åtgärden att skilja någon tjensteman från embetets utöfning, ställa honom under tilltal sinför vederbörlig idombktol.0-Dettå finner Sv. Tid. vara en -mäkta. svår förvrängning, då det. tvärtom bort heta, att skiljandet från tjensteutöfning sker i sammanhang med tilltalet. i z Vi bekänna, att. vi icke förmå fatta spetsfundigheten af denna anmärkning, enär det lärer vara fullkomligt likgiltigt om landshöfdingen anbefaller suspension någon dag kl. 11 och i minut och remissen till åtal kl. 11, 2 minuter, eller tvärtom, då nemligen begge dessa åtgärder stå i ett omedelbart sammanhang till-hvårandra. Deremot fibner hvar och en att om landshöfdingen vill suspendera en tjensteman för ohörsamhet) eller vanvördnad, så har han endast af nöden att hitta på en förevändning till åtal, för att ögonblickligen derefter :befinna sig -i sin rätt att skilja den misshaglige från tjensteutöfningen. Medlet och ändamålet sammanfalla således här inom precist samma kategori, så vida nemligen landshöfdingen vill eller, rättare sagdt, det faller honom in att begagna sin suspensionsmakt. Vi förmoda att vi nu fullständigt gendrifvit Sv. Tidn:s samtlige erinringar i den s. k. kärnpunkten om landshöfdingarnes suveränitet. Vi böra blott anteckna, att Sv. Tidn. förklarat sig icke hafva haft tillfälle att anställa pröfning, huru med Aftonbl:s anmärkningar i öfriga punkter sig förhåller. Man kan icke neka att detta är en rätt beqväm undflykt! Slutligen vilja vi gerna erkänna, att vi under närvarande förhållanden ingalunda befara: att några s. k. horrörer skola framstå såsom omedelbara följder af hrr landshöfdingars suspensionsmakt, utan att allt tills vidare kan; aflöpa rätt fromt och beskedligt. Derför tro! vi äfven, uppriktigt sagdt, att tryckfriheten, så länge den står uppe, skall kunna innebära ett temligen kraftigt korrektiv. Men den som stiftar lagar har pligt att öfverväga och bedöma alla de möjliga följderna af en oriktig och. godtycklig lag; och det är af denna anledning som inom det lagbundna. samhället intet är vådligare, än att godtycket tnrymmes i sjelfva dagen. Icke heller förmå vi att uti landshöfdingarnes ifrågavarande maktutvidgning upptäcka det alldra ringaste gagn för det allmänna, eller för den exsekutiva domaremaktens och förvaltningsbestyrens utöfning inom landshöfdingeembetena;... Tvärtom äro vi, såsom vi förut yttrat, nästan visse att denna nya princip skall förlama förvaltningen och hosde underhafvande förringa både skickligheten, nitet och arbetslusten samt ställa dem . en mindre angenäm och för embetet gagneig ställning till. sin chef, än hitintills i de lesta län varit händelsen. Icke heller-kunnavi begripa, huru med den nuvarande uppsättninsen af lanhshöfdingar regeringen kunnat föreställa sig, att dessa embetsmän s!ulle vinna förmåga och anseende genom att förvandlas ill ett slags suveräner. Hvad som deremot utan tvifvel säkrare skulle höja landshöflingeplatserna, vore att dertill utse utmärkt kunniga, dugliga, redbara och driftiga emvetsmän, i stället för att rekrytera dessa plater från regementena och hofvet. Säkert skulle sådana landshöfdingar kunna berga sig vättre med en vida ringare makt än hvad de vittills egt; likasom en medelmåtta eller en dåga till landshöfding säkert icke håller emvetet uppe, äfven om han konstituerades till rice konung i sitt län.