De suveräna Landshöfdingarae och Svenska Tidningen. II. Sv. Tidningen invänder vidare, att bestämmelser om tjenstemäns skiljande från tjensteutöfning finnas i många andra instruktioner, exempelvis i den för skogsoch jägeristaten år 1838 utfär ade, deri myndigheten påstås vara ännu vidsträcktare: och strängare, enör landshöfdingen derigenom icke blott berättigas, utan till och med förpligtas att i vissa fall saspendera jägeritjenstemännen när de icke fullgöra sna skyldigheter. Vi svara härtill: 1) att den ifrågavarande suspensionsrätten icke tillhör landshöfdingen såsom ett slags prerogativ eller ett skydd mot förment ohörsamhet, och vanvördnad mot lans höga person, utan Konungens befallningshafvande, Ad. Vv. 8 det lagligen konstituerade landshötdingeembet; 2) att enligt instruktionens för skogsoch jägeristaten 628 såsom anledning till suspensionen förutsättes bevislig försummelse eller vårdslöshet i tjenstens utöfning; 3) att föreställning och varning: inför protokollet å landskansliet skall föregå. suspensionen; 4) att suspensionen vid förnyad förbrytelse icke får ega rum öfver tre månader; samt 5) att det först är efter redje resan förnyadt tjenstefel som landshöfdingen samtidigt med jigeritjenstemannens tilltal inför domstol eger :suspendera honom på obestämd tid, eller :så länge åtalet varar; bvartill kommer, att hela jägeristaten endast tillsättes genom konstitutorial, hvilket således i sig förutsätter t. o. m. att det skulle kunna återtagas när den konstituerade brutit i sina åligganden; hvilket dock, som man ser, här icke kän ske utan laga ransakning och dom. Man lärer väl icke benöfva mycken dstinktionsförmåga för att inse den högst väsentliga skilnaden mellan denna landshöfdingeembetets makt att, efter inför protokollet håll n undersökning, i anseende till tjenstefel, efter föregången varning, på viss kort tid suspendera en underlydande, som icke utöfvar någon annan än en rent ekonomisk befattning, och denilandshöfdingeinstruktionen landshöfdingen tillagde makt, att, utan all slags föregående ransakning och utan annan erforderlig anledning än förment ohörsamhet eller vanvördnad), på icke begränsad tid från tjensteutöfning skilja äfven de tjenstemän, som jemte landshöfdin gen sjelfva utöfva embetet och äro af Kongl. Maj.t dertill genom fullmakt utnämd. Man skulle verkligen kunna kalla äfven denna skilnad himmelsvid,, både i betraktande af den princip, som ligger till grund för den ena eller andra maktfullkomligheten, och ännu mer i anseende till. de möjliga följderna af i det ena eller andra hänseendet begångna maktmissbruk. Atminstone kunna vi icke medgifva, att Ä. B. i följd af denna Sv. Tidningens interlokution behöfver förändra sitt omdöme angående kontrasignanten till. jäger:instruktionen, förre statssekreteraren Danckerdt, att han varit både en rättrådig och utmärkt embe sman. : Men hvad som mer än allt. annat hos Sv. Tidn. föranledt en verklig förhissnelse, är en ordställning i Aftonbl. att landshöfpdingen är skyldig att, i sammanhang med