STOCKHOLM, den 19 Febr.
Man protesterar högligen från den kon-
servativa sidan emot att den ställning, i hvil-
ken vi uti sednare tider befunnit oss till Ryss-
land, skulle haft ett ohelsosamt inflytande
på vårt samhällslif och vår utveckling.
Att de stockkonservative och reaktionäre,
som i sitt hjerta fördöma allt framåtskridande,
och hvilkas hela politiska sträfvande går ut
på att förneka hela den organiska utvecklings-
driften hos samhället, icke vilja höra talas om
någonting sådant, är ganska naturligt. De
anse ju sig, sina åsigter, sina organer såsom
par pråference svenska, och de tala ej sällan
vidt och bredt om nationalitet och historisk
utveckling, då de i sjelfva verket just fäkta
för att bevara det i inre mening osvenska,
det usla och dåliga uti bestående förhållan-
den, att ge ett skenlif åt det, som redan är
utdödt, färdiga att för dess skull och för att
upprätthålla de privilegier och särskilda in-
tressen, som de anse för det vigtigaste, upp-
offra till och med ett och annat som är sannt
och svenskt uti bestående förhållanden och
institutioner. Vi vilja icke säga, att desse
stockkonservative älska Ryssland — sympa-
tier för Ryssland kunna icke finnas hos någon
svensk man, för hvilken fosterland, ära och
samvete äro annat än tomma ord — men
detta hindrar icke att Ryssland älskar dem
och utgör ett moraliskt stöd för deras sträf-
vanden, liksom i allmänhet för allt hvad god-
tycke, reaktion och fribetsfientlighet nämnas
kan i Europa.
Men äfven Svenska Tidningens, som ju
skall höra till en helt annan klass at kon-
servativa, som säger sig hylla det sansade
framåtskridandet och som understundom ban-
nar sina konservativa vänner derföre att de
äro alltför omedgörliga och okloka och icke
besinna hvad derag frid tillhörer — äfven
Svenska Tidningen tillbakavisar med harm
den tanken, att Ryssland kunnat på något sätt
vara menligt för svenska statskroppens sundhet
och förkofran och säger sig -skola icke upp-
höra att, till den kraft och verkan förnuftet
kan göra sig gällande, protestera mot alla dy-
lika påståenden.
Den tidrymd, hvarom: här är fråga, ligger
oss allt för nära, att en verklig historisk gransk-
ning af dess förhållanden skulle vara möjlig.
Men då alla dess hemliga akter och i det
politiska lifvet verkande ; motiver från olika
håll en gång komma i dagen, skola de utan
tvifvel klarare, än hvad man hittills kunnat
erfara, vittna derom att det såta förhållandet
till Ryssland icke varit mycket ärofullt eller
lyckosamt hvarken för landet. eller dynastien,
och besanna Adlersparres varnande ord till
Carl Johan, att i samma stund svenskarne ej
äro emot ryssarne, äro de med dem, d. v. s.
deras ödmjuka tjenare,. Hvem erinrar sig
icke att inledningen till förbundet med Ryss-
land utgjordes af en just med anledning af
detta tillämnade förbund som nödvändig an-
sedd reaktionär åtgärd mot tryckfriheten. att
Carl Johan straxt innan han reste till Åbo,
för att der försäkra czaren att han alltid skulle
blifva hans uppriktigaste stöd och att Sverge
skulle blifva hansuppriktigaste bundsförvandt,
att dess vapen, dess röst, dess välönskningar
alltid skulle tillhöra honomp, lät vid riksda-
gen i Örebro, med åsidosättande af de i grund-
lagen föreskrifna formerna, genomdrifva en
förändrad tryckfrihetsordning och införan-
det af den förhatliga indragningsmakten,
hvars nitiska användande under Carl Johans
regering icke bör ha varit Ryssland syn-
nerligen oangenämt. Om arten af det vän-
skapliga förhållande, hvari Sverge genom
en politik, som stred emot nationens
alla sympatier, vittnar bland annat den kon-
vention som blifvit afslutad med Ryssland om
ömsesidig utleverering af flyktade undersåter
och som står i strid med de rätts- och hu-
manitetsprinciper, som numera göra sig gäl-
lande i dylika öfverenskommelser med civi-
liserade stater och hvarpå äfven de konven-
tioner, Sverge-Norge med andra makter i detta
hänseende afslutat, stödja sig. Derom tala
äfven de upplysningar som på sednaste tiden
kommit i dagen rörande Rysslands kärvän-
liga sträfvanden i Finmarken, som så länge
i stillhet fortgått, utan att de förenade rike-
nas folk eller de öfriga europeiska makterna
förr än på den allra sista tiden fått höra ett
knyst om dessa förhandlingar, i hvilka det
föraktfulla öfvermodet och den obändiga kif-
lystnaden och rofferibegäret å den ense sidan
stå i den starkaste kontrast till det artiga,
undvikande och försonliga förhållandet å den
andra.
Det har alltsedan Peter I:s tid hört med
till den ryska statskonsten att såvidt möjligt
blanda sig uti eller i hemlighet inverka på
andra och isynnerhet närgränsande staters inre
olitik. Ryssland har dervid alltid under-
låst inre stridigheter och alltid gynnat det
port som varit mest hinderligt för samhällets
ugna utveckling och inre styrka; oftast har
det sålunda gifvit moraliskt eller materielt
stöd åt de aristokratiska och ultrakonservativa
fraktionerna, men stundom äfven åt de revo-
lutionära. Hvem känner icke Rysslands för-
bittring, då Gustaf III:s första statskupp lof-
vade att rädda landet ur frihetstidens ore-
dor och. partisöndringar och ge nationen stör-;
re sammanhållning och styrka. Svenska Tid-
ningen medgifver, att Ryssland på den sed-
naste tiden utöfvat en stor inflytelse i Europa
och isynnerhet i de södra länderna, men att
detta inflytande äfven skulle i någon mån