redan innghar — hvilken bör, då den förestafvas kik:
mycket af min pligt som af min böjelse, jag under
dånigst vågar hoppas måtte få gälla med hela der
betydelse, en undergifven undersåtes bön inför Ko
nungen kan ega.
Med djupaste vördnadsfulla högaktning har jag der
äran framlefva h. hr statsrådets, departementsche
fens och kommendörens ödmjukaste tjenare,
J. A. Butsch.
Skara den 17 Dec. 1855.
Den 24 Dec. 1855.
ill biskop Butsch.
Tit.
Af det bref, som jag, till svar å min skrifvelse den
13 dennes, fått från hr biskopen emottaga, och hvil-
ket jag i sin helhet meddelat H. M. Konungen, har
H. M. med största ledsnad förnummit hr biskopens
obenägenhet för emottagande af det lediga erkebi-
skopsembetet. Då hr biskopen yttrar sig väl inse
sina egenskapers otillräcklighet för åtskilliga en er-
kebiskops vigtigare åligganden, igenfinner man här-
uti ett nytt bevis på-de okonstladt anspråkslösa tän-
kesätt, som utmärka hr biskopen, — en kristlig öd-
mjukhet, som hvarje samfundsmedlem borde skatta
sig lycklig att ega, och hvilken företrädesvis egnar
hvarje kyrkans man, äfven den främste. Långt ifrån
således att häraf skulle kunna härledas någon be-
tänklighet mot hr biskopens anställande å erkebi-
skopsplatsen, fortfar K. M. att anse hr biskopens ut-
nämning innefatta det bästa val som är att göra.
Med fägnad har H. M. erfarit, att hr biskopens helsa
under de sednare åren så förbättrats, att något hin-
der icke försports mot en fullständig utöfning af hr
biskopens offentliga kall. Ostridigt synes ock vara,
att fullgörandet af de med erkebiskopsembetet före-
nade åligganden borde för hr biskopen blifva lättare
än för andra, just emedan hr biskopen skulle träda
till platsen med allas enstämmiga bifall. Då emel-
lertid de ofvan eiterade orden jemte några andra
uttryek i hr biskopens bref tyckes antyda, att detär
för den politiska delen af erkebiskopskallet, eller tal
mansbefattningen vid riksdagarne, som hr biskopen
ryggar tillbaka, och då riksdagsordningen berättigar
KE. M. att till talman för presteståndet förordna nå-
gon annan af biskoparne, når erkebiskopen af en el-
ler annan anledning är frånvarande, så ehuru H. M.
är fullt förvissad, att äfven denna befattning skulle
af hr biskopen skötas på ett i allo tillfredsställande
sätt, vill-H. M., under förutsättning af hr biskopens
befordran, med nådigste beredvillighet gå den nye
erkebiskopens önskan om lättnad till mötes, ehvad
denna skulle komma att afse ledighet från talmans-
funktionen, sedan riksmöte någon tid varat, eller
fullkomlig befrielse derifrån från riksdags början, —
allt under iakttagande för hvarje gång af den form
som vederbör. Detta har H. M. Konungen befallt
mig att, med betygande af högstdensammes nådige
erkänsla för de i hr biskopens bref förekommande
uttryck af undersåtlig tillgifvenhet, härigenom med-
dela, under yttrad förhoppning, att hr biskopen så-
medelst må finnas bevekt att icke vidare motsätta
sig den tillämnade utnämningen. Så framt hr bi-
skopen, för att icke kullslå denna förhoppning, skulle
anse sig vara i behof af, att detta meddelande när-
mare utvecklas, och sådant måhända från H. M.
Konungens egen mun, vore det H. M. ganska kärt
att få personligen med hr biskopen vidare afhandla
ämnet, om hr biskopen skulle finna sig hugad att
göra ett kort besök i hufvudstaden före medlet af
instundande månad, då H. M. önskade att befor-
dringsärendet vore lyckligen afgjordt. Med utmärkt
högaktning e.
Fåhreus.
Högädle hr statsråd, chef för kongl. civildepar-
temetet, kommendör med stora korset af kongl.
Nordstjerneorden !
Vid det stora bekymmer hvari jag befunnit mig
efter emottagandet af hr statsrådets och kommendö-
rens högtärade ynnestfulla bref af den 24 innevarande
December, torde det tillåtas mig, att jag först nu
sett mig i stånd att fatta pennan, för att derå af-
gifva ett svar. Likväl finner jag nu lika litet, som
under närmast föregående dagar, de ordalag, i hvilka
jag, utan att synas träda för nära min skyldiga un-
derdånighet för H. M. Konungen, kunde förnya min
djupt menade bön att få förblifva i min närvarande
lefnadsställning, och jag har så mycket häldre ansett
det tillständigast att, med begagnande af mig nådigst
gifna tillåtelsen, så fort sig göra låter och sednast
före medlet af nästa månad personligen infinna mig
i hufvudstaden, för att såväl hos herr statsrådet som
hos H. M. Konungen uttrycka min tacksamhet för
mig redan bevisad ynnest och nåd, samt derjemte
söka utverka det nådiga beviljandet, som med hvarje
dag visar sig alltmera vigtigt för mitt lugn.
Med djupaste vördnadsfulla högaktning har jag den
äran framlefva.
Högädle hr statsrådets departementschefens och
kommendörens ödmjukaste tjenare
Skara den 31 Dec. 1855. J. A. Butsch.
Den 15 Januari 1856.
Till H. biskopen m. m. doktor Reuterdahl.
Tit.
Biskopen dokter Butseh,som innehar främsta rum-
met på förslaget till det nu lediga erkebiskopsembe-
et, har, sedan honom på K. M:ts nådiga befallning
blifvit meddeladt, att H. M. ämnade honom till
nämnde embete befordra, på det enträgnaste anhål-
it att till detsamma ieke komma i nådig åtanka.
Då hr biskopen närmast efter doktor Butsech blifvit
Mf vederbörande valkollegier på erkebiskopsförslaget
ippfördt, har H. M. Konungen nu, vid nådigt betrak-
ande af hr biskopens förtjenster och för det makt-
påliggande embetet utmärkta egenskaper, yttrat sig
rara betänkt att till erkebiskop i nåder utnämna hr
viskopen, så vida icke sådant strider emot hr bisko-
ens bestämda önskan. H. M:ts sålunda yttrade nå-
liga afsigt får jag, i följd af nådigste uppdrag, så-
om för detta befordringsärende särskild förordnad
öredragande, äran gifva hr biskopen härmed till-
änna, med anhållan att, så snart möjligt, få emot-
aga benäget svar, huruvida hr biskopen finnes villig
tt ifrågavarande höga förtroende emottaga
Jag har äran ete. J, F. Fåhraus.
Välborne hr statsråd, kommendör m. S. K.
af EK. N. O. m. m.
För hr statsrådets bref af den 15 dennes, hvilket
ag haft äran emottaga, aflägger jag ödmjuk tack-
ägelse! Till svar derpå har jag blott ett ord att
äga: jag är H. M. Konungens vilja helt och bållet
ndergifven. Jag har ingen egen i den fråga, som
kall afgöras, Jag skulle ej tala sanningsenligt, om
ig sade, att jag önskar blifva erkebiskop. Konun-
ens nåd har skänkt mig en plats, som är mig mye-
et kär, äfven derföre kär, att jag tror mig på den-
amma vara i åtnjutande af tillgifvenhet och förtro-
nde. Der, om någorstädes, bör jag kunna höppas
tt vara i tillfälle att något godt uträtta. Vida sva-
are måste ett sådant hopp hos mig vara, då jag
inker på erkebiskopsstolen. Den har mycket större
rårigheter. Jag är i erkestiftet föga känd och eger
j hugpaden af något större förtroende derstädes.
ertill är jag i år temligen framskriden och ej fri
ån börjande ålderdomskrämper, bland hvilka någon
aghet i synförmågan särskildt är att nämna. Men
andra sidan känner jag för väl, hvad jag är min
onung, mitt land och mitt presterliga kall skyldig,
jag skulle tro mig berättigad att undandraga mig
bete på ået ställe, som Konungen finner för godt
t åt mig anvisa. Väl vetande, att H. M. tager i
ggrant öfvervägande ej mindre de skäl, som kunna
la för fortsättningen af min verksamhet i Lund,
dem, som kunna påkalla en flyttning till Upsala,
dlägger jag med fullkomlig tryggbet sakens afgö-
nde i min Konungs händer och inskränker mig till
önskan, att det måtte vara mig Dbeskärdt att
UR ÖS pg Ä IQ O0: kh AR frn GA AA - FR nt I FA Jr BR RNE