redan innghar — hvilken bör, då den förestafvas kik: mycket af min pligt som af min böjelse, jag under dånigst vågar hoppas måtte få gälla med hela der betydelse, en undergifven undersåtes bön inför Ko nungen kan ega. Med djupaste vördnadsfulla högaktning har jag der äran framlefva h. hr statsrådets, departementsche fens och kommendörens ödmjukaste tjenare, J. A. Butsch. Skara den 17 Dec. 1855. Den 24 Dec. 1855. ill biskop Butsch. Tit. Af det bref, som jag, till svar å min skrifvelse den 13 dennes, fått från hr biskopen emottaga, och hvilket jag i sin helhet meddelat H. M. Konungen, har H. M. med största ledsnad förnummit hr biskopens obenägenhet för emottagande af det lediga erkebiskopsembetet. Då hr biskopen yttrar sig väl inse sina egenskapers otillräcklighet för åtskilliga en erkebiskops vigtigare åligganden, igenfinner man häruti ett nytt bevis på-de okonstladt anspråkslösa tänkesätt, som utmärka hr biskopen, — en kristlig ödmjukhet, som hvarje samfundsmedlem borde skatta sig lycklig att ega, och hvilken företrädesvis egnar hvarje kyrkans man, äfven den främste. Långt ifrån således att häraf skulle kunna härledas någon betänklighet mot hr biskopens anställande å erkebiskopsplatsen, fortfar K. M. att anse hr biskopens utnämning innefatta det bästa val som är att göra. Med fägnad har H. M. erfarit, att hr biskopens helsa under de sednare åren så förbättrats, att något hinder icke försports mot en fullständig utöfning af hr biskopens offentliga kall. Ostridigt synes ock vara, att fullgörandet af de med erkebiskopsembetet förenade åligganden borde för hr biskopen blifva lättare än för andra, just emedan hr biskopen skulle träda till platsen med allas enstämmiga bifall. Då emellertid de ofvan eiterade orden jemte några andra uttryek i hr biskopens bref tyckes antyda, att detär för den politiska delen af erkebiskopskallet, eller tal mansbefattningen vid riksdagarne, som hr biskopen ryggar tillbaka, och då riksdagsordningen berättigar KE. M. att till talman för presteståndet förordna någon annan af biskoparne, når erkebiskopen af en eller annan anledning är frånvarande, så ehuru H. M. är fullt förvissad, att äfven denna befattning skulle af hr biskopen skötas på ett i allo tillfredsställande sätt, vill-H. M., under förutsättning af hr biskopens befordran, med nådigste beredvillighet gå den nye erkebiskopens önskan om lättnad till mötes, ehvad denna skulle komma att afse ledighet från talmansfunktionen, sedan riksmöte någon tid varat, eller fullkomlig befrielse derifrån från riksdags början, — allt under iakttagande för hvarje gång af den form som vederbör. Detta har H. M. Konungen befallt mig att, med betygande af högstdensammes nådige erkänsla för de i hr biskopens bref förekommande uttryck af undersåtlig tillgifvenhet, härigenom meddela, under yttrad förhoppning, att hr biskopen såmedelst må finnas bevekt att icke vidare motsätta sig den tillämnade utnämningen. Så framt hr biskopen, för att icke kullslå denna förhoppning, skulle anse sig vara i behof af, att detta meddelande närmare utvecklas, och sådant måhända från H. M. Konungens egen mun, vore det H. M. ganska kärt att få personligen med hr biskopen vidare afhandla ämnet, om hr biskopen skulle finna sig hugad att göra ett kort besök i hufvudstaden före medlet af instundande månad, då H. M. önskade att befordringsärendet vore lyckligen afgjordt. Med utmärkt högaktning e. Fåhreus. Högädle hr statsråd, chef för kongl. civildepartemetet, kommendör med stora korset af kongl. Nordstjerneorden ! Vid det stora bekymmer hvari jag befunnit mig efter emottagandet af hr statsrådets och kommendörens högtärade ynnestfulla bref af den 24 innevarande December, torde det tillåtas mig, att jag först nu sett mig i stånd att fatta pennan, för att derå afgifva ett svar. Likväl finner jag nu lika litet, som under närmast föregående dagar, de ordalag, i hvilka jag, utan att synas träda för nära min skyldiga underdånighet för H. M. Konungen, kunde förnya min djupt menade bön att få förblifva i min närvarande lefnadsställning, och jag har så mycket häldre ansett det tillständigast att, med begagnande af mig nådigst gifna tillåtelsen, så fort sig göra låter och sednast före medlet af nästa månad personligen infinna mig i hufvudstaden, för att såväl hos herr statsrådet som hos H. M. Konungen uttrycka min tacksamhet för mig redan bevisad ynnest och nåd, samt derjemte söka utverka det nådiga beviljandet, som med hvarje dag visar sig alltmera vigtigt för mitt lugn. Med djupaste vördnadsfulla högaktning har jag den äran framlefva. Högädle hr statsrådets departementschefens och kommendörens ödmjukaste tjenare Skara den 31 Dec. 1855. J. A. Butsch. Den 15 Januari 1856. Till H. biskopen m. m. doktor Reuterdahl. Tit. Biskopen dokter Butseh,som innehar främsta rummet på förslaget till det nu lediga erkebiskopsembeet, har, sedan honom på K. M:ts nådiga befallning blifvit meddeladt, att H. M. ämnade honom till nämnde embete befordra, på det enträgnaste anhålit att till detsamma ieke komma i nådig åtanka. Då hr biskopen närmast efter doktor Butsech blifvit Mf vederbörande valkollegier på erkebiskopsförslaget ippfördt, har H. M. Konungen nu, vid nådigt betrakande af hr biskopens förtjenster och för det maktpåliggande embetet utmärkta egenskaper, yttrat sig rara betänkt att till erkebiskop i nåder utnämna hr viskopen, så vida icke sådant strider emot hr biskoens bestämda önskan. H. M:ts sålunda yttrade nåliga afsigt får jag, i följd af nådigste uppdrag, såom för detta befordringsärende särskild förordnad öredragande, äran gifva hr biskopen härmed tillänna, med anhållan att, så snart möjligt, få emotaga benäget svar, huruvida hr biskopen finnes villig tt ifrågavarande höga förtroende emottaga Jag har äran ete. J, F. Fåhraus. Välborne hr statsråd, kommendör m. S. K. af EK. N. O. m. m. För hr statsrådets bref af den 15 dennes, hvilket ag haft äran emottaga, aflägger jag ödmjuk tackägelse! Till svar derpå har jag blott ett ord att äga: jag är H. M. Konungens vilja helt och bållet ndergifven. Jag har ingen egen i den fråga, som kall afgöras, Jag skulle ej tala sanningsenligt, om ig sade, att jag önskar blifva erkebiskop. Konunens nåd har skänkt mig en plats, som är mig myeet kär, äfven derföre kär, att jag tror mig på denamma vara i åtnjutande af tillgifvenhet och förtronde. Der, om någorstädes, bör jag kunna höppas tt vara i tillfälle att något godt uträtta. Vida svaare måste ett sådant hopp hos mig vara, då jag inker på erkebiskopsstolen. Den har mycket större rårigheter. Jag är i erkestiftet föga känd och eger j hugpaden af något större förtroende derstädes. ertill är jag i år temligen framskriden och ej fri ån börjande ålderdomskrämper, bland hvilka någon aghet i synförmågan särskildt är att nämna. Men andra sidan känner jag för väl, hvad jag är min onung, mitt land och mitt presterliga kall skyldig, jag skulle tro mig berättigad att undandraga mig bete på ået ställe, som Konungen finner för godt t åt mig anvisa. Väl vetande, att H. M. tager i ggrant öfvervägande ej mindre de skäl, som kunna la för fortsättningen af min verksamhet i Lund, dem, som kunna påkalla en flyttning till Upsala, dlägger jag med fullkomlig tryggbet sakens afgönde i min Konungs händer och inskränker mig till önskan, att det måtte vara mig Dbeskärdt att UR ÖS pg Ä IQ O0: kh AR frn GA AA FR nt I FA Jr BR RNE