i växande progression, på sina grannars be
kostnad, så vidt det icke hindras och kraftig
tillbakavisas af ett förenadt och allvarligt mot
stånd innan det blir för sent: — 3
Crescit indulgens sibi dirus hydrops
Nec sitim pellit, nisi causa morbi
Fugerit venis! -- t—)
Men Ryssland har ju icke velat åtkomme
något från Sverge sedan 1809, och kejsar
Alexander den II skildras såsom en fredsäl-
skande furste! — Ja visst hör man detta nu
Men detsamma sades äfven om de tvenne före-
gångarne på Rysslands tron. —
Ar det då säkert att Alexander vill förän-
dra czarismehs, det vill säga den allt uppslu-
kände centralisationens inre väsende och na-
turliga crift att gripa orakring sig; finnes ens
någon ledning att han har böjelse dertill, så
länge han icke å andra sidan visar sig göra
något för den politiska friheten inom sitt rike?
Har han icke såsom sitt program offentligen
förkunnat sig ärna följa Peter; den stores,
Catharina den II:s och Nicolai politik? Och äro
icke Rysslands oupphörliga rustningar för en
ökad sjömakt i Östersjön en fortfarande, al-
drig hvilande hotelse mot det svagare Sverge,
ett: Damoclessvärd, hängande på en diploma-
tisk tråd, om hvilken ingen så noga kan veta
när den brister?
Förgäfves skall man, enligt vår tanke, bjuda
till att insöfva svenska nationen i säkerhet
emot denna farhåga, hvari icke ligger någon
förebråelse emot Ryssland, utan emot oss
sjelfve eller den politik som förmår oss att
lefva för dagen, i en förrädisk sorglöshet.
Men traktaten af den 21 Nov., som tillför-
säkrar svenska regeringen Englands och Frank-
rikes bistånd mot alla inkräktningar? — Vi
lemna denna traktat allt möj igt värde — tills
vidare. Men först och främst är det icke
sagdt, att, om en vid första påseendet mindre
betydlig, fastän kanhända för framtiden infly-
telserik meningsskiljaktighet mellan Ryssland
å ena och Sverge eller Norge å andra sidan
uppstår om ett område för bete eller. fiske,
England och Frankrike. genast äro färdiga att
skicka ut armåer och flottor för att hindra en
Börjad inkräktting. För det andra vet man
att Ryssland väl förstår att passa på tillfäl-
len. Tider af ett spändt förhållande mellan
England och Frankrike kunna inträffa, och
historien visar, att traktater icke äro eviga.
Derföre tro vi det vore bättre om Sverge hade
något annat än en skrifven handling, någon
realsäkerhet att trygga sig vid, för att kunna
i främsta rummet lita på sig sjelfi. Den ha-
turliga alliansen: med: vestmakterna borde i
allt fall, under vanliga förhållanden, : icke
blifva .mindre att påräkna.
Lika berättigad derföre som vi finna att
kejsaren af Ryssland från sin synpunkt och i
känslan af sin makt skall anse sig att full-
följa Peter den stores och Nicolai system så
långt han.kan, lika mycket bör det vara en
svensk regerings pligt och lika litet kan det
förtänkas henne, att göra motarbetandet af
Rysslands - eröfringspolitik . till. sitt förnämsta
ögonmärke och högsta politiska uppgift, eme-
dan frågan om vara eller icke vara dermed
är sammanbunden. Vi förstå detta icke så,
att en svensk konung skall: göra sig eller
nationen till enfant perdu för en omogen hän-
förelse, men väl, så vidt dess röst och dess
råd och dess infilytelse kunna gälla i det euro-
peiska statsförbundet, oaflåtligt arbeta på ett
antiryskt system i Europa; med ett ord, för
allt som med de öfriga makternas medverkan
kan förmå att afvända och för framtiden lemna
verklig trygghet emot den hotande faran. Der-
till bör då, att icke blott gömd bakom neu-
traliteten iakttaga en afvaktande ställning, un-
der den fåfänga väntan, att andra skola kämpa
ut vår sak och låta oss förblifva passiva åskå-
dare, för att sedan skänka oss frukterna af se-
gern, utan ock att lemna dem visshet, att vi
för efterkommandes skull äro färdige till nå-
son uppoffring, om ett fast beslut dermed hos
dem kan vinnas, att för ett sådant mål an-
vända de krafter, som de redan uppbjudit
och de som ännu. kunna anlitas.
Detta är — vi medgifva det, motsatsen af
1812 års politik; det är också icke alldeles
detsamma som traktaten af den 21 Novem-
ber, med sitt bihang af utrikesministern fri-
herre Stjernelds cirkulär!
) Horatius.
