Så dömma de liberala Tyskland. Det
förtjenar verkligen framhållas, att de ifriga-
ste fredsvänner i detta ögonblics äro Ryss-
lands anhängare, och, märk väl, icke blott
tysk-ryska partiets män, utan de ifrigaste mo-
skoviferna. De härvarande Rysslandstjenarne
och Rysslandsvasallerna höra som bekant är
till de sednare. De voro städse under hela
krisen mera ryska än ryssarne sjelfva, ville
ej veta om eftergift och påstodo ännu helt
nyligen, före antagandet den 16, att Ryssland
ej kunde eller borde inlåta sig på de vester-
ländska impertinenta vilkoren. Plötsligen
har allt detta ändrat sig. Dessa omedgörliga,
högnäsiga menniskor kuttra nu fredshymner
å la Cobden och Bright. Hvadan denna för-
vandling? Skulle de icke vid närmare be-
traktande af fredsprojektet hafva kommit till
den öfvertygelsen, att Ryssland slipper un-
dan för ganska godt köp, och att det vore
ett vansinne att icke antaga sådana vilkor?...
Högst intressant midt i detta virrvarr är
ännu alltjemt Preussens ställning. I mitt
sednaste bref af d. 21 Jan. har jag försökt
skildra huru Preussen i Petersburg och i Tysk-
land fullföljt en dubbel politik, huru det i
beräkning på freden uppdrog sin ambassadör
vid hofvet i Petersburg att eftertryckligt -un-
derstödja framställningarne af Österrike, me-
dan det samtidigt, för den händelse att kri-
get blefve fortsatt, återsamlade Bamberger-
lägret (hvilket är bevisadt genom den klan-
drande franska depeschen af den 9 Januari)
och sedan, när fredsutsigterna började reali-
seras, lemnade hrr Bambergare i sticket.
Men nu föregår med anledning af frågan
om Preussens inträde i konferenserna något,
som förtjenar att tilldraga sig den tänkande
betraktarens uppmärksamhet.
Man hör nemligen öfverallt, och dessa stäm-
mor ljuda synnerligen fråa Paris och Wien,
att Preussen skall inlåtas till konferenserna.
Här tviflade man till en början icke derpå
och betecknade till och med Preussens tem-
ligen oskicklige repre entant vid konferenserna
i Dresden 1851, grefve von Alvensleben, så-
som vår fullmäktige vid den förestående Pa-
riserkongressen. Med ens får pipan ett an-
nat ljud. Man gifver de offisiösa berliner-
korrespondenterna u, pdrag att betvifla freden
och i regeringens namn göra hvarjehan la för-
behåll. Denna skenbara gåta är emellertid
lätt löst.
t Som ni redan känner har Österrike tillkän-
nagifvit sitt beslut att förelägga förbundsda-
gen Esterhazys fem punkter. Härvarande
österrikiska ministern, grefve Esterhazy, har i
måndags den 28 Januari erbållit meddelan-
den med afseende derpå och tillställt regerin-
gear desamma. Derpå har Sachsens utrikes-
minister, hr von Beust, själen i Bambergerli-
gan och den ifrigaste agenten för ryska neu-
traliteten i Tyskland, den 29 på aftonen kom-
mit i sporrsträck till Berlin, för att komma
öfverens med hr von Manteuffel angående de
österrikiska förslagen. Nu inser Preussen gan-
ska väl, att det icke utan föregående garan-
tier skall komma att deltaga i kongressen,
och att dess hopp kunde slå fel, det hoppet,
att endast på grund af sitt i sista ögonblic-
ket i Petersburg (enligt dess egen och Ryss-
Jands uppgift) gifna understöd åt de österri-
kiska förslagen, utan stora uppoffringar verk-
ställa sitt återinträdande i den europeiska
konserten. Vestern fordrar icke garantierna
direkte. Den nöjer sig med att på omv igar
genom Österrike hos förbundsdagen äska
de fem punkternas erkännande såsom egna.
Derigenom har Preussen kommit i stor förlä-
RR. KR
genhet. Dess sednaste uppträdande i Peters- !
burg blef mycket öfverskattadt. Man måste
veta, att Englands och Frankrikes härvarande
ministrar från sina regeringar ofta måste höra
förebråelsen att de icke göra nog ansträng-
ningar för att öka sitt inflytande. Synnerli-
gen sker detta från franska regeringens sida.
Hr Moustier lät derföre icke gå sig ur hän-
derna ett tillfälle att framställa det ena och
det andra preussiska steget såsom en omvän-
delse till något bättre. Då nu Preussen i Pe-
tersburg gjorde något för att främja vest-
makternas förslag (man talar synnerligast om
två bref, som konungen afsändt till kejsar
Alexander och storfursten Konstantin), så för-
summade icke den franska beskickningen att
tillskrifva sina bemödanden detta. Det blef
derpå från Paris besvaradt på ett ganska fö-
rekommande sätt. . Och nu ser Preussen på
en gång sig framstäldt såsom vesterländskt.
Österrike fordrar såsom en sak, hvilken följer
af sig sjelf, att det i Frankfurt tillika med
de andra tyska staterna erkänner såsom sina
egna de fem punkterna, för hvilka det ju
före den 16 till och med ville återkalla sina
sändebud ... Man förstår huru Preussen der-
igen råkat i förlägenhet.
Det har blifvit yttradt inom pressen, att
Frankrike vida mera än England gynnar
Preussens deltagande i konferenserna. Vidare
stod nyss att läsa, det Frankrike, Ryssland och
Österrike hade officielt inbjudit Preussen till
inträde. Allt detta var blott en puff. De för
Preussen så gynnsamma artiklarne i denna
fråga, hvilka finnas i Journal des Debatsp,
äro inspirerade af preussiska ministern i Pa-
ris, hr von Hatzfeldt, hvilken der skulle
hafva en ganska skef position, om Preus-
sen blefve stående utanför. I sjelfva
verket Har blott en förtrolig framställning
blifvit gjord af Österrike. Preussen vacklar
mycket. Om man blott kunde garantera det-
samma att det verkligen blir fred!......
I värsta fall har konungen redan gjort sig
förtrogen med tanken att ej blifva represen-
terad vid kongressen .... Saken är således
ännu alldeles oafgjord och skall så förblifva
tills fredspreliminärerna, de definitiva nemli-
gen, äro undertecknade. Emellertid tillråder
hr von Beust att icke purement antaga de
österrikiska propositionerna, och Preussen lå-
nar honom ett villigt öra.
Den 1 Febr. 1856.
Om våra kamrar har jag hittills nämnt föga.
Sammankomsterna före nyåret företedde all-
Aalac ingenting. öm kynda Introeegora s ta