lord som nu står i spet-
sen för regeringen, å skall den första blifva
nedsatt och de sednare förrådda. Erinrande
sig dessa förklaringar tillade han nu, att han
skulle med vaksamhet, ja med misstro följa
förhandlingarnes gång. Men han har icke
sagt huru han vill verkställa det konststycket,
att aktgifva på förhandlingar om hvilka han
ingenting erfar, Oppositonens motiver äro
lärta att inse... Om den gåfve: sitt misstroende
ett formelt uttryck, ja om den blott företoge
sig att meddela föreskrifter angående freds-
vilkoren, så skulle ministeren afträda; och
Derby och Disraeli ha ingen lust att öfver-
taga arfvet. På samma gå ng räkna de väl
äfven på, att om de än en gång blifva mi-
nistrar, skall denna teori komma dem sjelfva
till godo. Den del af allmänheten, söm all-
varligt sysselsätter sig med den yttre politi-
ken — och hvilken del man ej får töreställa
sig al tför stor, betraktar med oro ett saker-
nas tillstånd vid hvilket landets, och mankan
väl säga verldens, öde ligger uteslutande i lord
Palmerstons händer. Ty så populär denne
statsman än för ögonblicket förstått göra sig
hos de liberale inom och utom England, har
han deck under sin tjugofemåriga bana mer
än en gång synts i sådan ställning, att hans
varmaste vänner blott genom att sjelfve fö-
rebrå honom flygtighet och nyckfullhet för-
mått skydda honom mot ännu hårdare be
skyllninggr. Det moderna engelska regerings-
systemet -hvilar på personligheter; men, not
measurE,, personer, icke åtgärder, är whigs
älsklingsuttryck; och med personligheterna är
det just uti denna skickelsedigra tid mycket
illa bestäldt. Äfven England har icke blifvit
fritt från den demoniska egenskap hos den nya-
ste tiden, hvilken man kunnat iakttaga på fast-
landet, nemligen att ruinera statsmän, att sön-
dermala stora namn till stoft. Torypartiets
båda hufvufvudmän äro i det föregående ka-
rakteriserade. — Russell har qvarlemnat sitt
rykte i Wien. Peeliterna (Gladstone, Gra-
ham, Herbert) förvaltade under första krigs-
året finanserna, flottan och armån — huru?
Derpå framter hvarje ny dag också nya, föga
ärofulla bevis. Cobden, Bright och Gibson.
Manchestermännen, äro, såsom grefve El-
lenborough en gång yttrade, stora i allt som
kan passas in inom fe fyra hörnen af en
bok om statsekonomi, men uti ingenting an-
nat. Den man som komma skall har ännu
icke velat visa sig, ehuru mången redan för-
sökt sig i rolen och med tillhjelp af vänskap-
liga blad för några månader spe at den, t:
ex. hr Lowe, handelsdepartementets vicepre-
sident. Detta allt utgör förhållanden, som väl
kunna oroa de engelska fosterlandsvännerna.
Hvad som för ögonblicket rörer oss när-
mast är, att vi genom parlamentet ej skola
erhålla någon upplysning öfver pariserförhand-
lingarne förr än de antingen blifvit krönta af
en fred eller ock afbrutna. Bland de under-
rättelser, som härröra från andra källor, tror
jag mig böra fästa, er uppmärksamhet på en
artikel i Revue Britannique, som sålunda för-
klarar Rysslands plötsliga eftergifvenhet: Louis
Napoleon har funnit att en fred mer skulle gagna
hans intressen än en fortsättning af kriget,
och han har derföre uppdragit åt hr von See-
bach (grefve Nesselrodes svärson) att under-
rätta kejsar Alexander, att om han visade sig
medgörlig (eoulant) i afseende på fredsvilko-
rens antagande, så kunde han räkna på att
Frankrike äfven skulle vara det i afseende på
det närmare bestämmandet och utförandet al
fredspreliminärerna, till och med om England
visade sig missnöjdt eller till och med skulle gö-
ra invändningar. Revue Britannique påstår s:g
kunna gå i borgen för sännfärdigheten af denni
uppgift, och det låter icke förneka sig, att
den finner bekräftelse i många samtida för-
hbållanden och många timade händelser. Frank-
rike har utplånat olyckan vid. Moskwa genom
framgången vid Sebastopol, har vunnit ett
ocrhördt inflytande i Orienten, håller Kon-
stantinopel och den dominerande positionen
vid . Gallipoli besatt, Louis Napoleon kan
med stolthet blicka tillbaka på den tid, då dc
tre östra makterna genom det Ko Je fördra-
get af den 20 Maj 1852 förpligtade -sig att
STEEN EO ERERENEEEE
bara skuldrorna, fästa sina mörka pupiller på