i växande progression, på sina grannars be kostnad, så vidt det icke hindras och kraftig tillbakavisas af ett förenadt och allvarligt mot stånd innan det blir för sent: — 3 Crescit indulgens sibi dirus hydrops Nec sitim pellit, nisi causa morbi Fugerit venis! -t—) Men Ryssland har ju icke velat åtkomme något från Sverge sedan 1809, och kejsar Alexander den II skildras såsom en fredsälskande furste! — Ja visst hör man detta nu Men detsamma sades äfven om de tvenne föregångarne på Rysslands tron. — Ar det då säkert att Alexander vill förändra czarismehs, det vill säga den allt uppslukände centralisationens inre väsende och naturliga crift att gripa orakring sig; finnes ens någon ledning att han har böjelse dertill, så länge han icke å andra sidan visar sig göra något för den politiska friheten inom sitt rike? Har han icke såsom sitt program offentligen förkunnat sig ärna följa Peter; den stores, Catharina den II:s och Nicolai politik? Och äro icke Rysslands oupphörliga rustningar för en ökad sjömakt i Östersjön en fortfarande, aldrig hvilande hotelse mot det svagare Sverge, ett: Damoclessvärd, hängande på en diplomatisk tråd, om hvilken ingen så noga kan veta när den brister? Förgäfves skall man, enligt vår tanke, bjuda till att insöfva svenska nationen i säkerhet emot denna farhåga, hvari icke ligger någon förebråelse emot Ryssland, utan emot oss sjelfve eller den politik som förmår oss att lefva för dagen, i en förrädisk sorglöshet. Men traktaten af den 21 Nov., som tillförsäkrar svenska regeringen Englands och Frankrikes bistånd mot alla inkräktningar? — Vi lemna denna traktat allt möj igt värde — tills vidare. Men först och främst är det icke sagdt, att, om en vid första påseendet mindre betydlig, fastän kanhända för framtiden inflytelserik meningsskiljaktighet mellan Ryssland å ena och Sverge eller Norge å andra sidan uppstår om ett område för bete eller. fiske, England och Frankrike. genast äro färdiga att skicka ut armåer och flottor för att hindra en Börjad inkräktting. För det andra vet man att Ryssland väl förstår att passa på tillfällen. Tider af ett spändt förhållande mellan England och Frankrike kunna inträffa, och historien visar, att traktater icke äro eviga. Derföre tro vi det vore bättre om Sverge hade något annat än en skrifven handling, någon realsäkerhet att trygga sig vid, för att kunna i främsta rummet lita på sig sjelfi. Den haturliga alliansen: med: vestmakterna borde i allt fall, under vanliga förhållanden, : icke blifva .mindre att påräkna. Lika berättigad derföre som vi finna att kejsaren af Ryssland från sin synpunkt och i känslan af sin makt skall anse sig att fullfölja Peter den stores och Nicolai system så långt han.kan, lika mycket bör det vara en svensk regerings pligt och lika litet kan det förtänkas henne, att göra motarbetandet af Rysslands eröfringspolitik . till. sitt förnämsta ögonmärke och högsta politiska uppgift, emedan frågan om vara eller icke vara dermed är sammanbunden. Vi förstå detta icke så, att en svensk konung skall: göra sig eller nationen till enfant perdu för en omogen hänförelse, men väl, så vidt dess röst och dess råd och dess infilytelse kunna gälla i det europeiska statsförbundet, oaflåtligt arbeta på ett antiryskt system i Europa; med ett ord, för allt som med de öfriga makternas medverkan kan förmå att afvända och för framtiden lemna verklig trygghet emot den hotande faran. Dertill bör då, att icke blott gömd bakom neutraliteten iakttaga en afvaktande ställning, under den fåfänga väntan, att andra skola kämpa ut vår sak och låta oss förblifva passiva åskådare, för att sedan skänka oss frukterna af segern, utan ock att lemna dem visshet, att vi för efterkommandes skull äro färdige till nåson uppoffring, om ett fast beslut dermed hos dem kan vinnas, att för ett sådant mål använda de krafter, som de redan uppbjudit och de som ännu. kunna anlitas. Detta är — vi medgifva det, motsatsen af 1812 års politik; det är också icke alldeles detsamma som traktaten af den 21 November, med sitt bihang af utrikesministern friherre Stjernelds cirkulär! ) Horatius.