STOCKHOLM, den 18 Febr. Frågan om det lämpligaste försvarssystemet för Sverge, med afseende på det relativa förhållandet såväl mellan styrkan af landtoch sjöförsvaret, som emellan de särskilda vapnen af detta sednare försvar, har i alla tider varit af den största vigt för värnandet af vårt fäderneslands sjelfständighet och framtida tillvaro, med det äfventyrliga geografiska läge, hvaruti det med en ringa folkmängd och små tillgångar befinner sig såsom närmaste granne till det eröfringslystna och i krafter mångfaldigt öfverlägsna Ryssland. Mer än någonsin är dock det närvarande ögonblicket af kända orsaker egnadt att återföra uppmärksamheten på denna frågas betydenhet. Systemets bestämmande i den ena eller andra riktningen tillhör naturligtvis regeringen, som eger den egentliga beslutande rätten deröfver, men beror äfven i hufvudsaklig mån på de åsigter, som vid riksdagarne göra sig gällande såsom grund för de till försvaret erforderliga penningeanslagens beviljande, hvilka, såsom väl är bekant, uppsluka lejonparten af folkets statsbidrag, äfven utan att beräkna de tillfälliga och särskilda förhållanden, som kosta folket millioner i extra anslag och nödga till anvisande på framtidens krafter medelst lån. Om man derföre också på grund af erfarenheten kan antaga, att regeringen vid de flesta tillfällen kan ställa sakerna så, att den genom öfvervigten af sina organer i statsutskottet och i stånden eller slutligen i förstärkt utskott kan vinna framgång för det system hon omfattar, så är det först och främst icke sagdt att detta alltid och utan undantag skall inträffa, och för det andra visar ett sådant förhållande så mycket mer nödvändigheten af att ett genom oväldig undersökning bildadt allmänt tänkesätt må kunna återverka på regeringen sjelf i en ändamålsenlig riktning, och behofvet för hvarje medborgare, som icke är likgiltig för allt annat än dagens enskilda bestyr, att icke betrakta frågorna om försvarsväsendet helt och hållet såsom ett tekniskt, för den vanliga uppfattningsförmågan främmande eller alltför konstigt specialstudium, utan åtminstone söka göra sig reda för de allmänliga:te grundbegreppen deraf. Häri ligger också utan tvifvel skälet, hvarföre jemförelsevis kanske flere författare i detta än i flere andra ämnen som tillhöra något specialfack tid efter annan offentligen framträdt med sakrika utredningar till försvar för de olika åsigterna, hufvudsakligen om linieflottans eller skärgårdsvapnets företräde såsom försvarsmedel, en möda för hvilken de ega rätt till allmänhetens erkänsla. Dessa olika åsigter med deras påståenden och de förnämsta skälen hvarpå de grunda sig hafva äfven flere gånger utgjort föremål för artiklar i Aftonbladet. Ett upprepande af deras hufvudpostulater i största möjliga korthet torde dock för bättre minne skull icke vara olämpligt såsom inledning till det som utgör egentliga föremålet för denna uppsats. Anhängarne af den ena meningen önska och vilja nödvändigt, att Sverge skall underhålla en lintieflotta, af tillräcklig styrka för att såväl kunna skydda Sverges handel, som kunna vid förefallande krig, genom motstånd på öppna sjön, afvärja en fiendes närmande till våra kuster och landstigning derstädes, gifva större vigt åt Sverges allianser och politiska anseende samt häfda den svenska flaggans ära. Den motsatta meningen åter anser, med afseende på våra kusters topografiska beskaffenhet, såsom till större delen och synnerligen vid de för anfall mest utsatta delarna bestående af djup skärgård, detså kallade kustförsvaret, med biträde af och såsom sjelft biträde ät landtarmen, vara det vigtigaste, och påstår, att detta försvar borde och kunde göras vida verksammare om man hufvudsakligen för dess fullkomnande använde de medel som nationen kan bestå i och för sjöförsvaret, samt att följaktligen dessa medels användande på byggandet och underhållet af linieskepp är jemförelsevis utan ändamål, då folkets krafter hvarken i penningar eller manskap räcka till att förse båda delarne på ett tillfredsställande sätt. Dessa båda systemer hafva, såsom förut är kändt, vexelvis haft öfverhanden öfver hvarandra under de förflutna riksdagarna, under de olika chefer för sjöförsvarsdepartementet, och som derom utarbetat regeringens propositioner till Rikets Ständer. Den sednaste offentliga undersökning rörande detta ämne, på hvilken Aftonbladet fästat sina läsares uppmärksamhet, innefattades uti en förlidet år utkommen skrift med titeln: Studier öfver svenska skärgårdsflottans historia, krigssätt och användande vid Sverges försvar, hvilken väckt ett förtjent uppseende genom de rikhaltiga historiska forskningar den innehåller öfver våra äldre sjökrig samt öfver sjelfva vapnens. utveckling och vexlande öden, äfvensom genom den klarhet, hvarmed författaren redogjort för. de. grunder, på hvilka han anser ett med landets tillgångar förenligt försvar emot vår mest fruktade fiende möjligen kunna baseras, äfven under den förutsättningen, att vi icke för tillfället hade undsättning af andra allierade makters flottor. Det blefve nu för vidlyftigt att ens i korthet upprepa detta arbetes hufvudinnehåll; vi måste derom hänvisa läsaren dels till sjelfva boken, som är af ganska stort intresse och nytta för en hvar som önskar göra sig hemmastadd i ämnet, dels till en föregående, nåorlunda utförlig anmälan derom 1 Aftonbladen för d. 17, 19 och 21 Sept. sistl. år. Blott så mycket må nu såsom erinran nämnas, att författaren, såsom då närmare utvecklades, på goda skäl synes bevisa dels ändamålslösheten af en linieflottas underhållande, så vida det