val, sade det lilla sataniska benranglet, i det
han uppgaf ett demoniskt skratt.
Då vi väl insågo att motstånd skulle tjena
till intet, underkastade vi oss motvilligt vårt
öde och aflade den fordrade eden, medan de
sjelfvalda domrarne under tiden lekte med sina
stora blanka knifvar, som om de ej skulle
önska sig någon trefligare förlustelse, än att
få skära halsarne af oss, eller hugga oss i
småbitar.
Efter att hafva undergått denna tvångs-
ceremoni, erforo vi att man väntat på att alla
skulle säga sin tanke, för att afgöra hvad
man skulle taga sig till med oss. Resultatet
af öfverläggningarne känner läsaren. Väådli
nog hade således vår belägenhet varit, då våra
lif berodde på ett blott infall af några få af
våra likar och räddades kanske blott genom
öfvervigten af en enda röst.
Vi underrättades nu, att de verkligen voro
stadda på jagt efter en förbrytare, och att
stugan der framför oss var hans bostad. De
hade i tvenne veckor följt hans s år. De brott
för hvilka han anklagats voro mord och häst-
stöld. De hade under några dagar hållit hans
koja i belägringstillstånd. Under hela denna
tid hade han bibehållit en envis tystnad
och ej visat något begär att i godo uppgöra
saken, eller velat gifva n got slags upprät-
telse. Deras första beslut hade varit att ge-
nom svält locka honom att ge med sig, men
denna plan hade de öfvorgifvit och ämnade
nu tvinga honom att komma ut, eller ock
bränna honom inne i hans egen boning. Som
det var föga troligt att han af svält skulle
låta beveka sig. ryste jag för det uppträde
som stundade, och hvilket jag i tankarne re-
dan såg för mig. Men det fanns ingen möj-
lighet att komma undan; således hade vi in-
tot annat att gör: 1, än stanna der vi voro och
bereda oss att uthärda hvad fasansvärda upp-
träden än ödet hade i beredskap. (Forts.)